Efter en skön semester i Singapore och Malaysia var det så dags att börja jobba igen. De 30-35 graderna som den sydasiatiska termometern med lätthet glidit upp till den senaste månaden var nu utbytt mot en klen svensk termometer som får kämpa för varje ynka grad över nollan.

Brukar för det mesta cykla till jobbet, dels för att hålla mig i form och dels för att dra mitt strå till miljöstacken (något man inte direkt gör när man åker flyg i tolv timmar till andra sidan jorden). Problemet är dock att motivera sig när det regnar, är halka eller liknande. En dryg halvtimmes kämpande i kyla och väta kan lätt väljas bort om man tänker på att man kan komma till jobbet på max tio minuter sittandes i en varm bil.

I vilket fall, första dagen tillbaka till jobbet, så vann den vitklädda Mickeängeln på ena axeln över den den rödklädda Mickedjäveln med horn och treudd på andra axeln så jag plockade fram cykeln för att återigen trampa iväg till mitt 9 till 5 jobb.

När jag kom fram till den första typiskt öppna skånska fältet så tog vinden fart rejält. De en eller två plusgraderna var plötsligt, på grund av vindfaktorn, förvandlade till ett mycket större antal minusgrader. Vinden den blåste på oförtrutet alltmedan kroppstemperaturen sjönk och ökade frysfaktorn successivt. Det ena fältet avlöste det andra och vindhastigheten verkade om möjligt öka ännu mer och letade sig lättare och lättare in genom märg och ben.

Den rödklädde på ena axeln blev alltmer högljudd medan den vitkädde började krypa ihop då han började inse vad han var orsak till. Tankarna gick allt oftare tillbaka till de sköna stränderna på Langkawi där solen gassade så skönt från tidigt morgon till lagom sen kväll för att sedan i långsam mak glida ner under horisonten i ett magiskt ljusspel.

Langkawi, du må vara ett halvt jordklot bort men hos en kämpande, frysande cyklist på den skånska slätten är du bara en snabb tanke bort!