Julshopping i London kan vara något alldeles fantastiskt underbart men också en smula stressigt och påfrestande. I alla fall om man är i sällskap med två shoppingtokiga tjejer födda efter 1980. Så efter några hektiska timmar på Oxford Street och i Covent Garden tar jag ”tuben” till Sloane Square för att varva ner lagom till lunch. När jag några minuter senare stiger upp ur underjorden inser jag att jag hamnat i ett annat London; ett kaschmir London; där små barnen eskorteras av barnflickor från Asien, hundarna bär pärlbeströdda kläder och grånande gentlemännen i Chesterfield overcoat spatserar omkring med promenadkäpp. Här bor garanterat ingen fattig och affärernas utbud tyder på att kunderna är kräsna och svimmar vid ordet outlet.
Jag promenerar den korta vägen till det lilla triangeltorget Orange Square vid Pimlico Road och möts av en mysig julmarknad. Bord efter bord är uppdukat med läckra ostar (världens godaste cheddar), honung från London Honey Co (insamlad i London!), hemmagjord cider och naturligtvis äkta taggig järnek. Det är Farmers Markets julmarknad och alla försäljare är bönder eller matproducenter som säljer sina varor. Jag diskuterar ekologiskt kött, frigående höns och hur man håller bikupor mitt i London. (På taket, naturligtvis!)
Över gatan ligger den väldigt marmorvita affären Daylesford Organic Farm med ekologiska varor från gården i Gloucestershire. Jag fingrar på flaskor med ekologiskt champagne, känner doften av deras prisbelönade cheddar och funderar faktiskt en liten stund på att köpa en Christmas pudding inslagen i skir muslin. Istället väljer jag att slå mig ner i lunchbaren med en potatis- och purjosoppa och tjuvlyssnar samtidigt på vardagsskvaller från medlemmar av the upper crust. Bättre lunchunderhållning finns inte!
Efterrätten finns vägg i vägg hos William Curleys Patissier Chocolatier - jag inser snabbt att jag är i chokladhimlen. Utsökta små chokladskapelser står uppradade bredvid varann och till min egen glädje föredrar jag att se dem framför att sätta tänderna i dem. Jag väljer istället varm choklad och det blir en Aztec med chili framför House Blend och Gianduja. Värmen och smaken har jag kvar hela dagen.
Jag fortsätter min utflykt i Belgravia med fönstershopping bland alla inredningsaffärer, gallerier och antikbutiker och undrar över osynliga priser. För vad kostar egentligen en kolonn i cipollinomarmor? Hos Semmalina Star Bags kan man få kreativt förpackade presenter till barn som redan har allt; jag fastnar för en otroligt lyxig cellofanförpackning med en badanka i kungakrona och tvål i form av en babyfot och undrar vem den lycklige eller de lyckliga kommer att bli.
På samma triangeltorg ligger den mycket franska bistron La Poule au Pot och den bästa beskrivningen av detta etablissemang gör regissören Michael Winner i Sunday Times när han skriver: ”looks like it was designed for a 1950s MGM movie. You expect Gene Kelly to tap dance by”. När vi lite senare på kvällen slår oss ned vid ett av de små borden, med röd-rutig duk och ett rejält brunt skyddspapper, så är det svårt att hålla huvudena stilla. I taket hänger korgar med torkade blommor och vete, en stor tupp tittar fram över en gardin, små tavlor, småprylar överallt och uttrycket ”less is more” har aldrig uttalats här. Menyn är mycket fransk och vi väljer entrecôte med sauce Béarnaise och pommes frites som serveras i smörpapper samt en Boeuf Bourguignon. Gott och rustikt! Vi övar vår skolfranska; för här är man Madame eller Mademoiselle med kyparna. Magin försvinner i samma ögonblick som vi öppnar dörren och beger oss ut i snålblåstens London till fots för bussarna är inställda på grund av studentdemonstrationer och de svarta bulliga taxibilarna är väck.
