N ringde idag. Det är ett 15 minuters telefonsamtal och ett rop från mitt andra liv. En av de få kanaler som fortfarande går igenom och når ut till mig här på andra sidan jorden. Jag frågar hur det är och vad de gör. Självklart är det något lika galet som alltid. I alla fall för mig. De har ingen aning om hur knäpp och skruvad deras vardag är, de ser det inte, de bara lever den. Jag nämner lite tungt att här är allt mörkt och stilla, vintern är på väg och jag hatar mitt jobb... *Tystnad*. Svaret jag får från den sprakande linjen är kort, men värmer lika mycket som en stor kram; "Hey, it is what it is darling, and its not forever." Resten av dagen har jag avverkat med ett leende på läpparna.

Nu är det mer en ett år sedan jag kom hem från Australien. Året där var helt fantastiskt, det kändes som att jag äntligen hittat hem. Jag ska tillbaka, have to. Saknar N, och alla andra. Saknar min identitet och min livsstil. Saknar allt det som är laid back i att bara vara.