Mitt livs bästa vandring

11 timmar och 2,5 mil på en dag.
Jag visste att vi skulle ut på en vandring vid mitt besök i Mo i Rana, men jag visste inte hur tufft det faktiskt skulle bli. Tufft men fantastiskt vackert. Om sanningen ska fram så var det faktiskt en dröm som gick i uppfyllelse. Jag har fått se glaciären Svartisen med egna ögon och på ganska nära håll. Målet för vandringen var Pikhaughytta, en liten stuga i hjärtat av Svartisen, i dalen mellan västra och östra isen. Om någon av oss hade vetat hur lång vandringen skulle bli så hade det nog faktiskt inte blivit av.

Om vi ska ta det från början så for vi ca en timme norrut från Mo i Rana. Det var en riktigt varm, solig dag och nästan vindstilla.

Första stoppet på vandringen blev en vätskekontroll vid ett stup med god utsikt över Glomåga, en glaciärälv.

Vi hade tänkt fylla på vatten i en liten bäck innan vi kom fram till Glomdalsvatnet, men bäcken var torr så det var bara att fortsätta vandringen.

Lagom till lunch kom vi fram till sjön som låg och badade i solskenet, inbäddad mellan bergstopparna. Vid sjöns utlopp finns en marmorådra som har slipats av vattnet så det ser väldigt häftigt ut. Häftigast av allt är dock att sjön bara försvinner. Utloppet går rätt ner i berget, så man ser inte vart vattnet tar vägen.

Brisen vid sjön gav oss lite svalka, så det var inte helt skönt att vandra in i skogen igen. Eimund föreslog en äventyrlig avstickare och vilken succé det blev. En grotta där glaciärvattnet kylde ner luften fastän man inte var nere i grottan. VI klättrade ner och lät oss fascineras av marmorgrottan och det naturliga ljuset som spreds tack vare reflektioner i vattnet.

Tillbaka till värmen och vidare uppåt. En lång stigning genom skog och högt gräs, men när vi väl kom ut. Wow. Bergstoppar, glaciärer, klarblå himmel, vattenfall, älvar, marmorådran och någon enstaka snöfläck. Vi började plötsligt se tecken på att snön nog försvunnit ganska nyligen och ju längre vi gick desto fler snöfläckar stötte vi på.

Vandringen fortsatte uppåt. Jag är otroligt tacksam över att någon i sällskapet (inte jag) kom på att man kunde titta även bakåt. WOW. Ju högre upp desto bättre utsikt.

Och ännu mera snö.

Vi hade tänkt att bada framme vid Pikhaughytta och sjön där, men badsuget försvann snabbt vid åsynen av snö och is på sjön. Vattnet var nog inte varmare än 4 grader. En person i sällskapet tog ett dopp, och det var inte jag.

Efter middagen var det så dags att vända tillbaka samma väg som vi kommit. Lätt bris i ryggen, men tack vare skuggan blev det mer behagligt.

Vi fyllde på vattenflaskorna i nästan varje bäck vi korsade. Gissa om vi blev lite lätt chockade över att se att den torra bäcken från mitt på dagen inte alls var torr på tillbakavägen. Åtminstone ett par decimeter på djupaste stället vid bron.
Tillbaka vid bilen ca kl 22:45 och sedan full fart hemåt. Det blev en vacker tur i sommarnatten strax söder om polcirkeln.
En näst intill perfekt dag. Absolut inte smärtfritt – jag kommer vänta så länge som möjligt innan jag sätter på mig skor som klämmer mot hälar och fotknölar - men helt klart oförglömligt. Tänk att jag har fått besöka en plats som ytterst få personer varit på. Låt oss anta att alla som besöker Pikhaughytta skriver i gästboken. Isf har det varit sex stycken besök där före oss, i år!
Vi såg inte till några andra människor på hela dagen, förutom sista kvarten innan vi var tillbaka vid bilen då vi mötte fyra personer.

38 150 steg – nytt dygnsrekord.