Stackars Libanon, stackars Beirut, stackars libaneser.
För inte så länge sedan var jag i Beirut. Såg hur denna vackra stad, tidigare kallad Östra Medelhavets Paris, blivit återuppbyggd efter the Civil War.
Nya och renoverade hus ersatte de bombade. Visst fanns det fortfarande märken efter kulor i fasaderna. I en del fanns fortfarande kvar sotsvarta tomma utbrända fönsterhål.
Men livet hade återvänt. Man flanerade på cornishen med havet på ena sidan och alla cafeér på den andra. Parker och alleér med nyplanterade träd.
Turisterna började komma tillbaka och ge landet nödvändiga inkomster. De gamla berömda cederträden stod lite svedda kvar. Vinodlingarna var rensade från trampminor och det goda libanesiska rödvinet Musar, från Bekaadalen, gick återigen att få tag på.
Men detta var ju bara det materiella. Libaneserna såg en ljus framtid.
Nu är allt slagit i spillror. Bomberna faller. Hus blir grushögar och mest civila blir offer.
Familjer utplånas. Barn mister sina föräldrar. Mammor och pappor förlorar sina barn som aldrig avfyrat en raket.
Visst är libaneserna araber, men hälften av befolkningen är kristna.
Nu är landet tillbaka på ruta ett.
Snacka om att övereagera och tillgripa övervåld. Statsterrorism. Och Bush är tyst.
Jag skulle vilja åka till Libanaon direkt för att se om jag kunde hjälpa.
Kan ju inte sitta kvar här hemma och bara se utan att göra något.