Mahabad, Iran
Long 45 42 E Lat 36 46 N
Efter att ha justerat kedjespänningen så upptäcker vi att Bert:s däck är nästan tomt igen. Nu är det verkligen dags att fixa ett nytt. Mahabad är förmodligen en tillräckligt stor stad för att kunna ha en butik med motorcykeldäck. Efter lite rundfrågande, än en gång dessa hjälpsamma Iranier, så får vi reda på en butik som säljer både motorcyklar och delar. Den butiken erbjuder ett ganska dyrt Rysktillverkat däck med nästan rätt dimension, en kille som Bert pratat med kommer farande med ett Iranskt, mycket billigare däck. Han har dessutom en däcksfirma som monterar och fixar. Däcket är visserligen mycket smalare än original, men stabiliteten är tillbaka.
Ut ur stan och iväg. Nu är det ordentliga missljud från Bertil:s bakdel (på motorcykeln). Vi stannar och Bert upptäcker att kedjelåset är nästan helt av. Snabbt fixat, vi har med oss nytt i reserv.
Det är uppehållsväder idag, bergen är otrolikt vackra. Det är visserligen fortfarande ganska kallt, men bristen på regn gör det ganska behagligt. Att solen til slut väljer att visa sig en kort stund gör absolut ingenting. Dags att åka genom de sista små städerna i norra Iran, på väg mot gränsen. Alla Iranska städer består av åtminstone en stor svulstig infartsrondell med några bisarra statyer och gärna en fontän. Därefter kommer några ytterst pampiga boulevarder med planterade träd. På detta sätt kan det fortgå i flera kilometer på väg in i en större stad, det är ofta rätt svårt att se var den egentliga stadskärnan är.
Gränsbyggnaden tornar upp sig som en borg på en bergstopp, vi yrar runt en del mellan de olika avdelningarna innan vi får alla våra stämplar. Det märks att vi är lite "udda" som Svenskar, vi åker gräddfil på de flesta ställen. Genom att vårt bagage består av motorcyklar som är parkerade utanför så funkar inte de vanliga utstakade "vandringslederna" genom gränskontrollen. Det gör att vi promenerar runt i terminalbyggnaden via en massa dörrar som normala resenärer inte får använda.
Den Iranska delen går ganska snabbt, den Iranska hjälpsamheten finns även här. Turkiet går långsammare. Hela intrycket av deras gränsstation är att allt är ganska slitet, personalen är mycket trevlig, men stället behöver renoveras. Första kontrollen går bra, jag tror att de grundkollar papperen så att vi åtminstone har en förutsättning att fixa de kommande stegen. Vi får en blankett som skall stämplas vid varje station, det finns åtmintone plats för 12 stämplar. Vi skall börja hos polisen för kontroll och registrering. Polisen har problem med sitt datasystem, det är bara att vänta. Efter en timme drygt så letar sig Bert ner till en butik och köper två öl, det känns lite bisarrt att sitta och dricka öl lutad mot det iranska gränsstaketet, med de Iranska gränsvakterna på nästan armslängds avstånd.
Färden ner mot Dogubayazt går i beckmörker, det är bara 4-5 mil. Vi hittar ett billigt hotell och får till och med en kvällspilsner.
Efter att ha justerat kedjespänningen så upptäcker vi att Bert:s däck är nästan tomt igen. Nu är det verkligen dags att fixa ett nytt. Mahabad är förmodligen en tillräckligt stor stad för att kunna ha en butik med motorcykeldäck. Efter lite rundfrågande, än en gång dessa hjälpsamma Iranier, så får vi reda på en butik som säljer både motorcyklar och delar. Den butiken erbjuder ett ganska dyrt Rysktillverkat däck med nästan rätt dimension, en kille som Bert pratat med kommer farande med ett Iranskt, mycket billigare däck. Han har dessutom en däcksfirma som monterar och fixar. Däcket är visserligen mycket smalare än original, men stabiliteten är tillbaka.
Ut ur stan och iväg. Nu är det ordentliga missljud från Bertil:s bakdel (på motorcykeln). Vi stannar och Bert upptäcker att kedjelåset är nästan helt av. Snabbt fixat, vi har med oss nytt i reserv.
Det är uppehållsväder idag, bergen är otrolikt vackra. Det är visserligen fortfarande ganska kallt, men bristen på regn gör det ganska behagligt. Att solen til slut väljer att visa sig en kort stund gör absolut ingenting. Dags att åka genom de sista små städerna i norra Iran, på väg mot gränsen. Alla Iranska städer består av åtminstone en stor svulstig infartsrondell med några bisarra statyer och gärna en fontän. Därefter kommer några ytterst pampiga boulevarder med planterade träd. På detta sätt kan det fortgå i flera kilometer på väg in i en större stad, det är ofta rätt svårt att se var den egentliga stadskärnan är.
Gränsbyggnaden tornar upp sig som en borg på en bergstopp, vi yrar runt en del mellan de olika avdelningarna innan vi får alla våra stämplar. Det märks att vi är lite "udda" som Svenskar, vi åker gräddfil på de flesta ställen. Genom att vårt bagage består av motorcyklar som är parkerade utanför så funkar inte de vanliga utstakade "vandringslederna" genom gränskontrollen. Det gör att vi promenerar runt i terminalbyggnaden via en massa dörrar som normala resenärer inte får använda.
Den Iranska delen går ganska snabbt, den Iranska hjälpsamheten finns även här. Turkiet går långsammare. Hela intrycket av deras gränsstation är att allt är ganska slitet, personalen är mycket trevlig, men stället behöver renoveras. Första kontrollen går bra, jag tror att de grundkollar papperen så att vi åtminstone har en förutsättning att fixa de kommande stegen. Vi får en blankett som skall stämplas vid varje station, det finns åtmintone plats för 12 stämplar. Vi skall börja hos polisen för kontroll och registrering. Polisen har problem med sitt datasystem, det är bara att vänta. Efter en timme drygt så letar sig Bert ner till en butik och köper två öl, det känns lite bisarrt att sitta och dricka öl lutad mot det iranska gränsstaketet, med de Iranska gränsvakterna på nästan armslängds avstånd.
Färden ner mot Dogubayazt går i beckmörker, det är bara 4-5 mil. Vi hittar ett billigt hotell och får till och med en kvällspilsner.
Dela med andra: 
Skriv kommentar