Sommaren 2000 besökte vi Lofoten i Norge. Det var en helt fantastisk resa. Nordkalotten, Norge och för övrigt hela Norden har mycket att erbjuda vad gäller naturupplevelser. Är man inte enbart intresserad av sol- och badsemestrar så finns det mycket att se på ganska nära håll.
Vi startade resan från Stockholm med nattåget norrut. På förmiddagen var vi framme i Kiruna där vi möttes av vår färdledare, Kristina, från Lulebuss. Bussen skulle ta oss till Lofoten och åter. Första dagen ägnade vi dock åt att se en del av Norrbotten. Det blev faktiskt sådana delar jag inte besökt under min militärtjänst i Norrbotten.
Vi startade med att besöka kyrkan i Kiruna. Därefter for vi ut till Jukkasjärvi för att titta på kyrkan där. Nu gick inte resan ut på att fara runt på nordkalotten och titta på kyrkor men båda dessa kyrkor är faktiskt värda ett besök. Kiruna kyrka är värd besöket för sin ovanliga arkitektur och Jukkasjärvi kyrka för den fantastiska altartavlan, gjord av Bror Hjort.
Från Jukkasjärvi for vi tillbaka till, och genom Kiruna och därifrån vidare till Abisko. Här passade vi på att ta några steg på Kungsleden, den börjar, eller slutar här. Vidare beskådade vi också vattenfallen i Abiskojokken och den ravin eller ”canjon” som den skapat. Från Abisko for vi vidare till vår lunch i Björkliden. Härifrån har man en fantastisk vy över fjällvärlden mot den berömda Lapporten. Här hade vi gott om tid för att både äta och att fotografera den storslagna naturen utanför fjällanläggningen.
Middag och övernattning blev det sedan vid Riskgränsen. Före både middag och sömn blev det dock ett ordentligt tilltaget besök i den berömde fjällfotografen Sven Hörnells ateljé och utställning. Vi hade också möjligheten att få se ett av hans fantastiska bildspel. Sven Hörnell var fotograf och flygare och dokumenterade den svenska fjällvärden under ca 50 år. Som extra krydda berättade vår reseledare att hon levt tillsammans med Sven Hörnell under många år och varit med i flygplanet då många av bilderna tagits. Tyvärr tror jag inte att utställningen och bildspelen visas längre i Riksgränsen. Möjligen kan man se dem på Folkets hus i Kiruna dit Sven Hörnell AB flyttat.
På morgonen den andra dagen äntrade vi åter vår buss och for mot norska gränsen och Narvik. Precis då man passerar gränsen förändras landskapet drastiskt. På den svenska sidan är det ödsligt öppet och vackert. På den norska sidan är det plötsligt tätt mellan småhusen, hytterna som i ett kollonistugeområde i Enskede. På svenska sidan gränsen är det förbjudet att bygga något annat än forskningsstationer och turistanläggningar av typen Riksgränsen och Björkliden samt en och annan övernattningsstuga utmed Kungsleden. I Norge verkar det vara fritt fram att bygga hur som helst och hur tätt som helst uppe på fjället.
Hur det nu förhåller sig med den saken så är, trots bebyggelse, fjällnaturen väldigt vacker. I synnerhet gäller detta då man som vi hade turen att ha ett underbart sommarväder. Vi börjar rulla nerför mot västerhavet och Narviksfjorden. Narvik ser vi bara på avstånd för vi tar av norrut för att sedan köra ut mot Lofoten. Den första ön vi kommer till heter Hinnøya. Även om vi bara passerar över denna ganska stora ö börjar vi förstå att här ute är det bedövande vackert. Vi kör mestadels utmed vattnet och de vackra vyerna avlöser varandra. Så småningom lämnar vi Hinnøya och är över till Langøya och stannar i samhället Sortland. Här blir det lunch på egen hand och vi hinner både äta och gå runt lite och titta i samhället. Vid kajen ligger Hurtigrutefatyget Polarlys som vi senare under dagen ska åka med. Vi ska dock inte stiga ombord här i Sortland.

Vi far istället vidare med vår buss mot Stokmarknes Vägen dit går både på fantastiska broar och genom tunnlar och naturligtvis utmed vackra stränder i fjordlandskapet. Här ser vi tydligt att Norge lagt mycket av oljepengarna på infrastruktur. Vägstandarden i Norge före oljeeran var bedrövlig nu är vägarna fantastiska. Till Stokmarknes kommer vi ungefär samtidigt som fatyget Polarlys så det blir ombordstigning direkt.
Nu börjar resans verkliga höjdpunkt. Att få åka Hurtigruten har länge varit en dröm. Att åka just den här biten uppe i Lofoten är något alldeles extra. Upplevelsen är ungefär som att vistas i Alperna sommartid. Här har man dock fyllt alpdalarna med vatten så att vi kan åka omkring i ett fartyg stort som en finlandsfärja mellan de höga bergstopparna, där det fortfarande i juli låg snö kvar på topparna. Det är helt fantastiskt.
Extra speciellt blir det då fatyget går in i Trollfjorden. En fjord som i mynningen är så smal att fartyget bara precis kommer in mellan de branta bergssidorna. Fjorden är bara någon kilometer djup och väl där inne ska fartyget vändas, utan att det skrapar mot bergen. Det är dock inte första gången som befälhavaren på Polarlys gör denna maöver och vi stävar åter ut ur Trollfjorden mot vårt mål för dagen, Svolver. Vi hinner njuta ytterligare en stund på soldäck innan vi stävar in i Svolvers hamn och lämnar vår resa med Hurtigruten. Vid det här läget sa vår guide, Kristina, till oss att detta är unikt. Så här fint väder brukar det inte vara i Lofoten. Regnmolnen och dimman brukar hänga över bergen här så att man inte ser dem. ”Det här vågar jag nästan inte berätta för nästa grupp jag ska ta hit i nästa vecka.”
Svolver är en stor fiskehamn och här ligger många fiskefartyg. Bitvis ser dock Svolver fortfarande ut som en liten fiskeby. Utmed inseglingen till hamnen finns jättelika torkställningar för fisk på alla öar. Här får vi lära oss att man ska köpa en speciell delikatess då torskfisket är som intensivast under året. Delikatessen heter torsktunga. Vi hittar dock inte någon torsktunga men på hotellet bjuds vi på en annan läckerhet. En torskrätt som vi efter denna resa lagat hemma många gånger sedan denna resa.
Det var en ugnsgratinerad torskfilé i sås gjord på rømme och med mycket vitlök i. Rømme påminner om creme fràiche fast den är sötare. Frågar man en norrman så finns det inget i Sverige som liknar rømme. Vi försöker dock laga denna torsk med de livsmedel som finns tillgängliga här och det snakar nästan lika gott som i Svolver. Det är ju ändå vitlöken som sätter den riktiga piffen på denna rätt.
Vi ska stanna ytterligare en natt i Svolver så denna dag ska vi göra bussutflykt till ytterligare några sevärdheter på Lofoten. Om vi hinner ska vi köra ända ner till den sydligaste orten på Lofoten Å i Lofoten.
Vi börjar med att köra västerut mot Vestvågøya. Här kommer vi på ett ställe fram till en fantastisk sandstrand vid Vestervålsfjorden. Här ligger hela Norska havet utanför. Det är en vacker vy men det lockar inte till bad. Det är iskallt i vattnet.
Vi fortsätter till en plats som heter Borg. Här fanns en gång en vikingabosättning och här har man rekonstruerat ett långhus, alltså ett hövdingehus i full skala. Det är ganska speciellt att gå in här och se hur man levde för mer än 1000 år sedan. Detta är ett levande vikingamuseum som heter Lofotr.
Från Lofotr far vi vidare mot sydväst till en liten fiskeby som heter Nusfjord. Utmed vägen stannar vi och tittar på alla de speciella blommor som växer här ute på Lofoten. Nusfjord är ett fantastiskt pitoreskt ställe. Nusfjord sägs vara Norges äldsta och bäst bevarade fiskesamhälle. Men här luktar fisk precis överallt. Som souvernir kan den som så önskar köpa ett torkat marulkshuvud, men det är inget som lockar mig även om det såg rätt häftigt ut där det hängde. Vi nöjer oss med att spendera pengar på en lunch på en liten restaurang i en av sjöbodarna i hamnen.
Från Nusfjord kör vi åter mot Svolver, man har konstaterat att tiden inte räcker för att köra hela vägen ner till Å. Det blir istället lite tid över för en kvällpromenad i Svolver och det var ju inte fel det heller. Det börjar kännas nu att man suttit i buss en hel del de senaste dagarna.
Nästa morgon lämnar vi Svolver och Lofoten med färjan mot Skutvik på ”fastlandet”. Skutvik ligger också på en ö, Hamarøy, men här finns landförbindelse och anslutning till E6. Det är en ganska lång bit rakt över Vestfjorden och dimman ligger tät över fjorden denna morgon.
Från Skutvik kör vi söderut på vackra vägar via Fauske, Saltdal och Graddis för att återvända in i Sverige via den så kallade Silvervägen. Vi passerar åter Polcirkeln vid Vuoggatjolme där vi bland annat stannar för fotografering och för att plocka Polarull. Denna dags resa slutar i Arjeplog där vi tar in på ett hotell med en stor uppstoppad björn i receptionen. Ja receptionist fanns ju också förstås. I Arjeplog besöker vi bl. a. lappmarksdoktorn Einar Wallquists skapelse Silvermuseet. Därefter går vi till sängs inför sista dagen på denna resa.
Vi lämnar Arjeplog på morgonen och åker via Arvidsjaur mot Älvsbyn. I Älvsbyn kör vi norrut mot Vidsel, men vi ska inte besöka raketbasen. Strax utanför Vidsel finns en annan attraktion. Vi ska stanna för att besöka Sveriges största obundna vattenfall, Storforsen i Piteälven. Det blir andra gången i mitt liv som jag kommer till detta mäktiga vattenfall. Första gången var under militärtjänstgöringen. Här vandrar vi omkring och lyssnar på dånet från fallet och beundrar den fantastiska naturen kring fallet. Man kommer väldigt nära den plats där strömmen är som stridast och det far som duggregn i luften hela tiden, vatten som piskas upp från den forsande älven bildar dimma. Det går nästan inte att tala med varandra på grund av dånet. Bitvis vandrar man kring på områden där vattnet tidigare forsat fram. Man kan se så kallade jättegrytor som slipats ur i berget.
Här vid Storforsen passar vi också på att dricka kaffe.
Färden går sedan vidare via Boden mot Gammelstaden utanför Luleå. Gammelstaden är gamla Luleå. Det är idag en pitoresk by mest känd för sin kyrka, Överluleå kyrka och för sin kyrkstad. Ett gytter av små trähus som användes förr för övernattning vid besök i kyrkan. Förr var det långt till kyrkan för landsortsborna här uppe och det var inte lätt att ta sig fram heller. I den här kyrkan har jag varit med om den ceremoni som kallas ”krigsmans erinran” . Det vill säga att man svär sin trohet till fosterlandet vid ett eventuellt krig. Detta skedde för min del 1963.
I Gammelstaden äter vi också en sen lunch på en väldigt bra restaurang. Efter lunch bär det så av till Luleå där resan tar slut. Vi stiger av bussen vid järnvägsstationen i Luleå.
Första gången jag steg av tåget här var en tidig novemberdag 1963. Snön vräkte ner och jag skulle tillbringa 12 månader i kronans tjänst. Denna gång var det en varm sommardag och jag skulle bara stiga på nattåget mot Stockholm för att åka hem.