Sommaren 2007 i Skanör
Sommarlivet har tagit boning i mig. Cykelturerna över hästängarna, sommarpratarna och jordgubbsmustaschen är på plats. Vinden doftar Jasmin och Caprifol. På kvällarna slåss vi med knotten.
Som storstadsmänniska tar det ca en vecka att acklimatisera sig till havsluften, tungt att andas, trött och låg humörtemperatur. Men sedan svänger det och jag laddar batterierna inför kommande mörksäsong.
Går längs stranden förbi nudistbadet - även textilare är välkomna. Tur är det, för idag är det vantarnas och toppluvans dag. Snålblåstpromenaden ger dock utdelning, två bärnstenar. Bärnsten, havets guld är inget man letar efter. De kommer till en, om man är tålmodigt väntande och uppmärksam.
Enl. den danska väderrapporten (vilken passar oss bäst här på Näset) har vi behärskade temperaturer. Kan man ju minst sagt uttrycka det. Ösregnet plaskar i stuprännan. Stora kastanjeträdet utanför köksdörren vajar oroväckande. Pileallén ligger ner och fälten böjer sig för vinden. Vallmobladen virvlar omkring - ovädret har sitt grepp över oss. Flera dygn nu.
Vädret skall dock inte ta makten över mig. Jag trivs med att en regnig dag promenera längs gatorna i gamla Skanör, stanna för en bloggstund på biblioteket, inta en cappucino hos Aldo´s och avsluta dagen med ett glas vitt till den nyfångade rödspättan från fiskargubben i hamnen.
Äntligen, en dag mitt i veckan, kommer solen och en lätt sommarvärme smyger sig på. Det blir första dagen, som jag tar ett dopp i havet (hastigt). Solen värmer naturistbadarnas ännu bleka kroppar, och livet återvänder.
Det blir väder för njutningsfulla cykelturer. Med min hyrda, gula, växellösa damcykel krymper avståndet mellan Skanör - Höllviken. Det känns härligt att bara kunna glida fram på platten. Cykelturen är en rak, lång sträcka på gamla grusbelagda järnvägen. Med ansiktet i solen glider jag fram på min gula vän. I korgen ligger regnkappan och vindbyxorna. Där får de ligga. Jag behöver bara shorts och t-shirt. Knallröd Vallmo, stolta Kungsliljor och skarpt gula Nattljus kantar vägen. Tankarna virvlar runt och jag får fantastiska, kreativa idéer, som
kanske kan förverkligas någon gång.
Vad behöver man ta med sig till sommarSkanör 2008?
Sololja (20 - 25), solglasögon, keps, Mygga, vindkläder, regnställ, träskor, dvd-filmer och lättramapd cykel.
Jag längtar redan!

Sommaren 2008 i Skanör

Den gamla Skånegården tar emot oss med nytvättade fönster, skurade trasmattor, friskluftade sängkläder och nyansade lavendelrabatter.
Vi hyr bara - det är skönt!
Min bortslarvade reflektionstid vill jag återhämta under dagliga stavpromenader, i inläggsbelagda, fotriktiga skor, längs hästängarna och barfotavandringar längs strandlinjen ut på Näset.
Mitt Näs, som jag delar med nudister, fåglar, sälar och Hjalmar Gullberg.
Nu väntar långsamhetens lov, sommarprat och jordgubbsgrädde.

Jag vandrar långsamt längs stranden allt längre och längre bort mot Näsets spets. Havets vågor rullar sakta in och försvinner i den brunglittrande tången. Solen värmer behagligt och vinden smeker mina redan brunbrända ben.
I den fuktiga strandlinjen ger mina fötter luddiga avtryck som försvinner, när vattnet sköljer över dem. Under min vandring hinner jag fundera över livet, den tid som varit, den tid som ligger framför. Då och då stannar jag upp. När jag står stilla, hör jag havet tala till mig.
- Här är din plats. Här skall du en gång vila.
Tryggt fortsätter jag min vandring.

På återvägen når jag nästan fram till översta delen av Flommens golfbana. De nyvattnade greenerna ser saftiga ut. Draganades på sina vagnar kommer de, golfspelarna, som alla har grönt kort och handikapp. För mig är golf ett handikapp. Har inte så mycket undanlagd tid att leta bollar bland ljung, blommor, tuvor, vatten, skog, tomtar och troll. Jag gör som tjuren Ferdinand i.st., sätter mig ner och luktar på blommorna. Någon skriker “Fore!” i mina öron, och då gäller det att ducka, för att ej få en boll i huvudet. Fullkomligt livsfarligt! Golfbanenaturen är vacker - men dyr att beträda.

Sista vägen hem till gården går förbi Skanör kyrka. Den är nymålad. Ren och vit lyser den i solens sken. Vacker - men vart tog svalorna vägen och allikorna, som bott och häckat under taket i flera århundraden. Det är tyst, inget fågelliv på morgnarna, som vittnar om dagens väderlek. Ibland flyger några svalor vilset runt kyrktornet, men hittar inte hem! Och kärleksparet, två allikor, en kom från Amerika, en från Skåne - det vet man. Var är de?

Det blir afton. Kvällsbrisen berättar sagor, och solen säger godnatt. Grodornas kväkande ackompagnerar radions sommarpratare i sena reprisen.
Sommaren är kort - och det är vårt eget ansvar att hålla i den!

Sommaren 2009 i Skanör

Gardiner flyger ut genom fönstret, trädgårdsstolar faller omkull, elen viker undan och i mörkret blir ljudet dramatiskt.
Kulingvarning! Ena dagen.
Det är lite siochså, uppochner, bakochfram med väderdräkten här vid Skånekusten.
Nästa dag. Som om inget hänt - en rofylld sol ler mot oss. Vi njuter frukosten i morgonrockar på innergården. Plötsligt mullrar åskan och snabbt plockar vi ihop filtallrikar, kaffekoppar, ostmackor, Sydsvenska Dagbladet och stolskuddar. In i köket med en väldig fart. Inte en regndroppe når oss. Sätter oss i det lilla, lilla köket vid det lilla, lilla bordet på var sin liten, liten stol och åter skiner solen. Bestämmer oss för att äta färdigt inomhus.
Det finns inget dåligt väder - bara man har rätt kläder. Tar på oss lagerpålager, och gör vår dagliga motionsrunda runt hästängarna. I ena fickan toppluva, andra vantar - men de får ligga kvar där. Solglasögon kommer väl tillpass, och jag känner sommar i kroppen.
Det nyckfulla, odefinierbara och överraskande - är det, som är charmen med att bo vid havet.

Här på Skanörlandet varvar vi matlagningen varannan dag. Idag är det min tur. Titt i kylen, där finns ägg, smör, mjölk, ost, skinka, tomat och i lillskafferiet finns mjöl - givet- det blir "Quiche Lorraine". Gräslök växer utanför köksdörren.
Förbereder pajdegen till sommarmusik. Degen behöver vila en stund - behöver jag med. Ut i solen med en väl kyld "Limoncello" och en gul sommarskål med cashewnötter.
Mobilens alarm vaktar tiden.
Strimla skinka, riva ost, klippa gräslök samt vispa ägg och mjölk med kryddor.
Så långt går det bra!
Sedan kommer eldprovet - lånad sommarugn med ojämn värme och startknappen ur led. Hm...hur ska det gå?
"Limoncellon" mjukar upp matnerverna och förtröstansfullt ställer jag in "Quichen" i ugnen.
Det skall ta 30 min. enl. receptet i "Vår kokbok". Men den känner ju inte min sommarugn! Inte kan jag öppna och titta heller - då "sjunker" äggstanningen, säger min matkunnige make. Bara att vänta.
Luktar gott, fast kanske lite mycket ugn......
Regnet strilar ner och de gamla, rosa rosorna slår mot fönstret i kvällsbrisen. Ljus på bordet - brutna servietter - klassisk musik.

Nästa dag är det lagom väder för att torka tvätt. Värdinnans maskin tar lång tid att tvätta två omgångar, en vit, en mörk. I väntan blir det lång frukost i solen på innergården.
Centrifugen låter som åska, maskinen vandrar runt i det lilla badrummet, stöter mot väggen och studsar tillbaka - så är tvätten klar.
Mellan kastanjen och det stora körsbärsträdet, en torklina. Det blir en "installation" av randiga skjortor, vita linnelångbyxor, kungsblå t-shirt, chockrosa bikini, kritvita trosor och blåvita bomullslakan m.m.
Undrar just varför vittvätten blir mycket vitare här än i Stockholm. Kan det vara det kalkhaltiga vattnet?
Blåst och sol torkar tvätten snabbt.
Efter lång strandpromenad är det dags att stå i det lilla vardagsrummet och stryka fräschluktande sommartvätt till tonerna av Verdimusik.
Snart hänger bländande, släta skjortor och byxor på galgar, färdiga att placeras i den provisoriska garderoben en vindstrappa upp.
- Inget luktar så gott som soltorkad tvätt!
- Inget är så skönt som nytvättade, nystrukna bomullslakan!

En hel packe litteratur såväl lättläst som tänkvärd står orörd i den lilla fönsterkarmen här på gården. Den ser uppfodrande på mig. Oöppnade - olästa böcker väntar på sin tur.
Vart tog tiden vägen? Den efterlängatde läsa-på-soffan tiden.
Sommarläsningen försvann i sällskap av vemod, saknad och skuld. Skuld mot mig själv, som inte tagit vara på lästiden. Men tiden har innehållit så mycket "levande" - och "litteraturen" har fått bli "eget skrivande" i.st.
Radions sommarprat samt ord från kyrkans tankekvällar och kväll i solnedgång med författaren Björn Ranelid har fyllt mitt intellektuella sommarhuvud.
Barnbarnskärlek och det vida, skånska landskapet har närt mitt känsloliv.
"Min gula vän", den hyrda cykeln har hållit min kondition igång.
Skånevistelsen börja dra ihop sig mot sitt slut. Sista Skanördagen för denna sommar avslutar jag med lååång havskantspromenad i den milda brisen. Mitt hav. Sträcker ut mina armar och mottar vinden, havsluften och känslan av fullständig enhet med naturen.
Himmel, havet och jag!
Känner stor tacksamhet över åter en oförglömlig Skanörvistelse.
Därframme år 2010 väntar nya dagar här på stranden, vid havet, nära själen.