Min första resa som mormor med Wille 7,5 månader och hans föräldrar gick till Thailand. Vi hade bokat ett Sunwing hotell, då där finns allt för barn. Barnsäng, barnstol och barnklubb, fast för den var han ännu lite för liten. Tyvärr så är det också ett paradis för barnsjukdomar. Nästan alla barn var prickiga - Höstblåsor! Och det spred sig väldigt fort. Så efter 4 dagar så fick även Wille det. Men efter 2 jobbiga dagar med lite feber och blåsor i munnen, så vände det och han kunde bada igen. Fast nu så fick det bli i havet, samt i en liten balja.
På kvällarna så gick vi via stranden in till huvudgatan i Kamala Beach. Där finns en liten restaurang, Oyi, som har den bästa thaimaten vi ätit. Allt är otroligt gott och jätte billigt. Våra notor stannade på 600 Baht för 4 olika rätter, 3 fruitshakes och 3 vatten. Personalen tog gärna hand om Wille medan vi åt.
På Sunwing hade vi frukostbuffe och lilla Wille charmade även den personalen, så de gick ofta med honom medan vi åt. Lunch åt vi på hotellet (dyrare, det blev ca 900Baht för vår lunch) eller på någon restaurang vid stranden.
Förutom sol och bad så tog vi massage varje dag. Och vi hade tur med vädret, åska varje kväll men endast 2 dagar med kortare regnskurar och 2 kvällar med regn. Vi njöt och hade det skönt ända tills jordbävningen i Indonesien. Min dotter och jag badade i havet när den var, men hennes sambo som var på rummet med Wille som sov middag kände hur det skakade. Inte tänkte vi på tsunami, så vi gick till poolbaren och drack en fruitshake, då jag plötsligt fick se några thailändare som satt på taket till 4-vånings byggnaden. Strax därefter så kom det personal från hotellet och ropade: tsunamivarning, alla måste upp till våning 4:a. Vi tog våra badväskor och sprang. Uppe på våning 4:a så var de gäster som bodde där så gulliga och bjöd in oss till sina rum, där vi tittade på nyheterna på TV:n. Det blev en otäck stämning, folk grät, särskilt thailändare som varit med om tsunamin 2004. Jag kände skräcken för det som kunde komma. Bara det inte händer mina kära något!
Vings personal vår som bort blåsta. Fick höra att de skickat sms till oss resenärer. Hur många av oss har mobilen med när vi badade i havet eller poolen? Nästan ingen! Som tur var så har hotellet en svensk hotellchef som gick runt och berättade om läget. Vågen skulle ha nått oss för 10 minuter sedan, men det verkar som om det inte blir något. Han bad oss stanna på våning 4:a tills faran var avblåst. Vatten och mat skickades upp till oss. Då det blev ännu ett kraftigt skalv så kunde inte faran blåsas av förrän efter 5 timmar. Vi som bodde i de andra husen på våning 2 och 3 kunde då gå tillbaka. De som bodde på våning 1 och som inte vågade sova där, fick hjälp av hotellet att sova i lediga rum högre upp. Då hotellet var rätt fullbokat, så fick några även hjälp med att boka rum på andra hotell som låg högre upp.
Nästa morgon vid frukosten så gick hotellchefen runt och frågade alla gäster hur de mådde. Man blev så väl omhändertagen av honom. Han förstod att det hade varit en skräckupplevelse.
Nu var även Vings personal tillbaka. Undrar var de hade varit? En guide gick runt och knackade på hotellrummen när faran för tsunamin var avblåst, men under den kritiska tiden så fanns ingen.
Vi hade nu en dag kvar på vår semester och det blev en lugn dag och god mat på favoritrestaurangen på kvällen, där vi tog farväl av den trevliga personalen.
Nästa morgon gick bussen mot flygplatsen i Phuket. Vi hade easy check-in på hotellet, så våra väskor kördes till planet direkt från hotellet. Thailändarna firade sitt nyår med att spruta vatten på varandra. Tur att man satt i en buss och inte i en tuk-tuk, för då hade man blivit blöt.