Ända sedan jag såg dokumentären ”Air jaws” på tv för flera år sedan har jag haft en liten dröm om att en dag komma till Seal Island i False Bay för att titta på vithajarna. Så när klockan ringer vid halv 6 har jag redan varit vaken en lång stund, spänd av förväntan. Jag hämtas upp vid hotellet, resan från Kapstaden till Simons town tar cirka 40 minuter. När vi kommer fram hälsas vi välkomna av våra guider, Chris och Monique.

Jag tittar lite skeptiskt på båten, den känns inte direkt överdimensionerad, drygt 10 m lång. Det finns vithajar som är över 6 meter… Vi är en ganska liten grupp, bara 5 st.
Efter en kortare genomgång av hur man sätter på sig flytvästen, hur brandsläckaren funkar, samt en visning av hur man använder nödradion och läser av gps:en bär det av. När vi lämnar kajen är det fortfarande mörkt, men det är nästan fullmåne, så sikten är ändå ganska god. Färden ut till Seal Island tar cirka 40 minuter. Vägen ut är gropig. Vädret har varit uselt på senare tid så många turer har blivit inställda, så jag är ändå nöjd att vi kommit iväg. Fast jag misstänker att jag kommer att bli sjösjuk.

Anledningen att jag valt False Bay och inte Gaansbai, som de flesta hajturer utgår ifrån, är att False Bay är det ända stället i värden där så kallad ”breaching” är vanligt förekommande. Det är alltså när hajarna ligger på botten och tar fart mot sälarna, när de når ytan har de ofta sån fart att de kan komma flera meter upp i luften innan de dyker igen.

Vi kommer fram samtidigt med de första solstrålarna.
Det är bara vi och en båt till på plats, den andra har ett franskt filmteam ombord, de ska göra en naturfilm om hajarna. Vi börjar med att sakta köra runt utanför ön för att se om vi hittar några sälar som simmar in mot ön, helst unga som kommit bort från sin mor. Det är nämligen hajens favorit föda. Hajarna föredrar alltså de sälar som simmar in mot ön eftersom dom är trötta efter allt simmande och de yngre har ingen erfarenhet av att bli jagade. Det tar inte lång stund innan jag faktiskt ser en säl som beter sig lite konstigt, fattar inte riktigt vad den håller på med. När Chris slår på fullt med de dubbla 250 hk utombordarna gäller det att snabbt hitta nåt att hålla i sig i. Jag tänker tanken att försöka hinna få fram kameran, men inser att det är omöjligt. Här gäller det att hålla i sig så man inte ramlar överbord, jag tror att jag kan säga att vi befinner oss på en av världens farligaste badplatser.
När vi kommer fram är jakten i full gång. Sälen utnyttjar vad den är bra på, den svänger i snäva svängar, ibland över vattnet ibland i, men hajen är den hack i häl. Skummet yr åt alla håll. Flera gånger tror man att jakten är över, men sälen dyker hela tiden upp igen. Till slut ger hajen upp, den ligger vid ytan och tar igen sig innan den sakta glider ner i djupet. Besviken över att ha sumpat frukosten. Det måste vara tråkigt att vara haj, när till och med de som har kommit för att titta på dig hejar på motståndaren. Men det är omöjligt att inte fatta sympati för den lilla gulliga sälen när den kämpar för sitt liv.
Så får jag då se det jag kommit för. En bit bort kastar en haj sig upp, endast huvudet är under vattnet när kroppen rör sig en lång båge innan den landar på rygg med ett stort plask, WOW!
Och jag som fortfarande inte packat upp kameran!
Vi får se en till säljakt innan morgonrusningen lägger sig. Även denna gång verkar sälen klara sig, måsarna lyser med sin frånvaro, de brukar annars vara snabbt på plats för att kalasa på resterna.

När det inte hänt nåt på en lång stund tar Monique fram en fusksäl, en bit svart golvmatta som är klippt som en sälsiluett. Sälsiluetten dras i ett snöre efter båten. Nu ska jag vara beredd med kameran! Det är bara jag och Chris som har kamera så jag får sitta på bästa stället mellan motorerna, jag låser fokus på sälen och sedan är det bara att vänta när vi kör in mot ön. Vi får ”napp” ganska omgående, men inte den ursinniga attack från botten som jag hoppas på, utan det här är en haj som genomskådat att det inte är en riktig säl och simmar bara ikapp den för att provbita lite i den konstiga grejen. Den tar ett ordentligt grepp och sliter i den några gånger innan den inser att det inte är nåt ätbart och släpper taget och försvinner. Vi halar in sälen för inspektion, den har fått några ordentliga jack i sig. Det sitter till och med små bitar av plack från hajen på den. Den är gjord av ett mjukt material så att inte hajarna ska göra illa sig. Hajarna är viktiga för Chris, det finns många arrangörer som matar hajarna med fisk och häller i blod i vattnet för att få dom nära båtarna, men Chris försöker hålla det så naturligt som möjligt, så att de inte störs i onödan. De knäpper och dokumenterar alla hajar de ser. Vissa är gamla kompisar som dyker upp år från år, andra ser de bara en gång. Deras turer är både forskning och turisttur.

Vi bestämmer oss för att göra om proceduren med sälen, denna gång händer det inget, och när vi passerar ön utan att nåt har hänt känner jag besvikelsen komma smygande, jag som så gärna vill få en hoppande haj på bild. Axlarna och armarna värker, hur kan en kamera kännas så tung? Funderar på att ge upp, men kör ett tag till. Så plötsligt har jag en massa skum i sökaren, på en sekund är det över. Det känns nästan overkligt, såg jag verkligen en 4 meters haj på 10 meters håll? 1,5 meter över vattnet?! Med fumliga händer kollar jag kameran, YES, där sitter den!

Efter att suttit baklänges och stirrat in i kameran i över en timme har jag blivit sjösjuk så det räcker. Så när det är dags för att ankra och kasta i hajburen, så hjälper jag inte till utan står vid relingen och funderar på om det är olagligt att mata fiskarna. Jag tar några djupa andetag och dricker lite läsk i ett försök att skärpa till mig. När jag ser hajburen blir jag fundersam, det är lock på den, vad händer om man får en kallsup? Medan jag funderar så anmäler sig killen från Kapstaden som frivillig att hoppa i först. De slänger i sälen igen och ett fiskhuvud med snöre, de drar undan huvudet när hajarna kommer så att de inte ska få nått att äta, fast det är nog för att locka hajarna närmare båten med.

När jag ser att de inte stänger locket på buren som är strax över vattenytan bestämmer jag mig för att prova jag med. När de frågar om någon mer vill testa så är det bara jag som sträcker handen.
Jag tar av mig kläderna och sätter på mig en halvblöt våtdräkt, Burr! När jag lyckats trassla på mig den halvvägs inser jag att den är avig, det är bara att börja om. Jag sätter på mig våtdräktskorna som är av helt olika storlek, den ena ramlar nästan av. Men nu finns det ingen tid för finlir, det är min tur att hoppa i. Jag känner mig om möjligt ännu mer sjösjuk nu, för jag har väl inte gått och blivit lite nervös? Vågorna är stora, så att hoppa i buren är inte helt enkelt, ibland är den precis vid båten, ibland en bit ifrån. När den är hyfsat nära slänger jag i benen i öppningen och skjuter ifrån med armarna, jag har väl aldrig varit mer noga med att ha armarna efter kroppen innan jag lyckas trassla mig ner i buren. Jag förstår varför folk föredrar Gaansbai, vattnet är svinkallt och sikten är inte jättebra.

Först händer inget alls, men efter en stund hör jag att de andra börjar tjoa i båten så jag förstår att nåt är på gång. Jag ser inget till en början, men så dyker en mörk skugga upp och passera under mina fötter. Jag behöver inte vänta länge innan ”min” haj återvänder, den är inte så stor och verkar lite blyg och försiktig. Den simmar runt flera varv utan att vilja komma riktigt nära, fast den är nog lite nyfiken på vad som försiggår. Sedan dyker det upp en betydligt större haj upp, som är mera rakt på sak, den simmar fram till fusksälen och provbiter lite. Sedan kommer den mot buren och passerar precis utanför för att sedan vända tillbaka, den öppnar munnen och fäller fram tänderna. Den tänker provsmaka på buren! Jag ryggar tillbaka, men precis innan den ska bita ändrar den sig och viker av. Hade jag velat kunde jag ha kliat den under hakan, men det spar jag med till en annan gång. Jag förbannar mig att jag redan gjort av med alla bilderna i engångskameran, kunde ha blivit en frän bild med alla tänder. Hajar har verkligen massor med tänder, flera lager faktiskt.
Händerna har tappat känseln och huvudet värker av kylan, jag är beredd att ge upp. När jag kommer upp till ytan tycks dom andra inte lyssna på mig alls, utan skriker bara att en till är på gång. Så det är bara att dyka ner igen. Det är faktiskt inte så läskigt med hajbur som man skulle kunna tro, speciellt den första hajen som var så blyg fattade jag sympati för.
När jag håller på att byta om så dyker en bamsing upp, drygt 5 m. När Chris ser att det är en hane blir han alldeles till sig, de blir sällan så stora. Han skriker till Monique att ta över, själv slänger han på sig en våtdräkt och hoppar i. När sedan 3 andra hajar dyker upp, hör man har han tjuter av lycka genom snorkeln. Den stora hajen visar sig vara en tuffing som simmar på buren flera gånger, Chris blir mer uppspelt för varje gång, han älskar sina hajar. Så småningom kommer han upp och vi lyfter upp buren. Det har snackats om att man har sett två stycken Sydkapare inåt land på radion, och eftersom hajarna har försvunnit och vi känner oss nöjda, så åker vi tillbaka. Några valar ser vi inte, men vad gör det, dagen har ju varit fantastisk ändå.
Tillbaka på kajen ser jag tillbaka på dagen, södra Afrika har mycket att erbjuda, men för mig är detta höjdpunkten. Så mitt råd är att om du är i Kapstaden, hoppa över vinprovningen och strunta i golfrundan, satsa tid och pengar på en hajsafari istället. För med lite tur får du en naturupplevelse du sent ska glömma, jag längtar redan tillbaka...