Det var mailet som satte igång det hela. Vi hann inte mer än konstatera Marlenes behov av pengar och mitt behov av miljöombyte förrän det kom. "Hej tjejer, jag är och jobbar på en karaokeklubb i Japan, de vill att jag ska locka hit fler tjejer, de betalar biljetten och en hyfsad lön - är ni sugna?" Det var Lotta, en gammal resekompis till Marlene som hade skrivit. Efter att jag och Marlene pratat igenom det hela samma kväll sa vi "-Äh, vad fan, vi åker väl och ser vad det är frågan om!" Inom loppet av en vecka var allting ordnat, allt från blomstervattning till hur mina räkningar skulle betalas. Jag hade sökt tjänstledigt, från och med "snart och tre månader framåt", vilket överraskande nog inte var några problem med min arbetsgivare. Det enda vi väntade på var att mitt nya pass skulle komma.

I mitten av december 1999 bar det iväg. På grund av Marlenes närmast sjukliga flygrädsla , skulle det mellanlandas i Amsterdam istället för i Köpenhamn (risken att piloten skulle missa hela ön vid landningen var för stor - då var det bättre med en stad som ligger under vattenytan...) På Arlanda upptäcktes ett fel på planet som vi skulle åka med, det orsakade en kraftig försening på tio timmar. Naturligtvis hade vi då missat anknytningsflighten till Tokyo. Väl framme i Japan var både vår skjuts och vårat bagage spårlöst frsvunna. Vi ringde upp "Bucho", vår blivande chef och tillika den som skulle hämta oss. Tack och lov var han fortfarande kvar på flygplatsen och fyra timmar senare klev vi in i den lägenhet som skulle bli vårt hem för de kommande tre månaderna. Han sa inte mycket, det skulle visa sig senare att de flesta japaners engelska var tämligen svårförstådd, men vi förstod så pass mycket att våra väskor skulle komma levererade till vår dörr så snart de hade detekterats.

Väl inne i lägenheten började resan hinna ikapp oss. Vi somnade omedelbart i de kläder vi hade haft på oss i flera dygn. När vi vaknade några timmar senare tog vi oss en promenad runt staden Takasaki, handlade lite födoämnen som verkade ätbara och gick tillbaka till lägenheten. Vi kom fram till att nästa dag skulle vi göra ett studiebesök på klubben innan de hann öppna för gästerna. Efter en liten brottningsmatch med värmefläkten lade vi oss att sova för natten. Dagen efter hälsade vi på våra närmaste grannar, alla tjejerna från klubban bodde nämligen i samma hyreshus och hos grannarna fick vi veta lite mer om vad vi hade gett oss in på. Det kom bland annat fram att klubben vi skulle jobba på ägdes av Yakuzamaffian men drevs av Bucho, distriktbossens son. Men det var inget att bekymra sig över bedyrade de. Vi skulle se det som en extra reseförsäkring och en trygghet istället. Hmm. Efter ett par timmar av kaffe och prat lovade de att följa med och visa oss var klubben låg. Men det skulle inte bli förrän på kvällskvisten.

Jetlaggade och smutsiga efter resan följde vi våra nyfunna vänner dit runt sex-tiden på kvällen. Vi hann inte mer än in genom dörren på Ces´t Jour, som klubbens namn ar, förrän vi blev vis om att vi förväntades arbeta samma kväll. Jag blev tillkastad en klänning som tillhörde en av tjejerna, det kan behöva tilläggas att den var minst tre storlekar för liten för mig. Jag såg ut som en välstoppad julkorv i den röda sammetsskapelsen. Inte blev det bättre av att jag hade ett par präktiga svenska vinterkängor på mig, smutsigt hår och osminkad - som hämtad ur ett "gör-om-mig-reportage"! Vi fick som hastigast förklarat för oss vad våra arbetsuppgifter bestod av - att blanda drinkar vid borden, tillhandahålla blöta, varma handdukar för den som önskade det, sjunga karaoke på begäran samt att vara en trevlig och uppmärksam bordsdam till gästerna.

Gästerna började droppa in och jag och Marlene blev tilldelade det första sällskapet som anlände för kvällen. Det var så det fungerade, nya tjejer fick "förtur". Man kunde nämlugen tjäna ihop extra pengar om gästerna beställde extravaganser såsom en flaska vin eller mat och dylikt. Gästerna betalar per timme så fick man dessutom dem till att stanna en timme till var det bra. Den här första kvällen är som ett enda töcken i mitt minne, jetlaggad och dan som man fortfarande var. Det enda som knivskarpt etsat sig fast i mitt minne är hur paff jag blev när karaokesjungadet helt plötsligt byttes ut mot en röst i mikrofonen som deklarerade att nu var det minsann dags för"SHOWTIME"!! Ny musik tog över och på karaokegolvet kom en av tjejerna ut, tämligen lättklädd, och började dansa. Jag var vi det här laget övertygad om att detta förväntades även av mig, men att det i så fall skulle ske först när helvetet hade frusit till is och inte en dag tidigare. Med hela mitt väsen önskade jag mig så långt bort från denna situation jag bara kunde komma mig. Jag antar att både mitt och Marlenes ansiktsuttryck talade sitt tydliga språk. Det dröjde nämligen inte många minuter innan vi fick veta att det endast var fyra av tjejerna som var anställda som dansare. Resten av oss skulle bara lugnt sitta kvar under "Showtime".

Veckorna gick och tankarna på att ta första bästa plan till något varmare ställe återkom inte. Det var en mycket bisarr verklighet som vi befann oss i men vi hade verkligen roligt och resten av brudarna var jättetrevliga. Det var en makalös blandning av nationaliteter, alltifrån tjeckier till australienare och alla nyanser däremellan. Vi sjöng och spexade och festade hur mycket som helst och fick betalt för det! I och med att vi jobbade sex kvällar av sju möjliga tog vi alltsom oftast söndagen i akt för att göra Japan. Vi åkte upp i bergen, besökte "Onsens" som är varmvattenkällor, besöka flera olika tempel och såklart åka till Tokyo.

Resan till Tokyo är nog både det värsta och det bästa minnet jag har från Japan. Vi tog tåget ner en söndagmorgon för att hälsa på en kompis, Motoko. Hon började med att visa oss runt i staden, tog oss till magnifika sevärdheter för att till slut lagom till middag landa på en sushibar. Där frågade hon om vi ville stanna hos henne till dagen efter vilket vi tyckte var en bra ide´. Motoko föreslog att vi skulle bege oss till Tokyos nöjesförort Roppongi på kvällen, bara för att kolla läget. Vi kollade läget - länge! Motoko åkte tillbaka till sin lägenhet, vi stannade kvar. För att göra en lång historia kort - när klockan var åtta på måndagsmorgonen blev jag lite trött. Jag sa till Marlene att jag skulle åka hem till Takasaki direkt. Precis som om vi skulle ha haft en blöt kväll på krogen hemma i Sverige svarade hon att hon också skulle komma på ett litet tag. Efter att med viss möda hittat de rätta tunnelbanorna och tåget som skulle ta mig tillbaka, somnade jag i sätet. Trygg i vissheten att jag var på rätt väg. Problemet var att när jag vaknade till liv igen såg jag snö. Mycket snö! Jag var väl medveten om att i Takasaki hade det inte snöat på flera år... Jag befann mig alltså i norra Japan. Efter ytterligare några timmar på tåget söderut igen hann jag faktiskt tillbaka till jobbet, men i sista minuten. Marlene hade vi det här laget varit hemma länge och oroat sig över vart jag befann mig.

Som sagt var hade vi riktigt roligt på många sätt och vis. Japan är dessutom (var åtminstone när jag var där) ett av världens tryggaste land sett till överfallsrisker, rån, mord och våldtäkter. Det är väl kanske på grund av att straffen brottslingar får är ganska stränga. T. ex. dödsstraff. De har maskiner som säljer starksprit, öl och cigaretter ute på gatorna, utan att de blir saboterade. De som är minderåriga handlar inte ur dem, av den enkla anledningen att de inte får det. En del japaner är tyvärr också ganska öppet perversa. De kan köpa begagnade underkläder och skolflicksuniformer i liknande maskiner ute på gatorna. De kan gå in på speciella barer för att få sig en avsugning under bordet, betala och sedan gå hem igen. Narkotika flödar friskt i Japan också, mest kemiskt framställda sådana, jag antar att i och med att det är en ö är det trixigare att få tag i s.k. "naturella droger".

Jag är oerhört glad att jag tog chansen att åka till Japan, med allt vad det innebar - på gott och ont. Minnen, upplevelser och känslor är det enda som inte kan tas ifrån en. Nästa gång jag åker till Japan kommer jag att vara mer utav en "riktigt" turist tror jag...

Cecilia