Igår satt jag och förde en ojämn kamp, när det gällde att få in mina bilder här. Dels med fotoalbumen och dels med ringande telefoner och dels med en av familjemedlemmarna, som var ovanligt liten och emlig pga en rejäl förkylning.

Urvalet av BRA foton blev också synnerligen begränsat, eftersom jag inte vill exponera mina familjemedelmmar och högst personliga bilder på internet.

Under tiden som jag höll på, vilket var rätt många timmar, som datorn bara stod och stampade medan jag själv hade lyft från stolen, hann det rasa in kommentarer. Vilket naturligtvis gladde mig oerhört. Trodde nog inte att det var någon som brydde sig överhuvudtaget. Ja, jag vet, jag är urbota skeptisk mot all den information som flyger runt i etern. Folk är så ihjälstressade i dagens tidevarv, att de knappt hinner hämta andan, än mindre smälta vad de tar emot av intryck, för att inte tala om flödet som är ENORMT!!! - För mig är det mer en gåta, över att någon överhuvudtaget noterar att jag finns här och i metrobloggen i Claras Dagbok.

Imorse låg ett meddelande i min mailbox ifrån Veiken (medlem här), som jag beklagade mig för att jag inte fått upp hennes bild av Hallgrimskyrkan inne i Reykjavik, som hon hade hänvisat till. Ja, jag har haft problem med att förstå hur saker och ting fungerar här. Rekorderliga instruktioner om flärpar kom ifrån henne och en helt ny värld öppnade sig för mig! - Med håret i en Einsteinfrisyr och tämligen yrvaken, insåg jag vilka finesser som fanns här och allt finns nu helt plötsligt, i ett helt annat ljus för mig, än gårdagen som kändes som en kamp, mot den nya tekniken. Jag gissar mig till att jag har mer att få AHA-upplevelser av...

Veiken fick mig också att inse vilken årstid jag skall återvända till Island. Återvända från juliresa till en rekorderlig höstresa, det förstår jag att jag skall göra! Så innerligen tack, Veiken för den insikten. Jag kommer definitivt att återvända med en packe akvarellblock med i resväskan, någon höst. Hela Island var en färgsprakande, karg historia i juli. Men jag vädrar genom hennes bilder, ett Island som kan liknas vid mitt älskade översta norrland om hösten!

När vi botaniserade runt på museerna inne i Reykjavik, insåg jag vilken fantastisk historia detta lilla land bär på. Där kunde man nämligen se handskrivna och illustrerade böcker, visserligen bakom glas och ram, men de fanns där till allmän beskådning! Det kan vi inte göra i Sverige, där det mesta av allt det vackra finns i djupa källarvalv långt ifrån vardagsmänniskans näsor. Så mycket av kulturarv som vi beskärs. Island delar med sig, precis som islänningen själv gör det, på ett okomplicerat sätt.

De värnar om sitt land, importerar t.ex. inte ord. Finns inte ordet på isländska, skapar det ett nytt isländsk ord istället för att använda något amerikaniserat eller "utrikiskt" ord. Det är förbjudet att föra in växter och för de som tänker sig att föra med sig sina ridkläder till Island, glöm det. Det vill inte ha in någon dynga till sitt land! De är dessutom helt konsekventa hela linjen ut: en islandshäst som en gång lämnat landet kan aldrig återvända! Man får inte heller föra ut vad som helst från landet. And that´s it!

Vi skulle föra med oss en stor lavasten, som min hjärtevän hade funnit hos ett par av våra vänner som bor utanför Reykjavik. Han hade sett just den här stenen bland alla andra, redan första dagen vi besökte dem. Inget sa han, innan han slutligen frågade Tor, kvällen innan vi skulle resa hem, om han kunde få ta med sig stenen hem till Sverige. Tor som är islänning uti fotknölarna blev glad, självklart skulle stenen ligga på vår tomt i Sverige! Det sa småknyttet ja till, påstod Tor!

Vi torra svenskar sneglade på varandra och flinade. Tor berättade också att skulle det nu vara så att tullarna skulle neka till utförseln av lavastenen, skulle min hjärtevän tala om att han hade fått den av Tor och att den hade legat på hans mark. - Det var med en sådan märklig stämning vi närmade oss tullen på Keflavik. Vi hade lindat in den stora lavastenen i ett stort badlakan och bar den alltså som handbagage och jag undrar så här i efterhand om det inte var småknyttet, som var inblandade trots allt, i hela historien? Ty, det förunderliga inträffade just precis när stenen, fortfarande inlindad i badlakanet, kördes igenom på tullens kontrollband. När stenen hade börjat närma sig bildskärmen, höll vi nog intuitivt andan. Men just i det ögonblicket, hände något helt oväntat! Just precis som lavastenen passerade bildskärmen, VÄNDE sig samtliga tullare om åt ett hela annat håll!!! Lavastenen hann passera och i samma ögonblick, som den försvann från bildskärmen, vände sig alla FYRA tullare tillbaka och fortsatte stirrandet på skärmen?!?! - Småknytt eller inte, lavastenen ligger där ståtlig och grann på den vita danska sjöstenen här runt husknuten. Den har vandrat runt lite på olika platser runt om i trädgården, men där verkar det som om den vill höra hemma. Småknytt eller ej, den för onekligen sitt eget liv!

Vi tillhör de modiga som brukar försöka ta seden dit vi kommer och jag försökte, verkligen försökte att åtminstone inta surhaj. Fårhjärnan och ögonen som låg och stirrade på mig, där gick min gräns, de kom inte ens i närheten av min mun. Men jag fick höra av min bordsgranne att ögonen smakade ungefär som ägg! Tack för den upplysningen, så där mitt i en tugga, av surad mat!!! - Den ynka pyttebiten surhaj, som jag med stor vånda och tvekan förde in till min mun (jo, jag äter surströmming, så kom nu inte med några påstående om att jag inte kan, eller är en vekling!!!) fick mig att intuitivt känna urinsmaken sprida sig i munnen i rasande fart och jag insåg att den aldrig skulle kunna sväljas inte ens med en rejäl sup av "Svarta Döden"! - Ruschen till toaletten var ett faktum, jag hann precis få upp toalettbrinkan, innan allt, precis allt kom upp! - Den klara nattluften med midnattsolens hjälp, gjorde att hela livet kunde stabilisera sig och minnet efter en ynka tuggan surhaj kunde hjälpligt lämnas därhän, men matbordet återvände jag inte till förrän kaffet serverades! - Vi diskuterade det hela, sedan vi kommit hem, innan dess var det inte diskutabelt, jag kunde bara inte! Det måste bero på att hajar inte urinerar....kan inget annat förstå.

Frapperande vackra var också alla dessa långa stänger, som torkad fisk hängde på ute i det fria för torkning. Island gav mig en enorm frihetskänsla. Det enkla självklara blir så påtagligt på Island! Det är det enkla man lägger märke till. De enorma torkanläggningar av störar, hur vackert blev inte det i förhållande till alla lavar och böljande kullar, stenar, naturen i stort, dofterna, allt......Men vart har de fått dessa störar ifrån, undrade jag en hel del över, med tanke på att på Island är alla sk. träd (läs buskar) omgärdade av stängsel. För oss svenskar är det markerna som är instängslade, men inte hos islänningen, där är det träden dvs buskarna, som är instängslade! Rätt lustig syn med det ombytta, tankarna t.o.m gör kullerbyttor när man är på Island. De hade inplaneterat stora fält av lupiner, bara för att göra marken mer näringsrik. Enorma rör med varmvatten ur alla källor rensades från sina avlagringar, med att någon helt sonika fick krypa in i dem och hacka dem rena. Sicket jobb! Inte något för någon med klaustrofobi precis....tankarna blev ibland helt svindlande, vid dessa naturkrafter som man tog vara på, eller som bara fanns där, högst närvarande.

På Island är vägarna smala och kvalitén vittnar om att det är rörlig mark det hela handlar om. Den svarta lavasanden blir man ibland påtagligt medveten om, den sätter sig fast och jag kunde inte låta bli att undra över hur det är att få in ett barn, som lekt i en sådan sandlåda. Jag och min dotter som är begåvade med ett tjockt hår, hade problem och speciellt hon som hade långt hår. Hon hade rastahår vid återkomsten till Sverige! Men den manlige som normalt har världens flygigaste och mjukaste hår, var helnöjd med hårets metamorfos. Morgonbadet i badhuset inne i Reykjavik som vi bodde helt nära, var ett mycket uppskattat inslag. Där satt de modigaste i den allra varmaste bassängen, men där bangade t.o.m jag ur som gillar varma bad!

En hyrbil av god kvalité är att rekommendera. Markeringen på vardera sida om vägen, är till god hjälp för att tala om på vilken sida av vägen man befinner sig, vid dimma och dimma kan det verkligen vara! En resa över glaciärerna avstår jag dock ifrån. Där går min gräns! - Jag håller mig till de små slingrande vägarna, som för tankarna till njurbälten, så fort man lämnat vägarna kring Reykjavik.

Island är ett land där man skall se sig för vart man sätter fötterna när man går, men det är ett oerhört spännande och fascinerande land. I samband när vi var där släppte de tillbaka Keikko, dvs den späckhuggaren, som fanns med i filmerna "Rädda Willy", dessvärre blev det inget bra återvändande för honom. Naturen kan man inte manipulera hur mycket som helst ostraffat. På Island lever man verkligen efter naturen, inte tvärtom, men man behöver inte vara speciellt länge på isländsk mark för att inse varför det är så.

När jag återvänder får det bli ett betydligt längre besök och längre spännvidd över hela Island, jag vet nu också vad jag skall lägga mer tid på.

Mycket av upplevelserna finns i små fragment under texten till mina bilder.

Nu utgår en Paulina491 till dagens efterlängtade chailatte! GOD TUR! - Vart än din näsa härnäst skall vända sig åt!