Vi kom fram till vårt guesthouse runt 01:30 och det var varmt som tusan i det lilla rummet. De satte igång en ”luftkonditionering” som gick på minst 60-70 decibel. Vi var tvungna att gå upp vid klockan 05 för att hinna med tåget från Delhi till Dehra Dun vilket gav oss en ganska begränsad tid att sova på. Utanför hördes en dov trafik och till och från hördes visselpipor ifrån de militära enheter som patrullerade gatorna. Jag tror att jag lyckades somna runt klockan 04 i ren utmattning och efter ungefär en timma så var det bara upp och igång igen. När vi klev ut ur hotellet så var det riktigt hett och fuktigt. Fåglar kvittrade som om vi befann oss i en tät regnskog vilket var ganska häftigt.
Vår chaufför stod utanför och inväntade oss och vi for vidare mot tågstationen. På vägen dit så körde vi en bra bit genom Delhi och här kom kanske den tredje chocken. Folk sov verkligen överallt. På hustak… På trottoaren… I små lövhögar… Mitt på gatan… Överallt så vandrade Indier omkring som halvdöda zombies och jag var rätt glad att vi satt i en bil och inte behövde gå genom dessa kvarter. Min sambo, som varit i Indien tidigare, förslog att vi skulle låsa dörrarna på bilen då barn gärna kliver upp till bilen och sliter upp dörrarna för att tigga. Lät som en bra idé…

Framme vid tågstationen var det totalt kaos. Vi fick slänga oss ut ur bilen mitt i vägen medan folk stod på tutan bakom oss. Direkt så var det tre, fyra män framme och slet i mina väskor. Något oförberedd så försökte jag förklara att det inte var något problem för mig att bära mina egna väskor. Mannen närmast bara log och sa ”I am no problem. I take luggage”. Lite panikslagen så försökte jag få min sambos uppmärksamhet men hon hade inte tagit sig ur bilen ännu. Till slut så lyckades jag få bort männen och tog bestämt tag i mina väskor.

Vi gick in på stationen och här låg folk överallt på golvet. Urinfläckar och allt möjligt skit låg överallt och hela tiden kom det fram personer som ville ”hjälpa oss”. Min sambo hade redan biljetterna klara och vi skulle bara hitta till terminal 12. Vi fråga en person som hela tiden tjatade om att vi skulle gå upp en trappa. Till slut så gick vi upp och möttes av sovandes män och en totalt tom lokal. Vi gick ner igen och samma person kom fram igen. Vi ignorerade honom och min sambo fick tag i en kvinna som dirigerade oss i rätt riktning. Det visade sig att vår terminal 12 var längst bort bakom ett gäng olika trappbroar som passerade de andra spåren. Utan sömn och energi så tog vi oss med tunga steg dit. Jag höll på att dö av smärtor i händerna från att bära väskorna trapp upp och trapp ned. Svett fyllde hela tiden greppet och efter bara några minuter hade jag svidande blåsor på insidan av fingrarna. Framme vid vår perrong så försökte vi få information kring vart tåget skulle komma.
Jag lyckades tolka en skylt till att det var längre bort på plattformen. Allra längst bort på plattformen för att vara mer exakt...
Ett sista krafttag tog oss till vagnen och inne i vagnen så slängde vi upp våra två större väskor på hyllan över oss och slog oss ner i de hårda utslitna stolarna. Tågresan mellan Delhi och Dehra Dun inleddes nu, beräknad till 6 timmar.

Tågresan var rätt positiv faktiskt, med undantag för ett toalettbesök som jag behövde göra. Det fanns en indisk toalett och en västerländsk toalett. Det visar sig att de flesta använder den västerländska och ingen verkar ha uppgiften att hålla den ren. Det låg skit i hörnen och det stank urin i obeskrivlig mängd så jag tog chansen att testa den indiska toaletten för första gången. Lyckligtvis så hade jag bara ”lättare behov” så själva processen var inte alltför hemsk.
Den indiska toaletten bestod av ett hål som gick rakt ner genom golvet ut på rälsen. Det fanns två stycken uppskjutande avgjutningar av fötter som man tydligen skulle stå på och ett rör framför sig på väggen som man skulle hålla i medan man gjorde sina affärer. Det hela såg väldigt oskönt och obehagligt ut. Golvet var fyllt av vad jag bara skulle kunna tänka mig var urin och vatten så man ville knappast fälla ner sina byxor till marken här.

Efter toabesöket så fick vi ”lunch” eller ”frukost” serverat. Varje person på tåget fick en liter vatten i oöppnad flaska samt en tallrik bestående av två icke-original Mariekex, två smörkola, två skivor väldigt tunt bröd, lite sylt (inte marmelad utan väldigt söt, seg och sliskig sylt) samt te. Man fick även välja mellan vegetariskt eller kyckling. Lite orolig över kycklingen så tog jag vegetariskt. Maträtten kan lättast beskrivas som två potatisplättar med lite olika grönsaker inbakade och stekta. Det var inte särskilt gott och det var jävligt starkt. Jag åt en av mina medan min sambo hoppade över dem totalt.
Jag lyckades somna till några gånger på tåget och inräknat en liten försening så var vi framme i Dehra Dun runt kl 14.

Vi hade en chaufför som väntade på oss vid stationen och sedan körde oss upp en bit mot bergen till vår bostad strax ovanför den lilla byn Rajpur. Den lilla bilfärden upp var väldigt upplyftande och det var kul att få se trafiken i dagtid.
Trafiken fungerar tydligen så här:
- Man ska köra på vänster sida, men det är inte ovanligt att folk kör på båda sidorna av vägen mot båda riktningarna.
- Man behöver inte signalera när man ska svänga utan istället så använder man tutan för att indikera att man tänker göra något.
- Man använder även tutan för att kolla om det är fritt att köra om en person. Om det är fritt så signalerar även föraren framför att det är fritt fram. Om inte så viftar han med handen ut genom rutan.
- Man använder även tutan för att signalera när man kör in i en kurva utan fri sikt.
- Man använder även tutan för att visa att man är på glatt humör.
- Man använder även tutan för att visa om man är irriterad på någon.
- Man använder även tutan om man har tråkigt eller bara är en ren idiot
- Man använder även tutan för att försöka få kor att flytta på sig…
Jag tror ni förstår poängen...

Uppe i bergen där vi bodde var det inte särskilt kraftig trafik. Det kom bilar då och då och det gick bussar varje kvart ungefär men det lät ändå hela tiden.
Varje gång någon kom till en kurva (vilket skedde ungefär varje 100-200 meter där uppe) så signalerade de med tutan vilket görs både på dagtid samt på natten. På vägen gick hundar, apor och kor. Då menar jag hela tiden.
Jag tror att vi i princip mötte ett 10-tal kor, ett 10-tal hundar och ett 10-tal apor när vi går någonstans i området. Aporna kan dock vara svåra att upptäcka...
På morgonen när vi skulle ta bussen ner till staden så gick det 5-6 kor på gatan och betade när en liten bil gjorde sitt bästa för att komma förbi. Man måste respektera korna så man får inte knuffa dem eller skrika åt dem. Man verkad dock få vifta med händerna och tuta med bilen.
Alla djuren verkas dessvärre ha vant sig med detta så de bryr sig inte så mycket av allt oväsen. Jag tror att de Indiska korna skulle kunna vara det mest drygaste kreaturen på denna planet (med undantag för nerknarkade koalabjörnar). Det var väldigt underhållande att se någon försöka ta sig igenom en flock med kor på vägen.

Vårat boende innebar ett hus på en större tomt med en massa mindre lokaler inom några stegs avstånd. Området tillhörde organisation IM – Individuell Människohjälp där min sambo för nuvarande arbetar.
Utanför grinden var det djungel kan jag lova. Min sambo avvisade min beskrivning av området som djungel men jag kan onekligen konstatera att det var djungel här. Det levde alla möjliga sorters färgade fåglar, ödlor och apor i denna växtlighet. Man kunde hela tiden höra djur röra sig i träden eller buskarna men det gick inte att se något. Bara när de kom ner till vägen så kunde man få kontakt med dem. Det rann kanaler med vatten ner längs bergskanterna men det gick inte att se vattnet för all växtlighet. Det hela var rätt häftigt.
Längs med vägen utanför så gick det som tidigare nämnt kor och hundar fritt. I träden och på hustaken så satt hela familjer med apor och spanade efter något ätbart. Den närmsta byn hette Rajpur och man gick dit på ungefär 20 minuter. Staden ligger i en brant backe men ändå så körde folk här med bil och motorcykel. Inga bussar gick dock upp genom staden. Människor rörde sig längs med vägarna hela tiden och alla tittade nyfiket på en. Alla verkade vara väldigt fascinerade av att se vita personer och såg upp till en på ett väldigt obegripligt sätt. Jag stod exempelvis och tog kort ut över dalen under oss när två indier kom fram och frågade på dålig engelska om de kunde få ta ett kort. Jag trodde först att de ville hjälpa mig att ta ett kort på mig och min sambo men efter att han förklarat att han ville fota med sin kamera så min andra tanke var att de ville att jag skulle ta ett kort på dem, men detta var också fel. De ville ta ett kort på sig själva med oss... Ja, lite lusigt kändes det men man kommer tydligen att få vara med om sådant under hela vistelsen här.
Runt klockan 19 så blev det kolmörkt här i bergen och vägen hem bar inga gatlyktor. Man fick istället gå med reflex och ficklampa de 2-3 km hem. På kvällen fylldes området med massvis av blinkande eldflugor och man uppskattade verkligen avskildheten och mörkret här uppe. På dagtid så lät skogen av de olika tropiska fåglarna och det lät verkligen som om man var inne i en regnskog.