I april 2007 lyfte så planet äntligen mot Los Angeles, starten av vår nästan 3 veckors långa bilsemester i USA. Under nästan 1 års tid hade jag planerat resrutter, hotell och sevärdigheter. Som reskamrat hade jag valt min 13 årige son Jesper, en skön kille som också tröttnat på stora hotellkomplex med pool och sol.
Eftersom jag skulle köra långt och i bergen hade jag hyrt en jeepmodell. Den visade sig bli perfekt och väl tilltagen för oss två. Att köra i USA är inte svårt och är man osäker kan man skriva ut detaljerade vägbeskrivningar på nätet, något vi hade nytta av när vi kom fram trötta och slitna och skulle hitta till hotellet. I Los Angeles passade vi på att besöka Universal studios och Santa Monica Pier. Promenaden där är utmärkt att cykla på och spara benen lite, en skön upplevelse och mycket att titta på. Palm springs och Joshua Trea Park blev vårt nästa stopp på resan. Efter en skön natt och morgondopp i poolen åt vi frukost på Elmers, ett måste i Palm Springs om du är där. 50-talskänslan är överväldigande och damer med papiljotter är en vanlig syn. Joshua Trea Park är känd för sina speciella träd och stora stenbumlingar. Den är också ett välbesökt mål för bergsklättrare, som vi också stötte på. Man kan köra igenom parken vilket vi gjorde. Det tar längre tid än vad man tror och vi missbedömde tiden till Prescott som skulle bli vårt nästa stop. Alla vägar i USA är inte långa raksträckor och från Joshua Trea till Prescott kör du över vindlande berg i 20km/h. Skyltarna ”don’t drink and drive” är överflödiga, man hade inte klarat en kurva här onykter och vi hann precis fram innan mörkret föll.
Efter en natt i Prescott besökte vi Montezuma Castle. Montezuma Castle byggdes av Sinaguafolket för 1000 år sedan . Det var en flervånings indianby med 20 rum som är inbyggd i en kalkstensvägg på 30 meters höjd. Man ska hålla sig på gångvägarna under besöket då det är fullt med skallerormar i buskarna.
På vägen mot Grand Canyon stannade vi både i Red Rock Canyon och Slide Rock Canyon, båda parkerna är väl värda ett besök. April är en bra tid att besöka USA, inte mycket folk i parkerna och allt blommar.
Grand Canyon är en hissnande upplevelse. Vi hade varken ork eller tid att vandra där, men utsiktsplatserna duger väl. Fram på sen eftermiddag nådde vi fram till Page.
Här finns de mycket speciella Antelope Canyon, en spektakulär plats som tar andan ur en när man kliver in. Det är vatten och vind som format denna vackra kurviga sandsten. Vi ville se det berömda ljuset när det är som bäst och då ska man ta turen vid 12-13-tiden.
Efter Page styrde vi mot Bryce Canyon och på vägen dit såg vi äntligen de första bisonoxarna på resan. Utmärkande för Bryce Canyon är de unika geologiska strukturer, kallade hoodoos, formade av vatten, vind och erosioner av floden. De röda och vita stenarna ger fantastiska vyer. Mer storslaget än Grand Canyon tyckte vi.
Vi passade på att leva lite cowboyliv och tog en 4 timmars ridtur i bergen, samma område som en gång den laglöse Butch Cassidy besökte. En hel del snö låg fortfarande kvar på marken och luften var kylig.
Zion National Park var vårt nästa stopp och utan att överdriva var detta höjdpunkten av alla nationalparker vi besökte på vår resa. Parken är lätt att vandra i, vilda djur överallt och otroligt vacker. Det var nästan så man väntade sig se dinosaurier i dalgången när man kikade ner från höjderna. Vandringsleden ”Angels Landing” är ett måste, tuff men väl värt besväret när man ser utsikten.
Nu hade vi varit ute i naturen tillräckligt länge för att längta till storstad och puls och vårt nästa stop blev Las Vegas. Vi tog in på hotell Luxor (pyramiden), en orgie i mumier, anubisar och guld. Las Vegas är häftigt, varmt och jättekul och efter alla nationalparker uppskattade vi denna lekstuga. Fontänerna vid Hotell Belagio var så vackra att jag fällde en tår, berg-o-dalbanan på New York New York Hotel fick oss stumma.
Från Las Vegas körde vi till San Diego (med en övernattning på vägen). På vägen från Las Vegas kör man förbi ett Casino i öknen som heter Buffalo Bill. Här bara måste man stanna om man gillar att åka berg-o-dalbana. Den heter Desperado, innebär fyra G, 130km/h och en höjd på närmare 70 meter. 1996 listades den som världens högsta berg-o-dalbana.
I San Diego hade vi bokat ett strandnära boende på Pacific Beach. Vädret i San Diego i april är som en svensk sommardag. Vi besökt naturligtvis Sea World och åkte den kända “The Giant Dipper” berg-o-dalbanan från 1925 i trä. Den ligger i nöjesparken Belmont Park som ligger direkt på Mission Beach.
Vi hade också bokat in kajakpaddling och en cykeltur i San Diego. Vågorna var rejält höga den dagen vi skulle ge oss ut. Egentligen är det meningen man ska få paddla till La Jolla grottorna men p.g.a. det hårda vädret så kunde vi inte gå så nära. Vi såg i alla fall flera dykande pelikaner och delfiner som simmade under oss. Vattnet är verkligen jättesalt och det kliade rejält på kroppen efter en härlig tur som avslutades med snygg kajaksurfing på vågorna på väg in mot stranden. Efter lite mat och ombyte var vi redo att ta oss an cyklarna. Cykelturen var lång men lätt. Utmed Mission Beach ligger ”rökridåerna” tätt och det var nästan så jag bad Jesper hålla andan. Att cykla som vi gjorde med guide är ett utmärkt sätt att se delar av San Diego. Efter några slappa dagar i San Diego körde vi sedan kustvägen tillbaka till Los Angeles och till planet hem.