Äntligen dags att få återse Montenegro.
Var där och jobbade som reseledare/guide under den förra turistsäsongen på 70-talet. Montenegro var då enbart en provins i det forna Jugoslavien.
Då gällde Budva och Sveti Stefan. Är fortfarande populära, mest nu för ryssar. Behöver inget visum dit.
Budvas största sevärdhet är självklart Church of S:t Ivan.
När kriget på 90-talet bröt ut stannade turismen direkt.
Nu är landet med på banan igen. Med nya orter, men framförallt med den fantastiska naturen inne i det bergiga inlandet. Och de vänliga och hjälpsamma invånarna.

Detta är Balkan. Sedan överskådlig tid har här förts många grymma krig. Montenegro har fram till för fyra år sedan alltid varit under annans styre. Romare, venetianer, ottomaner och sist under Österrike innan det införlivades med Jugoslavien.
Alla har de lämnat spår som kyrkor, arkitektur och kultur.

Landet blev självständigt 2006 efter en folkomröstning 3 juni. Redan juli 2004 skaffade landet en egen flagga som ersatte den tidigare panslaviska trikoloren.
På den röda bakgrunden är Montenegros sista kung (1860-1922) Nikola I:s vapen.
Montenegro eller Crna Gora (Svarta Berget) som innevånarna själva kallar sitt land, är inte mycket större än Uppland. Inklämt mellan Kosovo, Kroatien, Serbien, Bosnien-Hercegovina och Albanien.

Ute vi kusten finns Medelhavets klaraste vatten med sikt upp till 40 meter.
Vet, eftersom jag både dykt och snorklat runt om i Medelhavet.

Var så goda. Ett Resealbum här.