Lodgen var en upplevelse i sig, liksom de andra anläggningarna i Conservation Corporation Africa´s finsmakarutbud. Vackert dekorerad med afrikanska detaljer smälte den lilla vägglösa huvudbyggnaden vackert in i strandvegetationen längs floden. Nedanför sofforna på trädäcket som fungerade som bar, sällskapsutrymme och restaurang, sträckte sig gräsmattan ned till en vidgning av floden, där flodhästarna grymtade och sprutade vattengeysrar ur näsborrarna vid återgång till ytläge i det bruna vattnet. Svårt att tänka sig att dessa sävliga, feta vegetarianer, jämte buffeln är ett av Afrikas mest farliga djur. Men en hel del människor får tyvärr varje år sluta sin livsbana mellan de jättelika käftarna på en flodhästhanne.

I träden som hängde ut över floden syntes markattor, hägrar och ibisfåglar, som förnöjde oss med sitt skådespel under den delikata lunchen. Längs vattnet glittrade kungsfiskaren som en nyslipad juvel, vilken vacker fågel! Förutom naturens ljud var tystnaden total, personalen drar sig gärna diskret undan för att de få gäster som en camp kan ta emot skall kunna uppleva stillheten och närheten till de andra varelserna så ostört som möjligt.

Campen bestod, förutom huvudbyggnaden, av takförsedda, beväma och rymliga safaritält – det absolut förnamsta sättet att bo på i bushen. Nja, nästan i alla fall, inget slår att sova under bar himmel. Bekväma sängar och möbler i afrikansk stil, liksom tillhörande toalett och duschutrymme gör boendet till en sann lyx mitt i vildmarken. Allt från fotogenlampor, som vackert lyser upp ditt tält när du återvänder från middagen, till stearinljus, ett komplett batteri av olika insektsmedel, larmtuta (om du skulle gripas av panik mitt i natten…), hudlotion, sherry, plåster, ekologiska antiallergiska skönhets- och toalettvaror, morgonrockar, tidningar, naturböcker, godis, snacks, kaffekokare, termosar med iskylt dricksvatten, kristallglas, fruktskål med tillhörande linneservetter och gud vet allt, finns tillgängligt för den stackars besökaren. Något sådant här vågade man inte ens drömma om under sina leriga exkursioner med Fältbiologerna runt Hornborgarsjön eller i Svartedalens skogar…Då var man var glad om falukorven inte smakade alltför skämt och om möglet inte hade brett ut sig över hela skogaholmslimpan.

Eftermiddagens ”gamedrive”, safaritur, tog oss längs Grumetiflodens naturområden. Den gyttjebruna floden är en av de vattendrag de väldiga vilthjordarna är tvungna att passera under sina säsongsvisa förflyttningarna efter grönare betesmarker. De är då som flodens urtida kolosser, krokodilerna, får passa på att äta sig mätta på gnu och gasell. Vi såg gott om dessa väldiga, till synes tröga djur både i vattnet och längs de sandiga stränderna. Det är något skrämmande att se dem långsamt komma glidande med loja, knappt skönjbara rörelser på den muskulösa svansen. Tiden mellan dessa viltmigrationer tillbringar krokodilerna i stillhet, vilande, för att spara på reserverna.

Vi lyckades ha den stora turen att se en mycket stor krokodil komma bärande med en liten gasell i sina käftar, den hade på något vis lyckats döda djuret en bra bit från vattnet. Den tog sig fram med oroväckande fart genom buskagen invid stranden.

De stora grupperna av babianer var mycket intressanta att studera, alltid håller någon eller några av individerna på med något bus eller någon social aktivitet. De stora hannarna rör sig alltid runt flocken, ständigt på vakt mot fiender. Deras aggressivitet och skräckinjagande huggtänder gör dem till mycket respektingivande antagonister för den leopard som skulle intressera sig för babianstek.

Överallt strövar gnu, vattenbuffel, sebra och giraff runt på de grässlätter som omger den snårigare vegetationen invid flodens stränder och när vi tar oss ut över en fuktig sträcka i aftonsolens sken, så fastnar vi i den svarta gyttjan. Varken fyrhjulsdriften eller lågväxel kunde ta oss loss ur smeten och de amerikanska turister som åtföljde oss i det öppna fordonet blev märkbart skakade över denna ”skrämmande” situation. Där satt vi fint, mitt i paradiset och solen började dala.. Och ingen hörde oss på radioanropen. Amerikanarna förberedde sig högljutt på vad som verkade vara deras slut i livet, de var utan överdrift nära paniken.

Naturligtvis, säger du, när jag berättar att undertecknad och vår ranger fick gripa in med manligt beslutsamma åtgärder. Mitt kvinnliga ressällskaps erbjudande om hjälp kunde vi stora män naturligtvis inte acceptera, men de stora tuffa jänkarna satt tysta och bligade runt sig med ångest i blick. Inga ansatser till hjälp därifrån inte…

Vi fick barfota plaska fram genom den ljumma gyttjan till de fjärran belägna akaciorna för att hämta nedfallna grenar att få fäste på med hjulen. Med dem och med mödosamt inhämtade stenar fick vi slutligen loss fordonet igen. Rangern dammade på med gasen, så att passagerarna nästan studsade ut ur bilen och mitt ressällskap lyfte säkert en meter från sitsen. Ett litet under att hon inte gick in i omloppsbana! Den svarta lervällingen sprutade kaskader från de vilt snurrande däcken, när fordonet i högsta möjliga fart sladdade sig fram till mer torr och höglänt terräng. Det såg fantastiskt ut från sidan av spåret, där jag stod nedsjunken till knäna i mjukt, varmt slam. Kanske skulle kunna säljas som hudvårdsmedel i Sverige? Antagligen skulle det sälja bra. ”Serengeti Blak” – den ekologiska, afrikanska naturprodukten för fet och finnig hy? Mot fet och finnig hy, skall det väl heta..

Hoppsan, de glömde väl inte av att jag stod kvar härute? Gäller försäkringen i sådana här fall? Snart hade jag dock klafsat mig fram till den i fjärran skymtande bilen.

Amerikanarna morskade snabbt upp sig igen och paniken var snart glömd, ”all of us” hade ju lyckats fixa situationen….

Friden härskade igen när vi drack våra gin & tonics i solens sista strålar, med djuren lekandes runt omkring i den sista rushen för dagen. Hyenorna borta vid vattenhålet ruskade sig vakna och började sökande loma sig iväg efter frukost. Insekterna ljud blev allt högre ju dunklare det blev och när vi tog oss hem genom mörkret ökade också savannens härliga dofter i fuktigheten som följde solnedgången.

Efter en skön dush i tältet och med en ny omgång fräscha kläder var det underbart att inta den välsmakande middagen i skenet och värmen från den öppna brasan i boman. Ljuden av den afrikanska natten var överväldigande, schakalernas fjärran gläfsande ackompanjerades av eldens glödsprättande knaster. Rangern berättade lågmält om upplevelser i naturen, kunskapen hos dessa naturguider är imponerande och historier finns det alltid gott om. Jag kände en behaglig domning i kroppen, servitören slog diskret i lite mer av det svala sydafrikanska vita vinet, ganska mycket mer i ressällskapets ständigt tomma glas och frågade om vi önskade något mer. Något mer? Nej, allt var precis så bra det bara kan bli… fast, kanske ett litet glas Amarulah-likör att runda av med? Inte speciellt manligt, men gott! Det kunde man väl kosta på sig när man maskulint bredbent försökte se vindpinat khaki-aktig ut i det fladdrande ljuset från den falnande elden.

Dags att genom mörkret vandra till sitt härliga tält för natten. De vackra fotogenlamporna spred sitt varmgula sken över mina pinaler på sängen. Röjde undan dem, drog av mig paltorna och somnade snabbt i den friska luften och till ljuden av savann i mörker. Snart är gryningen här...