Ankomst Svalbard

Efter en riktigt strulig morgon kom jag till slut iväg ordentligt.

Strulet bestod i olika besked från olika människor på Gardermoen. Svalbard förvaltas av Norge, men ingår inte i Schengen. Det ska alltså vara passkontroll trots att det är inrikes, eller? Inte helt lätt som ni förstår, så jag försökte fråga mig fram.

Ett exempel: Man får inte handla tax free när man flyger från Oslo till Longyearbyen. Alltså lyckades jag inte fylla på mitt obefintliga förråd av Kvikk lunsj (snåljåpen i mig ville inte betala 28 NOK för en kaka i kiosken när man kan köpa 8-pack för 65 NOK).

Fick en stunds avkoppling i loungen innan jag bestämde mig för att gå mot gaten. Min biljett fungerade dock inte och när jag till slut fick hjälp visade det sig att jag, efter guidning från en annan person på flygplatsen tidigare, var på fel ställe. Enda sättet att komma rätt var att gå ut och sedan in genom säkerhetskontrollen igen. Tack och lov för fast track. Passkontrollen lyste med sin frånvaro.

Etapp 6: Oslo - Tromsö - Longyearbyen, flyg ca 4 timmar

När man flyger med SAS är smoothien obligatorisk, den är ju förpackad i kartong från BillerudKorsnäs.
Det var en mulen dag med usel utsikt större delen av sträckan så jag ägnade tiden åt att läsa och sova. Ett litet fotoexperiment med Creative shot fick det också bli. Här ska ni få en hel svit av ett motiv:

I Tromsö fick alla kliva av planet och gå in på terminalen för att passera passkontrollen och sedan kliva på igen. Omständigt - ja. Största fördelen var att man fick röra på benen. Nackdelen var framförallt att man var tvungen att släpa med sig handbagaget. Nog finns det förmildrande omständigheter, men ändå.
Bilden kommer från inflygningen till Tromsö - helt enkelt en grå dag.

När vi närmade oss Svalbard klarnade det upp så vi fick ett magnifikt första intryck:
Longyearbyen ligger långt ifrån det mesta
Jag bor på ett ställe som heter Coal Miner's Cabin, i det gröna huset.
Tre nätter på samma ställe gör det värt att packa upp allting. Nu försöker jag att känna mig som hemma i mitt lilla krypin. Duschar och toaletter delas med övriga gäster i korridoren:

Utsikten från mitt rum. Två Svalbardspecifika fenomen kopplade till permafrosten framgår delvis av bilden.
1) Husen byggs ovanför marken. Pålarna syns egentligen inte, men syftet med det är iaf att hålla huset stabilt och då går det inte att t.ex. gjuta en grund.
2) Vatten- och avloppsrör ligger dragna ovanför marken, för att inte gå sönder. De är dessutom uppvärmda så att de även klarar av vintern. Nedgrävt hade det aldrig gått.

Efter installationen hade jag bokat in mig på en guidad tur runt Longyearbyen (och merparten av det totalt 4,5 mil långa vägnätet).

Svalbards mest fotograferade motiv:
Utsikten från berget nedanför gruva 7, den enda gruvan i Longyearbyen som är i drift just nu (producerar endast 70 000 ton kol/år).
Många hundar finns det. På vintern hundsläde och på sommaren hundfyrhjuling utan motor. De är sysselsatta året runt och bor alltid utomhus.
En av de coola grejerna här som man tyvärr inte får komma in och se med egna ögon är det globala fröförrådet. Här förvarar man fröer från hela världen för att kunna återfå utrotade arter senare. Förvaringen ligger atomsäkert långt ner i marken. Man har trott att det skulle dröja ett bra tag innan man behövde plocka ut någonting, men faktum är att man väldigt nyligen har plockat ut fröer och skickat till Syrien. Man behöver komma igång med matodlandet där.
Det gamla postkontoret:
Glaciärvattnet är betydligt brunare här än det tropiskt gröna i Mo i Rana
I december hade man den värsta stormen på 30 år på Svalbard. Elva hus förstördes och två människor omkom. Huset på bilden blev av med taket under stormen:
Där jag har varit hittills har jag sett att man inte har på sig skor inomhus. Som tur är finns det lånetofflor.
9 grader varmt och blåsigt. Kände mig orutinerad. Imorgon ska jag klä mig varmare än idag.

7 162 steg