Det är lätt att känna sig utanför i en främmande stad – men aldrig i Istanbul. Århundraden som kosmopolitisk metropol har satt sig i väggarna och broarna. Där tillhör gatorna alla.

Istanbul är gammalt som gatan. Sedan grekerna grundade staden på 600-talet före Kristus har den härbärgerat romerska kejsare, osmanska sultaner, ortodoxa präster, sunnitiska imamer, kompromisslöst sekulära republikaner och militärer, handelsmän och krigsmakter från världens alla hörn. Religioner och styrelseskick har kommit och gått och lämnat ett virrvarr av kulturskatter efter sig, som även den mest ambitiöse får svårt att hinna med under en semestervecka.

Stadens svindlande historia finns inbyggd i Hagia Sofia, en bysantinsk kyrka byggd på 500-talet i staden som då hette Konstantinopel. När turkarna under erövrarsultanen Mehmet II niohundra år senare lade under sig staden gjordes kyrkan om till moské. Minareter byggdes till, mosaiker täcktes över och magnifika kalligrafier målades dit. Vår egen historia finns också med på ett hörn. En viking vid namn Halvdan sägs ha klottrat sitt namn på en av balustraderna.

Det osmanska riket, det religiösa och politiska högsätet på gränsen mellan öst och väst, blev på 1920-talet den sekulära republiken Turkiet. Hagia Sofia blev museum. I dag kan man se både ortodoxa mosaiker och islamisk ornamentik sida vid sida i byggnaden.

Lika sant som att staden är gammal är att den är ung. Som en hormonstinn tonårskropp växer den på längden och tvären, utom kontroll. Folk bygger där de kommer åt. Nästan tre fjärdedelar av den nya bebyggelsen är helt eller delvis olaglig. Många av husen står sig slätt vid den jordbävning som med stor sannolikhet drabbar staden inom en livstid. Elva miljoner människor bor i Istanbul – Turkiets största stad – och varje år flyttar ytterligare 300 000 dit. Med sin stora inflyttning och unga befolkning spritter och kokar Istanbul av liv i ett Europa som känns allt äldre och tröttare.

På vår resa i staden bor vi ett par dagar på ett vandrarhem i närheten av Sultanahmet-moskén. Det drivs av ett gäng unga killar som aldrig verkar sova eller gå hem. Vi lånar deras kontor så ofta att de till slut ursäktar sig när de själva behöver använda det. På väggen inne på kontoret, som nu är vårt, hänger ett jättelikt porträtt av landsfadern Kemal Atatürk. Överallt, från väggarna i affärer, skolor och restauranger, vakar hans isblå ögon över nationen.

Atatürk utropade den turkiska republiken 1923 och sopade ut allt som kändes gammalt, religiöst eller andades osmansk tradition. En stark militärmakt skulle garantera den sekulära konstitutionen. Men trots åttio år av hårdför sekulär politik har inget förmått mot stadsrummets religiösa prägel. På varje kulle – och Istanbul har många – ligger en moské, den ena vackrare än den andra. Som rikt dekorerade tårtor pryder de staden och ger den dess omisskännliga silhuett.

Det är drömlikt att sitta på en takterrass vid solnedgången och höra de oräkneliga böneutroparna med några minuters mellanrum falla in i sången till kvällsbön. Deras stämmor jagar och kommenterar varandra som en musikalisk illustration av stadsbildens ständiga brott mellan bostadsbebyggelse, kommersiella skrytbyggen, moskéernas flacka kupoler och pennsmala minareter.

Att befinna sig mitt i denna avancerade kanon känns som att sitta inuti en orgel eller i en exotisk skog där papegojor ropar till varandra. Minareternas monotona sång följer oss överallt, också upp på paradgatan Istiklals takterrasser och svettiga dansgolv, där den ackompanjerar diskomusiken.

På våra promenader genom staden får vi sällskap av Eyüp, istanbulsk student och vänsteraktivist. Han är en ovärderlig guide till det unga politiskt medvetna Istanbul. Eyüp tar oss med på Istanbuls gay-parad och på en demonstration mot militärmaktens inblandning i politiken.

Eyüp beskriver hur religionen på senare tid blivit en nisch för entreprenörer att slå mynt av. Trendiga klädaffärer har börjat sälja slöjor och en del restauranger har slutat sälja alkohol. Det som tidigare var gammalmodigt är i dag kommersiellt, en parallell kultur.

Istanbul mattar ut oss. Men liksom i andra superstäder, som New York och London, är det lätt att hitta sitt alldeles egna hörn av staden. En bit upp på västra sidan av Gyllene Hornet, en gång utanför stadsmurarna, ligger området Eyüp, namne med vår engagerade vän: perfekt för att uppleva istanbulskt folkliv.

Där finns en stor begravningsplats och ett torg med rader av stånd som säljer religiösa attiraljer: radband och högar med vackra religiösa böcker, färgglada huvuddukar som vajar i vinden. Profeten Muhammeds standarbärare Ayyub al-Ansari sägs ligga begravd i Eyüp, och många Istanbulbor kommer dit för att ta bröllopsbilder eller fotografera sina söner, traditionellt uppklädda för att fira sin omskärelse.

Vi slinker in i någon av de många moskéerna. Har man ingen egen sjal i handväskan går det ofta bra att låna en. Barfota på lager av mjuka mattor i jättesalen som är moskén återvänder känslan från kuddrummet på dagis.

När staden myllrar som mest upplevs den med fördel från ett av de minimala kaféborden som korkar igen smågatorna, på pyttepallar som får även en ung kropp att känna sig ledbruten. När vi ratar det erbjudna pulverkaffet till förmån för det turkiska ler servitören. Den tjocka söta drycken är en specialitet att vara stolt över. Särskilt turkiskt blir det om man, efter att ha druckit ur, ställer koppen upp och ner på fatet, låter den svalna och sedan läser sin framtid i de mönster och linjer som tecknats i sumpen.

En solig dag är vi bjudna på utflykt av Nikola, en bekant som är bulgarisk soldat, posterad i Istanbul. Tillsammans med vår vän, hans chef, två kollegor och deras fruar och barn, packar vi in oss i tre bilar och far norrut längst Bosporen. Efter fyrtio minuter på motorvägen är vi fortfarande i Istanbul. Staden är gigantisk. Några militärkontroller och detaljerade parkeringsanvisningar senare når vi vårt mål.

Militärens starka ställning i Turkiet märks till och med i utflyktslivet, där de har ensamrätt till de allra finaste stränderna. Det känns orättvist att den här pärlan till strand nästan är tom när Istanbul är sprängfullt av människor som vill svalka sig.

Det räcker faktiskt inte ens att vara militär, minst officersgrad ska man ha för att bli insläppt. Följaktligen är de flesta besökarna över femtio år. Det är få barn och ännu färre ungdomar. Åldern till trots är männen vältränade och deras militäriska hållning mjuknar aldrig – inte ens när de står i sanden och sparkar boll. De tjusiga kvinnorna i svarta baddräkter med guldkedjor som axelband stannar på stranden: deras sminkning och frisyrer tillåter inga dopp.

Ett mer demokratiskt badalternativ är att åka ut till någon av Prinsöarna. På helgerna är färjorna som går ut i Marmarasjön fullsmockade av stadströtta och utflyktstörstande Istanbulbor. Stämningen är gemytlig under den en och en halv timme långa turen. Försäljare kränger högljutt vatten på flaska och salta kringlor. En man bredvid oss konverserar ivrigt under större delen av resan, trots våra upprepade försök att visa att vi inte pratar turkiska.

Väl framme blir vi först handfallna av jäktet, folk tränger sig ut från den fullpackade båten för att hinna först i kön till hästdroskor och cykeluthyrning. En man förbarmar sig över oss. Han heter Sermed Tezel och visar sig vara expert på ett slags meditativ andningsteknik. Med illa dold stolthet pekar han ut en bok i den lilla stationsbutiken. Mycket riktigt, boken är fylld av drömska bilder av vår nye vän i olika yogapositioner eller i motljus vandrandes på stranden.

Andningsmannen bjuder oss hem till sig nästa dag för att visa sin bästa strand, långt från väsnande stadsbor och turister. Vi vill hellre åka på en gång och Sermed är upptagen, så i stället får vi en utförlig vägbeskrivning.

Förväntansfulla och stolta över vår exklusiva kunskap hyr vi en droska för att ta oss till andra sidan ön och den utlovat fantastiska stranden. Men lokalsinne och kartläsning är inte vår starkaste gren. Vi hittar inte och får till slut ge upp. I stället badar vi på en minimal strandremsa i famnen på en hel turkisk familj som glatt tecknar att vi också får plats. Kvinnorna och flickorna badar i klänning och slöja. Lite generade över våra plötsligt alltför avslöjande badkläder och det ganska äckliga vattnet tar vi ändå ett snabbt dopp – har man bestämt sig för att bada så har man.

Kaotisk, oändligt stor och rik, plågad av växtvärk, befruktad av både modernitet och tradition – allt det är Istanbul, en enda stor motsägelse. För en besökare med ett visst mått av nyfikenhet och anpassningsförmåga är mångfalden njutbar. Och trots att den politiska retoriken stundtals är hård tycks Istanbulborna samsas om staden på ett självklart sätt i vardagen.

Istanbul äger nämligen den storstadscoolhet som gör att ingen höjer på ögonbrynen åt exponerade tatueringar, öppet visad religiös fromhet, högljudda turister, hånglande par, dyra bilar eller moderiktiga huvuddukar. I en stad där ytterligheter mötts under två och ett halvt årtusende är vi som besökare i gott sällskap.

Källa: Sigrid Melchior
tvadagar@gp.se

Bästa tid att resa: Den behagligaste tiden är sen vår eller tidig höst. Mellan juni och augusti kryper termometern ofta över 30 grader och staden fylls av turister. Vintertid kan det bli rejält regnigt och blåsigt. Samtidigt är Istanbul en såpass omväxlande stad att man enkelt fördriver såväl iskalla som stekheta dagar.

Så tar du dig dit: Direktflyg från Göteborg till Istanbul med KLM eller Lufthansa kostar från 3 000 kronor t/r. Från flygplatsen Atatürk tar du enkelt flygbussen Hava till Taksim i centrala Istanbul.

Bo bra: Hemingways gamla stamställe Grand Hotel de Londres är som en borgerlig variant av det överdådiga Dolmabahçepalatset. Lobbyn och restaurangen går i en oemotståndlig blandning av 1890-talets röda sammet och kitsch från massproduktionens plastdagar. Missa inte ljuskronan i lobbyn! Londres ligger centralt och har rum i tre prisklasser. De billigaste är små och utan utsikt, men rena.

Bo bäst: Hotel Marmara Pera är dyrt, men har utsikt över Gyllene hornet och Bosporen. Har man inte råd med ett rum finns möjligheten att ta ett (dyrt) glas vin på takterrass.

PRISNIVÅER (3 rätters med vin och öl): 45–50 TRY = 230–250 SEK
Enklare lunch: 10–15 TRY = 50–70 SEK
1 öl: 5 TRY = 25 SEK
1 cola: 3 TRY = 15 SEK
1l vatten: 1 TRY = 5 SEK

Äta, dricka och dansa: Gatorna Sofyali Sokai och General Yazgan i kvarteret runt Tünel kryllar av restauranger, barer och uteserveringar. Där återfinner man känslan som för alltid gått förlorad i ett turistinvaderat och fördyrat Paris. Perfekt för att röka vattenpipa, vänja sig vid det turkiska kaffet, ta en drink eller äta en vegetarisk lunch på den namnlösa restaurangen där ovan nämnda gator korsar varandra. För en trevlig middag hitta upp till Emir Han på Asmali Mescit Caddesi nr 10. En ganska sliten, anonym port och klaustrofobisk hiss döljer ingången till en grönskande takterrass med ändlös meny, trevlig service och god mat.

För ett billigt matalternativ, köp grillad fisk i bröd med citron och salt vid Eminönü. Vid färjelägret Ortaköy står rader av stånd med bakad potatis och crêpes med oräkneliga färgsprakande pålägg. Baren Badehane på General Yazgan Sokai 1D bjuder på svängig live­musik varje torsdagkväll.

MISSA INTE:

Dolmabahçepalatsets kitsch är den skandinaviska minimalismens absoluta antites. Palatset byggdes under det osmanska rikets nedgång, en tid som präglades av dekadens och europeiskt inflytande. Atatürk använde delar av palatset då han vistades i Istanbul. Ironiskt nog dog republikens grundare, som ägnat hela sin politiska gärning åt att skära bort den osmanska stammen från det turkiska trädet, här. Sängen där han dog finns till beskådan, och klockorna har alla stannats på fem över nio, klockslaget då han avled. Den fantastiskt nationalistiska guidningen rekommenderas för den som är intresserad av politisk propaganda.
Färjorna på Bosporen är kollektivtrafik för tusentals pendlare som varje dag åker mellan den europeiska och asiatiska sidan. Samtidigt förtjänar färjorna en tur för sin egen skull, de erbjuder en fantastisk utsikt över Istanbul.

Basilikacisternen: Vattencisternen byggdes på 500-talet under östromerske kejsaren Justinianus, som även lät bygga Hagia Sofia. Legenden förtäljer att cisternen återupptäcktes då folk kunde få upp färskvatten och fisk genom att sänka ned hinkar i sina källare.

Tänk på! Skulle du hamna i en situation som kräver kontakt med polis, så tänk på att militär och polis har större befogenheter än vad vi är vana vid. Säg inte emot eller skoja med poliser.

Hoppa över! Blå moskén, som fått sitt namn från interiörens färg, är vacker. Men hundratals moskéer är ännu vackrare, äldre och originellare och där slipper man dessutom trängas med alla andra turister.