..från två veckor i södra Italien, Capo Vaticano för att vara mer exakt.. Resan började inte alls bra med ett 12 timmar försenat flyg.. Det var nån klantig norrman som körde in trappan i flygplanet.. Men vi fick iaf tre måltider och ett hotellrum över dan så det kändes nästan okej.
När vi väl kom fram till Capo Vaticano (mitt i natten) insåg vi att vi hade hamnat lååångt ute i bushen.. Det var ju fint och så men inte direkt sprudlande av liv.. Följande dag gick vi runt ett tag och letade efter poolen som var sagt skulle ligga på hotellet.. Jojo, efter ca 150 meters uppförsbacke hittade vi den.. Det kändes inte riktigt som att det blivit som vi tänkt oss och det dröjde några dagar för besvikelsen att lägga sig.. Vi åkte in till den närmsta staden, Tropea, där det var lite mer liv och rörelse.. MASSOR av bilar, både på gågator och torg.. Dom kör som galningar och parkerar ännu värre så det gällde att se upp! Inte alls många pratar engelska, det var nästan lättare att göra sig förstådd på svenska eftersom många pratar tyska..
Efter några dagar hyrde vi bil, som faktiskt är ett måste, och åkte längs bergsvägar över till Kalabriens östra sida. Det var jättevackert och en helt otrolig utsikt! Vi åkte senare till Pizzo , norr om Tropea, där vi såg en grotta med statyer grävda direkt ur berget.. Vi tog också med bilen på färjan över till Sicilien, 25 euro tur o retur. På Sicilien var engelskan långt mycket bättre men det var inte lika mysiga städer som i Kalabrien. På hemvägen tänkte vi passa på att åka upp på Etnas nordligaste topp men det tog mycket längre tid än väntat, nära 40 min. Det blåste och var himla kallt men utsikten var helt otrolig!
Kalabrien var ett mysigt ställe att åka till med familjen men absolut inget jag skulle rekommendera för shopping eller nöje.. Och två veckor kändes vääldigt långa, men om man bara ville slappa så var det helt okej!