Jag var uppe väldigt tidigt för att ta mig iväg till busstationen i god tid före klockan 7 då bussen förväntades avgå. Det visade sig att jag kunde ha haft lite sovmorgon och anlänt efter 7 lika gärna. 07.30 avgick vi. Första delen av färden gick sedan på grässtäpper innan vi efter någon timme började komma upp bland bergen. Ytterligare någon timme senare så var det dags för ett frukoststopp. En hel tallrik med små juvliga korvbitar uppstekta i ägg fick jag i mig innan vi for vidare. Bergen här är gräsbevuxna och gröna. Vid en del av topparna ser man berget framme och det är då ofta helt vitt. Man skulle kunna tro att det är snö, men så är inte fallet. Jag är inte hundra på det, men jag tror det är bergarten krita. Vilket i så fall är ovanligt då det enligt Vikipedia bara skall finnas den bergarten i nordvästra Europa. Jag gick förbi en sten idag som hade den färgen och skrapade loss lite med en nyckel och det gick lätt att få fram lite kalkaktig fin stenmassa.

Vi kom så småningom fram till gränsen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Här fanns förr ingen gränspostering utan man fick anmäla sig och få ett visum i huvudstaden. Men numera så finns det tydligen en, så jag fick plocka fram ett pass och få en visering redan här. Nagorno-Karabach är platsen för en långt och blodigt inbördeskrig som rasade mellan 1990-1994. Innevånarna här är kristna Armener som alltid har bott här, men under Stalintiden så förflyttades en mängd muslimer in från när liggande Azerbadjan. Stalin införlivade också republiken in i Sovjetiska Azerbadjan. När sedan Sovjet föll så ville befolkningen bli fria från Azerbadjan och ett långt inbördeskris bröt ut. En stor majoritet av muslimerna som bodde här flydde och likadant skedde med de armenier som bodde i Azerbadjan. En stilleståndslinje enades man om 1994 och även om det blir en del skottlossning vid den då och då, så upprätthålls den. Nagorno-Karabach fungerar de facto som en riktig stat. Man har egen polis, tullväsende, regering och parlament, men man har aldrig fått något erkännande av världssamfundet. Inte ens bundsförvanterna Armenien har erkänt dem. Man försöker få till en internationell tribunal för att försöka lösa frågan, men ännu så länge har man inte kommit någon vart.

Nåja, efter gränsen så fortsatte vår färd genom ett landskap som förändrades ganska radikalt. Där det förut mest bara varit gräs på höjderna så blev det nu mer av buskage, en del lövträd, men framför allt en massa barrträdsarter. Gran och tall såg jag en hel del av, även om de inte såg likadana ut som hemma.

Färden hade beräknats till mellan 7-8 timmar men chauffören, en gammal gubbe i min ålder, kunde tydligen sina saker och avverkade resan på 6 timmar.

Väl framme i huvudstaden Stepanakert så blev jag upplockad av en ung man med bil som drev ett boende. Rummet jag fick är litet och inte mycket med, men till priset av 5000 Dram per natt så får det duga. Det finns ett rum till, men inga mer gäster så jag har hela lägenheten för mig själv.

Tack vare att resan gick så smärtfritt så hann jag även med att bekanta mig med stora delar av staden igår. Den är inte så stor. 2015 så bodde 55.000 människor här, vilket är ungefär en tredjedel av folkmängden i hela republiken. Jag hann med ett par barer och någon restaurang där jag fick i mig något slags järpar.

Ungefär 10 kilometer söderut finns staden Shushi som förr räknades som kulturhuvudstad både för Armenier och Azerer och där bägge folken levde sida vid sida i samförstånd. Under inbördeskriget tog dock staden mycket stryk och tömdes nästan helt på befolkning. Jag åkte dit på förmiddagen idag för att se staden och man ser en hel del förstörda öde byggnader och en del med spår av beskutning. Men det är också så att folk flyttar in igen och det restaureras och byggs nytt.

Under de här två dagarna så har jag letat runt, både i Steparnaket och Shushi, efter vykort. I språkförbistringen som råder, så är jag inte säker på att folk verkligen förstår vad jag är ute efter och mitt sökande var länge lönlöst. Men på eftermiddagen fick jag napp. Längst ned i en låda hos en postkassörska så låg det ett knippe kort, så nu har jag tillbringat lite tid med att skriva och skicka.

Det får bli en tidig kväll nu igen, då jag ska försöka ta en tidig buss tillbaka till Jerevan i morgon.

/Conny