Normalt är jag en väldigt positiv människa.
Nästan äckligt positiv...
Såsom:"å nej,ringer klockan redan...ååå,jobbet väntar...suck...
-men hej,jag har ett jobb!"
Eller när ungarna slåss/bråkar som värst,jag håller på att bli
skogstokig...-men va´ f-n,jag har friska barn!
Kan rabbla hur mycket som helst,för jag försöker att se det
positiva i allt.Det gör saker så mycket enklare.

Idag har jag svårt att vara positiv.
Mamma har varit tvungen att avboka sin resa till
Turkiet.Deppigt värre.
Den "djävla-skit-sjukdomen"som hon har ställer
till det.Det verkar som om den eskalerar just nu.
Vi har sett fram emot resan i tre månader och trodde
att div. mediciner och olika ingrepp skulle hålla "den" i schack,
men icke.

Dessutom så tvivlar jag på att människan är god.
Så illa är det.
Orsaken till mitt tvivel är "Tjej 1´s" mamma.
Hon skrev på passansökan,hennes sambo bevittnade hennes
namnteckning.Frid och fröjd,trots ett hot om att hon skulle anmäla
oss om vi försökte ta ut ett pass!!!....
HUR tänker man då??!
Idag skulle vi hämta passet.
Tvärstopp!!!
Hon har anmält oss!!!
Vad göra??Åtta dagar kvar tills vi ska ta oss till Arlanda,
en stortjutande tjej som inte fattar vad som händer.
Hur ska vi kunna förklara när vi inte förstår själva?!
Passet ligger klart i ett kuvert på polisstationen,men vi får
inte det i vår hand....

Det är svårt att hitta något positivt idag,men,hej,sunda
förnuftet bör väl segra!
Eller??!