Detta guesthouse drivs av en himla trevlig tjej, Mary, och är beläget mycket bra vid Hongik-universitetets t-bana. Vad gäller byggnaden är det något udda jämfört med andra vandrarhem. Det är en kontorsbyggnad. Gästrummet är beläget på tredje våningen. I korridoren finns företagskontor. Rummet är fyra-fem meter högt. Hela väggen mot gatan, som är något av en genomfartsled, består av fönster som är 90 % täckt av reklamskyltar vända mot gatan. Lysrören bakom tänds dock aldrig och det är jag glad för. Rummet har också ett loft, så det finns tre våningssängar här, samt två madrasser på loftet. Kokvrå och badrum finns under loftet.

Matt (amerikan bosatt i Australien, på väg till Sverige; KTH och Chalmers) och Kay (tysk-australiensare bosatt i Japan) har fixat en guidad DMZ-tur via Mary, så jag hänger på. Det är bara vi tre vilket är mycket bättre, mer personligt, jämfört med en full coach med turister. Snabb frukost på Dunkin' Donuts innan vi åker bil till DMZ-området, närmare bestämt Injingak-parken.

Jag kan ju inflika att Sydkorea är mer amerikaniserat än Japan. Utöver Dunkin' Donuts och de självklara Starbucks (massor!), Burger King, McDonald's finns Pizza Hut, KFC, TGI Fridays, Papa Johns Pizza och till och med Quiznoz.

Efter en stund vid Imjingak åker vi buss tillsammans med andra turistgrupper, över Tongildaegyo (Unification Bridge) där man måste visa upp passet, en formalitet (det kunde ha varit utgånget eller någon annans, så jag förstår inte poängen med att visa upp det i en sekund för någon som inte bryr sig).

Vi åker till Tredje tunneln. Vi kollar snabbt på delar av en utställning, samt en kort film om DMZ -- en märklig produktion som börjar med en vinjett med hårdrocksmusik och sedan en liten tjej på ett gräsfält som överraskas av ljudet av anfallande stridsvagnar; kriget börjar; filmen slutar med gröna fält och skogar och budskapet "DMZ - our home" eller liknande. Bisarrt.

Därefter går vi genom accesstunneln ner till Tredje tunneln, det vill säga den tredje Nordkoreanska tunnel som Sydkorea upptäckte. Det är den enda av de fyra tunnlarna som avslöjats efter tips från en avhoppare från norr. Det var i oktober 1978. Accesstunneln ansluter vid änden, där man också ser borrhål. Man är nu ca 75 meter under jorden om jag inte minns fel. Vi får promenera in i tunneln 250 meter eller så, till en avspärrning. Här är det 170 meter till gränsen, om jag inte är ute och cyklar igen, alltså i mitten av DMZ, eller MDL, military demarcation line, som gränsen kallas, på grund av det var längs den linjen som fronten låg när man gjorde eld upphör och beslutade om DMZ 1953.

Tunneln är en till två meter bred och säg 150 till 200 cm hög.

Bild: Sydkoreansk soldat vid Dora-observatoriet.

Vi åker sedan till observatoriet på Dorasan, en 156 meter hög kulle med utsikt mot Nordkorea. Man ser "propagandabyn" Gijeong-dong. Det var resultatet av att Nordkorea ville ha en by inne i DMZ på grund av att Sydkorea redan hade en, Daeseong-dong (där det fortfarande bor folk, fast strikt kontrollerat för att byn inte ska växa).

Om sedan syftet för Nordkorea var att visa upp en rik och modern bild av Nordkorea det vet jag inte, men ingen bor där. Man är bara där för att underhålla området och husen. Enligt uppgift saknas fönster i byggnaderna.

Gijeong-dong placerade man nära Daeseong-dong och man använde stora högtalare för att spela upp propaganda i riktning mot sydkoreanska Daesong-dong. Sydkoreanerna gjorde samma sak. Vid War Memorial i Seoul finns exemplar av två olika sydkoreanska högtalare som användes. De plockades ner efter överenskommelse länderna emellan 2004.

Man ser flaggstängerna; i Daesong-dong reste sydkorea en ca 100 meter hög flaggstång på 1980-talet. Nordkorea svarade med att bygga en 160 meter hög dito (se bild) i Gijeong-dong.

Vi åker sedan till tågstationen Dorasan. Stationen är den som är närmast Nordkorea i Sydkorea.

Inga fotografier tillåtna från bussen mellan de olika ställena, inte heller inne i tunneln, och vid tågstationen endast tillåtet med stationsbyggnaden som bakgrund samt inne i byggnaden.