Istanbul, Turkiet
Long 28 57 E Lat 41 00 N
Det ingår frukost även här, mycket mindre än igår, men fårost, oliver och bröd är inte fel det heller. Vi passar på att turista lite på förmiddagen, besöker moskén intill och promenerar längs vattnet en bit. Det är lite fuktigt idag med, men det är skönt att gå lite som omväxling. Det bli inte mycket motion när man sitter på motorcykeln hela dagarna, man kan förstå varför HD:s idealkund ser ut att väga minst 120kg.
Efter lite pyssel med kedjesträckningen så bär det iväg ut ur stan, faktiskt ganska problemfritt att hitta ut. I en stad med över 12 miljoner invånare finns det annars en ganska stor potential att köra vilse. Vår träniing i Delhi har tydligen gett resultat.
Ut på stora betalvägen västerut, dags att rulla undan ett tiotal mil innan det blir dags att svänga norrut mot den Bulgariska gränsen. Det märks att den Europeiska delen av Turkiet är betydligt mera välbeställd än de andra delarna. Här finns nästan inget annat än stora åkrar och uppenbarligen välmående jordbruk. Folk bor bättre, det är inte samma risiga byggnader som vi sett tidigare. Det är visserligen samma förkärlek för att bygga stora områden med betongkolosser till hyreshus, ungefär som de svenska miljonprogrammen på 70-talet. Inte för att man skulle få så mycket för en miljon Turkiska Lira, det är ungefär 1 dollar. Inte underligt att så många av husbyggena inte har hunnit blivit färdiga. Det är nog lite för många nollor i den Turkiska ekonomin för att det skall vara riktigt bra.
Vi lämnar stora vägen och letar oss genom ett antal små jordbrukssamhällen mot den Bulgariska gränsen. Vi stannar och äter en tvårätters lunch på en riktigt bra restaurang. Det börjar bli kväll, men vi siktar på gränsen i alla fall. Sista milen fram blir nästan spöklik, vägen slingrar genom orörd skog, vi ser inga människor alls. Själva gränsstationen ligger uppe på en kulle, en enkel registrering vid infarten, vi börjar kunna rutinen nu. Nästa station, stämplar, man stämplade vår carnet vid infarten till turkiet, vi blir glada att man stämplar ut oss utan strul. Vi får växla våra miljoner turkiska pengar och får ynka 30 dollar. Att växla direkt till Bulgariska skulle vara för enkelt.
På den Bulgariska sidan går allt ganska smärtfritt. Någon felstavning av vårt registreringsnummer på motorcykeln gör att det tar lite tid, men folk är trevliga så det gör inte så mycket. Vi stöttar våra 30 dollar med 40 till och får 150 Bulgariska pengar.
Väl över gränsen fortsätter de slingrande vägarna genom skogen, det är bara någon mil till den första större orten på den Bulgariska sidan. Tulltjänstemannen hade tipsat om att byns sjukhus hyrde ut rum, det var inte tillräckligt många sjuka, så man hade plats över. När vi kommer fran till stan så är det riktig öststatsstämning, vägskyltar med bokstäver som liknar ryska och allt grått och trist. Byn verkar nästan övergiven, vi försöker fråga ett par personer vi ser ute, men man kan i princip ingen engelska. Ordet hotell ger i alla fall en reaktion och man pekar upp mot ett större hus. Vi kommer fram och träffar en yngre kille, som inte han heller kan ett ord engelska. Han har rum att hyra ut och vi vill bo, det behövs inte så mycket engelska för det. Tjugo Bulgariska pengar skall det kosta, vi har tre sedlar på 50 vardera - prblem. Vi åker ner till en butik vi sett och köper öl, korv, bröd, vatten och en banan. Med växel i lagom valör så är det inget problem att få bo på hotellet / sjukhuset, vi får till och med ett extra värmeelement på rummet, det behövs.
Tyvärr måste vi erkänna att det blev lite över i de 1.5 liter plastflaskor med öl vi köpt. Vi hann inte dricka ur allt innan vi somnade. Korven gick lättare.
Bert:s kamera har inte tålt fukten i Turkiet lika bra som motorcyklarna, den har slutat att fungera. Det kanske är så att gamla konstruktioner är bättre när förhållandena blir lite svårare. Det skulle vara intressant att se hur en digitalkamera konstruerad 1948 skulle ha klarat detta. Det får bli karta idag med.
Det ingår frukost även här, mycket mindre än igår, men fårost, oliver och bröd är inte fel det heller. Vi passar på att turista lite på förmiddagen, besöker moskén intill och promenerar längs vattnet en bit. Det är lite fuktigt idag med, men det är skönt att gå lite som omväxling. Det bli inte mycket motion när man sitter på motorcykeln hela dagarna, man kan förstå varför HD:s idealkund ser ut att väga minst 120kg.
Efter lite pyssel med kedjesträckningen så bär det iväg ut ur stan, faktiskt ganska problemfritt att hitta ut. I en stad med över 12 miljoner invånare finns det annars en ganska stor potential att köra vilse. Vår träniing i Delhi har tydligen gett resultat.
Ut på stora betalvägen västerut, dags att rulla undan ett tiotal mil innan det blir dags att svänga norrut mot den Bulgariska gränsen. Det märks att den Europeiska delen av Turkiet är betydligt mera välbeställd än de andra delarna. Här finns nästan inget annat än stora åkrar och uppenbarligen välmående jordbruk. Folk bor bättre, det är inte samma risiga byggnader som vi sett tidigare. Det är visserligen samma förkärlek för att bygga stora områden med betongkolosser till hyreshus, ungefär som de svenska miljonprogrammen på 70-talet. Inte för att man skulle få så mycket för en miljon Turkiska Lira, det är ungefär 1 dollar. Inte underligt att så många av husbyggena inte har hunnit blivit färdiga. Det är nog lite för många nollor i den Turkiska ekonomin för att det skall vara riktigt bra.
Vi lämnar stora vägen och letar oss genom ett antal små jordbrukssamhällen mot den Bulgariska gränsen. Vi stannar och äter en tvårätters lunch på en riktigt bra restaurang. Det börjar bli kväll, men vi siktar på gränsen i alla fall. Sista milen fram blir nästan spöklik, vägen slingrar genom orörd skog, vi ser inga människor alls. Själva gränsstationen ligger uppe på en kulle, en enkel registrering vid infarten, vi börjar kunna rutinen nu. Nästa station, stämplar, man stämplade vår carnet vid infarten till turkiet, vi blir glada att man stämplar ut oss utan strul. Vi får växla våra miljoner turkiska pengar och får ynka 30 dollar. Att växla direkt till Bulgariska skulle vara för enkelt.
På den Bulgariska sidan går allt ganska smärtfritt. Någon felstavning av vårt registreringsnummer på motorcykeln gör att det tar lite tid, men folk är trevliga så det gör inte så mycket. Vi stöttar våra 30 dollar med 40 till och får 150 Bulgariska pengar.
Väl över gränsen fortsätter de slingrande vägarna genom skogen, det är bara någon mil till den första större orten på den Bulgariska sidan. Tulltjänstemannen hade tipsat om att byns sjukhus hyrde ut rum, det var inte tillräckligt många sjuka, så man hade plats över. När vi kommer fran till stan så är det riktig öststatsstämning, vägskyltar med bokstäver som liknar ryska och allt grått och trist. Byn verkar nästan övergiven, vi försöker fråga ett par personer vi ser ute, men man kan i princip ingen engelska. Ordet hotell ger i alla fall en reaktion och man pekar upp mot ett större hus. Vi kommer fram och träffar en yngre kille, som inte han heller kan ett ord engelska. Han har rum att hyra ut och vi vill bo, det behövs inte så mycket engelska för det. Tjugo Bulgariska pengar skall det kosta, vi har tre sedlar på 50 vardera - prblem. Vi åker ner till en butik vi sett och köper öl, korv, bröd, vatten och en banan. Med växel i lagom valör så är det inget problem att få bo på hotellet / sjukhuset, vi får till och med ett extra värmeelement på rummet, det behövs.
Tyvärr måste vi erkänna att det blev lite över i de 1.5 liter plastflaskor med öl vi köpt. Vi hann inte dricka ur allt innan vi somnade. Korven gick lättare.
Bert:s kamera har inte tålt fukten i Turkiet lika bra som motorcyklarna, den har slutat att fungera. Det kanske är så att gamla konstruktioner är bättre när förhållandena blir lite svårare. Det skulle vara intressant att se hur en digitalkamera konstruerad 1948 skulle ha klarat detta. Det får bli karta idag med.
Dela med andra: 
Skriv kommentar