Om en vecka nu sitter jag förhoppningsvis i planet på väg mot Chile.

Har varit inne i något slags koma läge de senaste veckorna har inte fått något ur händerna, hjärna har jobbat för högtryck får inte glömma packa med det eller köpa det. Men vad har hänt......ingenting.

Vaknade med ett ryck halv tre i morse och kom på att nu MÅSTE jag ta tag i det här. Sagt och gjort i eftermiddag tog jag vägen ner till köpcentrat för att inhandla diverse prylar.
Det blev en resefön, strömadapter, elladdare till Ipoden, en cd-skiva slank ner och så kom jag till klädinköpen. Har kommit fram till att ett par zip-off byxor kan vara praktiskt att ha för Inkaleden bl a. De enda som jag hittade hade även en annan funktion förutom att användas som shorts,3/4 och hellånga byxor de gick också att tälta i. Hade det varit dragsko längst ner kunde jag haft de som sovsäck också.
Efter detta nederlag vet jag inte vad jag tänkte på när jag började att prova badkläder. Att se denna flammiga lättmjölksblå kropp i lysrörsljus kan ju få vem som helst att lämna in. Det blev inget inköp där heller även om det inte var något större fel på kläderna.

Ska en sväng till Göteborg i morgon så nu ska jag mentalt förbereda mig för denna strapats och hoppas komma hem med de grejor jag inte lyckades med idag.

Nu är det helg och sen jobbar jag bara tre dagar till, är ledig på torsdag och på fredag morgon bär det av till Stockholm. Har inte berättat för så många att jag skall åka men det har spridit sig ändå. Föräldrar till barnens kompisar, lärare och olika bekanta kommer fram och säger "har hört att du ska ut och resa". Sen får jag berätta och alla tycker att det är en kanongrej. Att jag är modig som vågar och att jag åker utan att känna någon i ressällskapet.
Det är kul att höra för det är med lite blandade känslor som jag lämnar barnen hemma, men jag vet att de har det bra när jag är borta.

Ha det så bra allihop, hör av mig nästa gång när jag kommit fram. :-)