Byggnaderna i stan var en salig röra mellan slum och toppmoderna höghus. Det moderniseras med samma fart som det körs bil. Jag styrde stegen mot den berömda floden Yangtze. Efter en halv timmes promenad och ett trettiotal ”Hello” till folk som hälsa på mig, var jag framme vid den berömda floden.


I ovankant flodbädden hade man byggt två stycken takförsedda pelarbyggnader, med typiskt kinesiskt uppåtsvängt takskägg. I det ena av detta hus idka man någon slags husmorsgymnastik med röda handdukar i handen. I det andra huset satt ett gäng äldre gentlemän och spela på ett kinesiskt stränginstrument. Ljudet som kom från dessa instrument var skrikigt men typiskt kinesiskt. De grabbar som inte hade instrument med sig, bytades om att sjunga smärtande och klagofyllda sånger.

Jag bjöds in i gemenskapen och blev erbjuden en sittplats bland ”gänget”. Alla var mycket engagerade i uppträdandet, fast jag inte förstod ett dugg vad de sjöng om, så fick jag en viss uppfattning om vad den kinesiska folksjälen handlar om. Efter en dryg timmes underhållning, tog jag farväl och drog vidare på stan.
Jag styrde stegen mot den s`k matgatan. På denna gata trängdes, matstånd, matgäster, nyfikna, vespor och cyklar i en salig röra. Här kunde man få allt i matväg. Jag vill inte nämna något med tanke på mina döttrars reaktioner, då de är en blandning av vegetarianer och sanna djurvänner. MEN MAN KUNDE FÅ ALLT!!!!