Jag hade som nyanställd på företaget blivit inbokad ett besök på några dagar hos mina kollegor på moderbolaget i Frankrike. En mycket god ide då vi samarbetar nära och i samma affärssystem mm.
En av mina franska kollegor bokar in en resa som är så billig som möjligt. (Idag undrar jag om inte SAS hade dessa billiga biljetter via Stockholm och Geneve som finns idag?? Detta hände 2003)

Jag åker ensam och bokas in med byte på Heathrow.
Något nervös är jag när det bär iväg från Arlanda. Det är bra väder men vid inflygningen till Heathrow varnar man för turbulens och det skumpar och hoppar rejält innan vi väl landar.

Väl på mark ska jag hitta min nya gate för vidare flyg till Geneve.
Tycker mig gå i flera kilometer innan jag väl hittar rätt. Stressar och springer enbart för att märka att jag har all tid i världen när jag väl är där.
Väntan.
Ombordstigning på planet vidare mot Geneve.

Planet är hyfsat stort 3 + 3 rader.
Jag sätter mig mot gången och har tomt i mellansätet men med en man som sitter mot fönstret.
Vi samtalar inte. (Ni vet hur det kan vara när man reser som affärsresenär? Jag har rest mycket inrikes förr i tiden och mina minnen från den tiden var att man knappt tittade på varandra utan tog fram sin tidning och höll sig för sig själv.)
Resan går bra tills att vi ska landa.
Här varnar ingen om turbulens men ända märker jag att planet börjar kränga från höger till vänster.
Det blir värre och värre.
Ingen säger något varken kapten, flygvärdinnor eller passagerare heller för den delen.
Är det här normalt?
Jag börjar må illa och samtidigt som jag håller krampaktigt i mina armstöd tittar jag på den lilla papperspåsen framför mig och undrar om där ryms en hel spya om den kommer!
Hinner bara tänka det när planet kränger till mer än någonsin och det samtidigt känns som om vi sjunker snabbt.
Då far min arm ut mot mannen vid fönstret och jag grabbar tag i hans arm.
Helt instinktivt för min hjärna hann inte tänka det i alla fall.
Mannen tittar lugnt på mig och undrar om jag är rädd?
Rädd? Jag är antagligen kritvit i ansiktet och kan enbart nicka.
Jag behöver inget mer säga innan han börjar förklara att inflygningarna till Geneve kan vara så här då vi landar mellan två bergsmassiv, på ena sidan Mount Blanc i Schweiz och på andra sidan Jura-bergen i Frankrike. Han berättar vidare att han är skotte som flyttat till Geneve och flyger rutten ofta.
Tack, du snälla man som pratar så lugnt med mig och innan jag vet ordet av är vi på mark!
Jag kräktes inte kan tilläggas.

Jag hämtar ut mitt bagage och minns att mina franska kollegor sagt att jag skulle gå – jag, hur var det nu? Där finns pilar som säger Schweiz och pilar som säger France.
Jag ska ju till Frankrike tänker jag.
Varför går alla mina medresenärer till Schweiz?
Jag tar ett snabbt beslut och väljer France.
Ut genom säkerhetsdörrar och väntar.
Ingen finns där för att möta mig.
Jag letar men ser ingen.
Där är för övrigt ganska tomt där.
Frågar till slut någon som jag tycker liknar säkerhetsvakt som jag tror är personal.
Jag får klart för mig att jag gått fel!
Skulle bara använt denna väg om jag haft anslutningsflyg till Frankrike.
Hur göra?
Åt vilket håll ska jag gå?
Personalen börjar diskutera med varandra på franska som jag inte förstår.
Jag frågar igen: Min väska är där och jag är här. Var ska jag gå?
Stor irritation hos personalen.
Till slut grabbar en av männen tag i min arm och föser mig fullkomligt genom hallar, korridorer och rum jag antar jag inte alls egentligen ska få vara i.
Pga av säkerhetsrutiner blev mitt val av väg mycket krångligt för dem.

Hittar mitt bagageband där min väska ensamt fortfarande rullar runt.

Möts i ankomsthallen av franska kollegor som oroats över mig.
De har hunnit ringt kontoret hemma och oroat mina kollegor här hemma genom att undra varför jag inte funnits med på planet.
”Alla resenärer har kommit verkar det som och vi ser henne inte någonstans”
Suck!

Nu bilresa med motorväg ut ur Schweiz mot Frankrike där vårt kontor finns på andra sidan Jura-bergen.
Allt går bra under mitt besök och när jag ska resa hem insisterar jag på att få åka över Jura-bergen till Geneve. För att jag hört talas om den vackra vägen.
Min franska kollega som bokat min resa med byte i London kör mig. (Han får för övrigt höra min besvikelse över val av flyg med mellanlanding på Heathrow)
Vägen är vacker!
Uppe på höjderna finns skidanläggningar.
Där finns djupa dalar och gröna ängar och jag kan tänka mig att cyklister skulle både njuta av utsikt och samtidigt få bra träning av vägarna.
Vägarna går verkligen upp och ner men även höger och vänster i serpentin om vartannat.
Illamåendet kommer!
Inte hade jag tänkt på att ta ett åksjukepiller. Det hade behövts.

När vi är nästan nere i Geneve parkerar vi på en utsiktsplats och går ut.
Jag har mått illa länge och blir glad för frisk luft.
Då ser jag!

I solsken ligger vid mina fötter Genevesjön och staden med ett snöstäckt Mont Blanc i bakgrunden.
Jag är alldeles betagen över detta vackra.
Säger till Stephane, min kollega, ”Det här är som ett motiv på ett pussel och jag står mitt i det”.
I samma ögonblick blir jag besviken att jag inte har någon kamera med mig. 2003 hade jag inte ens en mobil med kamera.

Så lämnas jag av vid flygplatsen och kliver runt bland butiker fulla med Schweiziska klockor som är så dyra så att varje butik har en säkerhetsvakt vid sin ingång.
Jag skrattar åt det men går vidare till alla de butiker som säljer Schweizisk choklad.
Det ska jag köpa hem till mina tre barn tänker jag.
Köper ganska stora chokladbitar.

Landar på Heathrow igen.
Går återigen flera kilometer till rätt gate och får då en tanke i mitt huvud.
Vet inte var den poppar upp från men tänker att man ju bara får ha ett handbagage.

Där sitter jag med all min choklad och får för mig att tränga ner detta i min lilla skinnportfölj.
Jag kämpar länge för att få ner det.
Vill inte riskera att bli fråntagen barnens choklad minsann!

Känner mig ganska nöjd med detta fast blir vid säkerhetskontrollen tagen åt sidan.
Minns att folk tittar på mig och kanske är det inte så konstigt när min portfölj ser mer ut som en boll än som en affärsresenärs platta brukar göra.
Varje millimeter genomsöks och jag väntar på att de ska ta på handskar och be mig ”bend over”.
Tror de att jag bär på knark?
Tänk om någon faktiskt lagt något i min väska?
Nej, de river ut allt och säger ok och jag blir lämnad att gå.
Problemet är att nu är jag nervös och kan helt enkelt inte få ner allt i väska igen.
Påsen jag hade chokladen i har jag kastat.
Känner folks blickar runt mig och skäms.

Detta var långt före det att jag hade tankar om terrorism och att engelsmän är ganska vaksamma av sig.

Jag har sedan dess gjort denna resa fler gånger.
Inga fler så läskiga landningar men jag har känt turbulensen som kan uppstå mellan de stora bergskedjorna.
Vet numera även hur jag ska gå till ankomsthallen och mina franska kollegor säger att jag inte längre är välkommen om jag inte ”takes some pills for that” rörande bilresan över Jura-bergen då de allt som oftast fått stanna bilen då jag varit kräkfärdig.

En tråkig sak är att mina senare resor dit planerats in till tråkiga månader som november och ingen gång har Genevesjön legat i solsken så att jag kunnat föreviga detta vackra på bild.
En gång 2007 i november tog jag denna bild och den är inte tagen från utsiktsplatsen.