Resan från Arica i Chile till La Paz i Bolivia tog ungefär 13 timmar. Lyckades uppleva ett jordskalv på ungefär 3.4 innan jag satte mig på bussen...det skakade bra!! Resan innebar en gränsövergång med tillhörande immagration vilket i sig blev lite underhållande. Jag skulle ange hur länge jag skulle stanna i Bolivia. Det spanska ordet för månader är Mese och det spanska ordet för bord är Meza...jag lyckades förklara för gränspatrullen att jag skulle minsann stanna i Bolivia i två bord, vilket de fann otroligt underhållande! :) Det tyckte iofs jag med att det var när det gick upp för mig vad jag sagt... fick dock bara trettio dagar, men det går att förlänga senare om jag vill det.

La Paz visade sig vara en helt galen stad, bilarna låg dörr i dörr med varandra på vägarna och det fanns inte en tillstymmelse till chans att ta sig emellan dem vare sig framför eller bakom. Även om de hade röd stopplyse på vägen betydde det inte att de inte kör ändå om tillfälle ges... Jag stannade bara i LA Paz i en natt för jag ville komma mig till Sucre så fort som möjligt. Men det var alldeles tillräckligt tycker jag. Det är en av världens högst belägna stad, på ungefär 4000 meter ö.h. Det gav sig till känna rätt snabbt, yr i huvudet, ont i huvudet, ingen hunger (tjohooo!!) och svårt att få åt sig luft. Även när jag låg ner i sägen och skulle till att sova var det väldigt tungt att andas. Eftermiddagen efter jag kom till La Paz satte jag mig på ytterligare en buss till Sucre och anlände där morgonen därpå. Jag tog in påt hostel där och gick ut och bekantade mig med staden. Mycket vacker stad med en härlig atmosfär, vita byggnader och massor av vacker arkitektur. Träffade en karl från USA som jag följde med att titta på en av världens största paleontologiska (tänk Ross i Vänner!) fynd av dinosauriefotavtryck! För 25 år sedan hade de börjat bryta ämnen till cement på industrin som ligger alldeles intill platsen. Efter ett tag hade de upptäckt ena underliga spår i stenen och dålig kvalitet dessutom. De slutade bryta där och för 10 år sedan kallades proffs till platsen ocg det slogs fast att det mycket riktigt var dino-spår. Nu har Unesco skyddat platsen och det byggs för fullt för att skydda spåren och anpassa till turism. Det innebar tyvärr att vi inte fick komma speciellt nära spåren, men de hade kikare tills vidare.

En annan fräsig tillställning jag har varit på är en kombination av en protestaktion/skördemarknad/tugga-till-du-stupar-happening...jag och en till var och strosade ganom Sucres gator och kryp-in när vi kom till en gigantisk park med massa banderoller, människor och gatuförsäljare (vilket inte är ovanligt iofs...) men det visade sig vara en massiv propagandarörelse för coca-bladens framtida existens. Coca är inte = kokain och så vidare. Tydligen har USA börjat sätta sig på tvären ordentligt angående denna coca-konsumtion i Sydamerika (Que sorpresa...) och har väl tänkt bomba dem eller något liknande, deras vana trogen...(skämt åsido)...,om de inte slutar omedelbums. Alla som hade marknadsstånd hade sin egen odling därhemma och lever i stort sett på försäljningen av dem. Smakprover erbjöds och demonstrationer om hur de används på bästa sätt osv. Lätt komiskt var det allt! Här används coca-bladen som om det vore en kopp kaffe, eller ännu hellre, tuggummin. Den största fördelen med dem förutom att de är rik på massa olika vitaminer är att de hjälper kroppen att hantera altituden. Kan vare sig bekräfta eller dementera hur effektivt det är...får se om jag törs testa det eller ej...:)

Har varit och hälsat på ett vattenfall ocksåen det var inte ens i närheten så fint som på NZ. Farligheten här i Sydamerika är otroligt överdriven, visst ska man akta sig noga och använda sig av sunt förnuft, som överallt annars, men åtminstone här i Sucre känner jag mig oerhört trygg. Nu har jag flyttat till en Boliviansk familj, Casa De Mama Vicky och det känns jättebra!! Dels är familjen verkligt vänliga men framför allt tvingas jag till att kommunicera på Spanska. Jag har ett eget rum med en bred, skön säng, frukost och en delad toalett, det betalar jag 30:-/dag för. Det bor 5 andra gringas i huset också vilket är lite både och... Jag tar nu två timmars privata spanskakurser/dag och det betalar jag 70 kronor för, vilket är helt otroligt tycker jag!! En lärare, Alejandra, som bara koncentrerar sig på min spanska i två timmar för så lite... Me like!!

Jag har ju också börjat jobba som volontär på språkinstitutet FOX på kvällarna. Jag är än så länge lärarassistent till en annan lärare, men jag behöver bara säga till så får jag en egen klass...men än så länge (två kvällar bara) så känns det som om jag vill bli mera varm i kläderna. En av studenterna i "min klass", Dajara, en trettonårig tjej i sina bästa år tog med mig på middag efter en lektion. Vi kommunicerade hjälpligt på både engelska & spanska. Hon insisterade på att följa med mig till min dörr för det skulle inte vara säkert för en "Gringa" som mig att gå hem själv på kvällen. Jag frågade om hennes föräldrar inte skulle bli oroliga för henne, men det visade sig att hon bodde själv. Mamma död, pappa i en annan provins & alla syskon bodde på annat håll...det är så man baxnar...och ändå trodde jag att jag skulle måsta se betydligt mer misär och fattigdom ä jag har sett hittills. Men det är nog gömt i utkanterna av alla städer... jag har ännu inte varit till barnhemmet och sett hur det är där, men i takt med att min spanska artar sig kanske jag kan lägga lite tid där senare.

Tills vidare så kan jag bara tillägga att jag är så jävla glad att jag äntligen har lyckats komma mig hit!! Ska till och med börja en Salsa-kurs snart!! :)

Hasta luego amigos!!

Kram,
Cecilia