Idag började vi resan med att fara runt på småvägar innan vi återigen kastade oss upp på motorvägen. Den här gången var det betydligt mer trafikerat men vägen var mycket trevlig och miljön som vägen tog oss igenom var enormt vacker. Allt från djupa dalar till mindre berg på 1100 meter.
Vi stannade till på ett minst sagt unikt ställe som serverade en 5-rätters middag för 16 euro. Huvudrätten bestod dock av kalvhjärna vilket min sambo listade ut efter lite luskande i franskalexikonet så vi bad att få ersätta den. Istället fick vi stekt laxfilé och någon sorts griskött som kokats i grisens eget blod. Låter gott? Icke... Efterrätten var dock trevlig.

Efter totalt 4 timmars körning så kom vi fram till Millaubron vilket var något som jag sett fram emot. Innan man kommer till bron så måste man betala en avgift vid en vägtull på 8 euro. Precis innan Millaubron så finns en rastplats där jag ville stanna och ta ett kort. Vi körde av och följde den lilla vägen ner mot rastplatsen. Det fanns parkeringar i tre olika etapper och vi cirkulerade sakta för att hitta en ledig plats. Två bilar for in framför oss och jag fick för mig att det fanns en ledig plats på nästa etapp och körde runt de två bilarna. Det visade sig dock att det inte fanns någon mer etapp utan när vi körde in runt hörnet så hamnade vi på enkelriktad väg mot utfarten. Något bittert så fick vi köra ut och passera bron utan en chans att stanna till och ta ett kort. Min sambo övertalade mig till slut att vända och köra tillbaka. Vi gjorde så och insåg sedan att vi var tvungna att ta oss igenom vägtullen på nytt, två gånger, för att komma på rätt spår igen. Efter 3 svängar genom vägtullen och 24 euro fattigare så var vi tillbaka på rätt spår. Jag hade fått mitt kort på bron men hade börjat få känningar i magen, troligtvis efter något jag ätit (undrar vad?). Det fanns lyckligtvis toaletter vid vägtullen.

Vi når vårat hotell i den lilla staden Pezenas runt kl 16:30. Totala bilresan ner har tagit oss 11,5 timmars körning och ca 80 mil. Staden har nyligen ändrat ett stort antal av sina vägar till enkelriktat så efter ett litet virrvarr igenom gränder tar oss fram till portarna. Vi bemöts av Jackie som är ursprungligen från England, vilket är skönt för kommunikationens skull. Hon visar oss till våran svit där vi slänger av väskorna. Min sambo gläder sig över hur fint rummet och hela stället i sig självt är. Vi bjuds en timme senare på lite vin och smått tilltugg av de tillfälliga ansvariga av stället. Jackie som vi träffat tidigare är egentligen en akvarellkonstnär och Barry som är nya zeeländare jobbar egentligen som fotograf. De har dock gått med på att driva stället under en månad medan de riktiga ägarna är på semester. Vi får lite tips om staden och ger oss ut för att hitta en restaurang.
Mycket överraskade över hur pass stor "gamla stan" är så vandrar vi runt bland små gränder, torg och restauranger innan vi till slut hittar den som rekommenderats för oss. Restaurangen som rekommenderats för oss heter Le 68 (The 68) och ligger lite "off" från resten av gamla stan vilket tyvärr gör den något tom på folk. Vi fick höra att restaurangen nyligen bytt ägare och att de har haft svårt att få till sig kunder då de ligger lite utanför centrum, men ändå bara några hundra meter. Vi är de enda som besöker restaurangen när vi är där. De pratar engelska utan problem och vi får sitta på innergården medan de reder ut menyn för oss. Min sambo beställer kyckling och jag tar en havsaborre. Innan hela besöket är över har vi fått in 6 olika rätter. Jag vet inte om kocken hade tråkigt för att vi var de enda men de var extremt trevliga och gav oss hela tiden smårätter att smaka av medan vi väntade på maten. Själva maten gick på 16 euro per person och ett glas vitt vin till detta kostade 2,5 euro. Mycket prisvärt.

Vi försöker hitta hem genom gränderna men efter lite virrvarr så får till slut ta hjälp av våran gps innan vi hittar rätt mellan alla gränder.