Idag var det dags för oss att börja en ny lång resa. Jag var medveten om att det var en ny nattresa men jag var lite positivt inställd till det hela då vi denna gång reste med tåg istället för buss.

Förmiddagen gick åt till att shoppa lite på de små handelsgatorna som låg parallellt kring stadens centrum. Jag hade kanske inte tänkt köpa något först men jag hittade lite grejer som jag ville ha med mig hem.

Jag fick smaka på en riktig turistblåsning när en liten kille kom fram och erbjöd sig att putsa mina skor. Min sambo hade nämnt att det kunde hända och hon verkade inte vara emot det. Jag frågade hur mycket han ville ha för det och han sa bara att jag fick bestämma när han var klar.
Jag fick sätta mig på en sten och han slog upp sin lilla trälåda där han hade alla sina verktyg. Han kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal. Hela jobbet tog honom kanske 5-10 minuter och han gjorde ett väldigt grundligt jobb. Skorna såg ut att vara helt nya igen och jag frågade igen vad han ville ha.
Han föreslog då att jag istället skulle köpa mat till honom då de andra barnen bara skulle stjäla hans pengar. Visst, tänkte jag och bad honom visa vägen. Det finns små affärer med diverse livsmedel lite här och där men han verkade vara bestämd på en viss affär lite längre ner på gatan. Jag försökte förklara att vi hade lite bråttom men tänkte att han kanske var ute efter någon särskild produkt.
När vi kom fram så funderade jag lite på hur mycket jag skulle låta honom handla för men jag gillade grabben och tänkte skämma bort honom lite.
Först frågade han om han kunde få köpa ris.
- "Ja", svarade jag. Ris kan väl inte vara så dyrt.
Sen ville han ha te.
Visst, kör på tyckte jag.
Därefter ville han ha något som såg ut som rengörningsmedel.
Okej, den kan jag väl tänka mig kostar lite mer men med tanke på de prisar man sett i staden så kan det väl inte bli så dyrt.

I slutänden så hade han plockat på sig fem produkter och jag frågade om han ens skulle klara av att bära med sig allt.
- "Ja", svarade han

Två indiska män började med en miniräknare att räkna ihop de fem produkterna. När den ena mannen var klar så skickade han över miniräknaren till den andra mannen för en kontroll. Nu kom min första onda aning, för jag har aldrig varit med om att Indiska män kontrollerat så noga i ens en livsmedelsbutik. Sen funderade han ett tag och visade mig sedan miniräknaren.
1750 rupier… (motsvarande ca 250 svenska kronor)
Först så funderade jag lite försiktigt och letade efter ett kommatecken på den lilla displayen men hittade inget.
- "1750?", frågade jag något chockad.
- "Yes.", fick jag tillbaka som svar.
- "No no no, that’s too much.", förklarade jag och sa till grabben att han fick välja för max 500 rupier. Även detta är alldeles för mycket men jag gillade grabben och eftersom han gjorde mig en tjänst så tänkte jag skämma bort honom lite.

Jag började fråga hur mycket de olika produkterna kostade och alla kostade lustigt nog jämna hundralappar vilket då inte gick ihop med en slutsumma som slöt på 50 rupier.
Jag frågade dem hur mycket två påsar med ris kostade och fick summan 500 rupier som svar.
Okej, sa jag något irriterad och gav dem 500 rupier och grabben fick två påsar ris.
Min sambo hade fullt upp själv med två olika tiggare som var på henne. Så fort vi kom ut så kom grabben fram och skakade hand och tackade för affären. Sen dök direkt en annan kille fram, något äldre än skoputsaren.
Först så ville han att jag skulle ge honom pengar bara pga. att jag gett den andra grabben pengar. Jag förklarade att han fick pengar för en utförd tjänst. Sen så började han förklara hur jag betalat för mycket för riset och borde ha pengar tillbaka.
Jag kollade lite närmare på påsarna och kunde se i ett litet hörn på påsen att varje påse kostade 190 rupier.
Mest för principens sak så gick jag tillbaka till affären och förklarade att de hade tagit för mycket betalt och att jag skulle ha tillbaka 120 rupier. De skylde på varandra och låtsades inte förstå men till slut så gav de mig 200 rupier tillbaka. Jag tog pengarna och gick därifrån. Direkt så flög killen på mig som hade tipsat mig om att jag skulle ha pengar tillbaka och ville ha en del av dessa för sin information. Jag övervägde att ge honom 100 rupier men jag var så förbannad på hela lurendrejeriet att jag sket i det.

Förmodligen så har tiggarna ett avtal med några av de små affärerna här i byn. När en turist går för att köpa något form av produkt till en tiggare så lägger de på lite på priset. Affären tjänar lite extra och tiggarna får sin mat.
I slutänden så fick grabben ungefär 45 svenska kronor. När jag senare pratade med min sambo så förklarade hon att normalpriset är ungefär 1-2 SEK för en skoputsning.

Lite senare så var klockan 14 och vi skulle invänta en taxi som skulle köra oss en tre timmar lång tur till Punjab där vi skulle ta ett nattåg till Delhi. Den inledande resan nedför berget var som vanligt ganska nervkittlande och de senare två timmarnas åkning var väldigt trevliga då den indiska landsbygden kom fram nedanför bergets rötter. Risfält efter risfält och apor, kor och grisar överallt…

Vi stannade en sväng för att köpa med oss något att käka på tåget men var rätt glada över att vara tillbaks på vägen igen. Det var otroligt hett nere på denna låga höjd.

När vi kom fram till tågstationen så var det förvånansvärt smidigt. I Punjab så finns det bara en perrong och det var bara att sitta och vänta på tåget. Det visade sig att vi inte var placerade tillsammans på tåget men jag och min sambo var två platser från varandra åtminstone. Väl på tåget så lyckades vi övertala konduktören med en liten muta på 200 rupier att flytta hela vårt sällskap till en och samma del av tåget.

Tågresan som var beräknad att ta ungefär 11 timmar började rätt bekvämt med att vi satt och åt vad jag ansåg var ren pizzadeg som ugnsbakats. Min sambo och de andra verkade tycka om detta men utan någon sås så var det inte särskilt trivsamt. Jag tog några stycken bitar av det och strax efter det så bestämde vi oss för att gå till sängs.
Jag, som aldrig tidigare än denna Indien resa rest på ett tåg, hade ännu mer sällan sovit på ett tåg. Min bild av en sovplats på ett tåg bestod av en kupé där man kunde stänga ut lite av ljudet och de vandrande passagerarna. Nix… Så var inte fallet på detta tåg. Det fanns AC på tåget som bidrog till att det var rätt svalt och skönt. Jag la mig raklång på sängen och mina fötter stack ut ca 10 centimeter i gången. Tillräckligt för att alla passerande människor skulle lyckas armbåga till dem vid sina toalettbesök.

Efter en stund så hade min sambo och de andra somnat. Jag låg tyst i min skakande bädd och försökte koppla av. Magen började väsnas och kurrade vansinnigt. Då och då ven det till med full styrka när vi mötte ett passerande tåg på grannrälsen. Jag kände mer och mer att det inte fanns någon chans till avkoppling. Kanske om jag varit smart och tagit med öronproppar men även då tror jag inte att jag skulle kunna stänga av alla vibrationer och ständiga hopp och svängningar som vagnen bidrog med under resan. Inte heller alla vandrande människor i gången som hela tiden slog emot mina fotsulor.

Magen blev värre och värre och slutligen så kände jag att jag var tvungen att göra något åt det. Kanske kunde jag sova bättre efter ett toalettbesök?
Jag kravlade mig ur min lilla bädd och gick ut till mellansektionen av vår vagn och den efterliggande. Varje vagn hade två toaletter i slutet som består av en indisk och en västerländsk.

Vårt tåg hade bara indiska toaletter…

Det som kom att följa var mitt absolut värsta toalettbesök någonsin.
Jag tänker inte beskriva det hela. Detaljerna är inte trevliga!

Totalt så sov jag kanske två timmar mot slutet när jag slocknade av utmattning.