Söndagen den 13/2-05



Befinner mej just nu i Colombo, efter att ha gjort en resa söderut fredag-lördag. Vi blev inbjudna av en gammal vän till Galle, som ligger nästan på sydspetsen, drygt 10 mil söder om Colombo.

Vi hyrde en minibuss med förare och åkte ifrån Negombo strax efter 12 på fredagen. De dryga 3 milen till Colombo tog bara drygt 1 timma. Där hämtade vi upp Tina och Stefan och efter lite mat åkte vi vidare strax före kl. 3.

Bara några km söder om Colombo började man se effekterna efter Tsunamin. Raserade hus, skräp och vissnad växtlighet. Ju längre vi åkte desto värre blev det. Vissa sträckor var helt utplånade. Mängder med krossade båtar mm. Vi passerade ett flertal tältläger där de överlevande har sitt tillfälliga boende. Sträckan före den välkända orten Hikkaduwa, var mycket hårt drabbad, medan central delen verkade ha klarat sig bättre. Förmodligen beroende på grunda rev och klippor utanför.

Resan gick utan problem, vägen och broar var iordninggjorda. Det har ju snart gått 2 månader så mycket har ju naturligtvis gjorts, men otroligt mycket återstår. Sakanden av riktiga maskiner, gör att mycket av upprensningen får göras för hand, sten för sten. Så mycket hjälparbetare såg jag inte, däremot tält från England, Italien, Kina, USA mm. Inga spår efter något svenskt… Men de kanske är längre österut.

Vi halv 7 på kvällen kom vi fram till Galle och hittade hem till Monica Candappa med fam. Som bestod av mamma, pappa, en syster och hennes man. De bodde nära en kanal, som hade svämmat över när havet hade tryckt på, som tur var låg deras hus ganska högt, så vattnet hade inte kommit in i det.

Innan det blev mörkt åkte vi ner till det gamla fortet som holländarna byggde på 15-16-talet. Tack vare det hade den Galle klarat sig från en ännu värre katastrof, nu fick vattnet ta en omväg runt fortet och kraften I vågen blev inte så stor. Ändå blev det svåra översvämningar och från ett hotell nära busstationen, där en reporter bodde skickades det ut bilder, där man såg människor dras med av vattenmassorna. Många, många drunknade och krossades till döds.

Vi vandrade på muren till fortet och tittade på solnedgången. Många var där, barn som lekte och det är det, som ger hopp inför framtiden. Mycket av det vardagliga livet har återgått, om inte till det normala, men ändå ser man leende människor, fiskare på havet, badande ungdomar mm.

Monica sa att det mest betydelsefulla, för dem hade varit när jag hade ringt till dem, den 27 dec. Det hade varit i chock, men det gav dem hoppet tillbaka, att någon brydde sig. Jag förstår också att vårt besök nu var väldigt betydelsefullt. De har behov av att få prata av sig. Efter att ha handlat lite, där vi hamnade mitt i ett italienskt TV-reportage, åkte vi tillbaka huset. På gatorna låg fortfarande bråte kvar och en båt hade blivit upp spolad långt in i staden.

Före middagen satt vi, som brukligt här på Sri Lanka och småpratade till lite snacks och dricka. Det kom upp många teorier om vad som var orsaken till katastrofen, såsom helt naturliga orsaker, Guds straff, för att vi missbrukar jorden, början på världens undergång, kärnvapensprängningar och även Ufos kom på tal, då det hade varit ett flertal observationer dagarna före i Indonesien. Jag nämnde att dagarna före hade det varit ett jordskalv i södra ishavet, men att jag inte hade sett något mer om det, om det fanns någon koppling. Så om någon har mer information om detta, hör gärna av er. Vi avlutade dock I en positiv anda och sa att det förhoppningsvis var en händelse, som inte kommer att upprepas på lång tid, I alla fall inte här.

Efter en traditionell rice and curries middag var det dags att sova lite. Innan jag kryp ner i min sidensovpåse, petade jag bort en kackerlacka och en ödla från sängen…

Efter frukosten åkte vi längre österut till en ort, som heter Ahangama. Där besökte vi en liten tillfällig kyrka. De hade besök av en man från Finland. Han hade varit I Sri Lanka periodvis i många omgångar och jobbat med olika byggprojekt. Nu var han där och skulle hjälpa till med att rena brunnar.

Då jag och några kompisar har pratat om att hjälpa några barn som har det extra svårt, så frågade vi om det fanns någon. Han berättade då om en familj, som hade det mycket svårt. Vi åkte till det ställe de bodde nu, några kilometer in i landet genom vacker åkermark. Vägen blev smalare och smalare, till det bara var en grusstig, precis, så att bussen kunde ta sig fram. Vi tog oss, till fots, ner längs en brant backe och på en klippavsats, var en liten hydda uppbyggd av träpinnar och lera. I ett utrymme på ca 10 kvadratmeter bodde en kvinna med 4 barn. Hon berättade hur hela familjen hade åkt i en buss, när vågen kom och spolade bort den från vägen, ner i ett dike. Där vatten fylldes den och många dog. Mamman och fyra söner räddades, den yngste bara 8 mån. Pappan hade fått I sig stora mängder vatten och lera och han dog på väg till sjukhuset. Huset där de bott tidigare var helt bortspolat med allt de ägt. Nu hade de fått denna markbit och ett nytt bankkonto med 100 rupies från staten.

Jag lovade inget men, överlämnade lite pengar från “Team filialen”. Jag fick deras adress och lovade att vi skulle skriva till dem. Hon blev väldigt rörd och gråtande tackade hon mej. Det finns naturligtvis tusentals öden, liknade detta. Familjer, som förlorat sina barn, föräldrar, hem mm. Den mest akuta hjälpen är kanske avklarad men, mycket återstår och det viktigaste är nog att de får hoppet tillbaka, att få kraft att ta tag i saker och ting, för att kunna bygga upp ett nytt hem och ett nytt liv.

Folket här är inte så bortskämda, som vi. Vi blir ju förtvivlade när strömmen går...

Monica och hennes familj, som redan hade det svårt skulle hjälpa några föräldralösa barn.

Hon sa att 500 rupies per barn och månad räcker till det nödvändigaste. Det är ungefär 35: -/mån. Ingen stor summa för oss svenskar. Hon lovade att ta fram några namn om det är fler, som vill hjälpa till…

På vägen hem stannade vi till vid den populära stranden Unawatuna. Här bodde många backpackers turister i små hyddor och guest house, nära stranden. Många av dessa dog.

Det såg ut, som ett krig hade pågått där en längre tid, med alla dessa raserade byggnader.

Stranden var dock lika vacker som innan. Och det gäller stora delar av kusten, att själva strandlinjen, ser orörd ut. Det är först en bit in förödelsen börjar och kan gå hundratals meter in och på vissa ställen ett par km.

Det var en känslomässigt jobbig resa, men jag är glad att vi gjorde den.

Nu är jag tillbaka i Negombo, efter att spenderat söndagen i Colombo med Tina och Stefan.



Har ni frågor hör gärna av er.



Kaj



This time I travel, to see and think, not eat and drink.