Expedition Robinson


Negombo 20/2-04

Plötslig blänkte det till på sandbottnen, kunde det vara ett gammalt guldmynt från ett förlist skepp.

Jag höll just på att dyka i den Portugisiska bukten, när jag fick syn på ett glänsande föremål.

Men låt oss börja från början. Vi startade från Negombo onsdag morgon, innan solen hade gått upp. Jag hade stigit upp redan kl. 5 (kan ni tänka er det). Efter en lätt frukost, så packade vi den hyrda minibussen och gav oss iväg norrut. Vi, är förutom jag, Fermin och Sheila Mendis och deras dotter Tina. Deras son John kunde inte följa med pga att han skulle till skolan I Colombo.

När vi hade lämnat av honom vid busstationen, var kl. 6.20. Det var redan mycket trafik i farten, men vägen är ganska ny gjord och fin. Svensk landsvägsstandard. Vi passerade Marawila på vägen upp mot Chilaw. Då har trafiken glesnat och det är mer öppna landskap, som har tagit vid den täta bebyggelsen.

Färden gick vidare norrut mot Puttalam och vid 8-tiden kom vi till Palavi, där vi tog av mot Kalpitiya. Vägen där var betydligt sämre. Ojämn och guppig. Bussen hoppade och skakade. Vägen går på en landtunga, som skiljer den Indiska oceanen mot fastlandet. Vattnet innanför, heter "Puttalam Lagoon". Det var bara 4 mil till Kalpitiya, men det tog 1 timma att köra. Här var landskapet helt annorlunda, dammar för utvinning av salt, träskområden mm.

Kalpitiya var en liten mysig hamnstad, där det inte verkade vara några större antal turistbesök. De tittade lite förvånat och nyfiket på mig, när vi sakta körde genom staden, för att hitta fram till hamnen. Oxkärror verkade vara det vanligaste färdmedlet där och till min förskräckelse var det ingen täckning på mobilen, hur ska detta gå, ingen kontakt med omvärlden.....

Till slut hittade vi färjan, som skulle föra oss vidare ut i havet, till en fiskeby på en ö, någonstans, för ingen visste riktigt vart vi skulle.

Färjan var en kombinerad passagera- och lastbåt, ca 20 meter lång, alltså inte i klass med Silja line. Nertill lastades det med matvaror mm. På relingen stod det tunnor med drivmedel. Passagerarna var placerade på det plana däcket, samt på taket över. Jag kan tänka mig att det var ett 50-tal personer ombord. Det fanns inga stolar på båten, men eftersom jag var den enda "suddan" (viting), fick jag äran att sitt på bänken längstbak på aktern, vid sidan om kaptenen.

Efter mycket stoj och stim, så la vi ut från kajen ca kl.10. Den gamla råoljemotorn, stånkade på och vi gjorde nog inte så många knop genom lagunens vatten. Vi passerade några mindre öar, med fina stränder och palmer, till synes helt orörda.

Plötsligt kände jag något kallt träffa mitt smalben. Först trodde jag att det var vatten, men sen kände jag att något rörde sig, vid min fot och när jag böjde mig ner och tittade efter fick jag se en silverglänsade fisk liggande där. Då ropade flera passagerare och när jag vände mig om, såg jag hundratals fiskar, som hoppade upp och ner i kölvattnet, en del flera meter högt. Ett flertal hoppade upp i båten, som vi hjälpte tillbaka i havet.

Färden gick vidare genom den Holländska bukten och vidare till "Portugal Bay". Vattnet blev klarare och mer blågrönt, ju längre vi färdades. Resan skulle ta 2-3 tim var det sagt, men klockan blev både 12 och 1 på em. Då pekade kaptenen på en ö längre bort och sa att det var dit vi skulle. Efter ytterligare en timma var vi framme vid  ön, med det lätta namnet:
BATHTHAIANGUNTUVA.

Den flera kilometer långa stranden var full med småbåtar och längre upp hyddor av palmblad. När vi nådde strandkanten blev det full kaos. Alla ville av samtidigt. Det är konstigt egentligen, det är ju ett väldigt lugnt tempo här och människorna stressar inte i onödan, men när de ska av ett flygplan eller som här en båt, så brinner det i baken...

Nåja, jag tog det lugnt där jag stod i aktern. ro panic. Efter en stund kom det en grön plastbåt och körde fram till den platsen där jag stod. Sheila vinkade igenkännade till grabben som körde och vi tog vår packning och hoppade i den båten. Vart skulle vi nu tänkte jag, men det var bara några hundra meter längre bort, sen körde han upp på stranden.

Det är svårt att beskriva alla synintryck, som kom emot mig. Något liknade har jag aldrig sett eller upplevt. Det var som att flyttas tillbaka flera hundra år i tiden. Här bodde alltså flera tusen människor tätt tillsammans i sina palmhyddor och ägnade sin tid åt fisket. Hela familjer bodde här och alla hjälptes åt med de dagliga sysslorna.

Det är ju inte riktigt som det alltid har varit, träbåtarna har bytts ut mot stabila glasfiberbåtar ca, 6 meter långa och de drivs av kraftiga motorer. Den enda elen, som fanns var en solgenerator, som fiskeindustrin hade installerat. Den gav kraft till byns enda TV, men det verkade inte vara många, som tittade på den. En skola fanns också, men det var också frivilligt om man ville gå där. De flesta lärde sig av sina föräldrar och andra.

När vi gick upp från stranden till huset där Raj, som grabben hette, bodde, märkte jag att folket tittade förundrade på mig, mammorna lyfte upp sina barn och pekade på mig. Jag fick senare veta att för många barn var jag det första "viting" som de sett. Det hade tydligen varit någon tidigare, från nån utländsk fiskindustri, på besök.

Familjen vi besökt, hade sina rötter I Negombo, men tillbringade 6 månader här för att fiska. Det hade gått bra för dem, så de hade ett träskjul, som de bodde i. Familjen bestod av mamman och hennes fyra söner.

Efter att ha fått lunch, bestående av "vice and curries" dvs ris med olika smårätter, mestadels fisk, (vad annars!), så var det skönt med lite siesta I skuggan av "huset". De la ut några vassmattor på sanden, sen var det bara att lägga sig tillrätta. Det kom en svalkande vind från havet och vi vilade i drygt en timma.

Därefter tog Raj med oss på en liten vandring på ön. Den är drygt en mil lång men bara några hundra meter bred. När man gick över till andra sidan, mot indiska oceanen, så var det ingen bebyggelse utan bara en enda lång och öde sandstrand. Imponerande. Inte så lång bort ligger Indien, med en snabb båt kunde man åka dit på några timmar, men det kan betyda allt mellan 4-11 timmar...

Strax innan solnedgången, tog Raj med oss i sin båt och vi åkte till en liten sandö, där jag skulle kunna dyka. När jag frågade om det fanns några farliga fiskar där, så sa han skrattande NO,NO. Men han ville inte själv bada....

Jag tog fram mina lånade dykgrejer, tog på mig ssimfötterna, eller vad det heter och skulle gå ut i vattnet. Det var första gången jag hade sådana på mej, så jag höll på att falla direkt. Det var frisk vind och vågorna sköljde in mot stranden, men när jag gick bakåt utåt gick det ganska bra. Det var dock långgrunt, så det tog en stund innan jag kom på så djupt vatten att det var dags att sätta på sig cyklop och snorkel. Jag böjde mig ner och tog ett par simmtag innan jag dök under ytan. När jag skulle andas in genom snorkeln, kom det bara saltvatten. Frustande, reste jag mejupp och kunde konstatera att det saknades en del på snorkeln. Så det var bara att försöka ta sig iland igen. När jag hade simmat så långt det gick, reste jag mej upp för att trilla omkull, när jag försökte ta ett steg. Uppe på stranden stod de andra och gapskrattade åt min dykning och jag kunde inte göra annat heller. Så skrattande kröp jag de sista metrarna upp på stranden, likt en valross...

Skam den som ger sig, så jag gav mej ut igen med bara cyklopen och simmade omkring en stund. Det var då, som jag fick syn på det glänsande föremålet, kunde det vara guld...
Jag dök ner och fick tag på det och det var då jag kände och såg att det var ett gyllene snäckskal... Jag behöll det, som ett minne från min dykning, som var ett fiasko, men ändå ett roligt minne.

Sedan åkte vi tillbaka i den vackra solnedgången....

Innan det var helt mörkt gick vi genom byn, kryssande mellan palmhyddorna, till en annan Negombofamilj, där vi skulle äta middag.  Först samlades männen för sig och kvinnorna för sig. Vi satt på golvet och det bjöds på hel ångkokt fisk kryddad med lök, färsk ingefära och chili. Dessutom fick vi grillad bläckfisk. Jag har nog aldrig smakat så god fisk tidigare, pinfärsk och köttet var vitt och fast, som sjötunga och bläckfisken smakade som hummer. Till detta bjöds det på Lion Lager och till min ära bjöd de även på en "local brandy". När jag var mätt och nöjd, kom kvinnorna in och det dukades upp till den rätta middagen med "rice and curries". Jag var ju proppmätt, men för att inte de skulle tro att jag inte tyckte om maten, så tog jag till mej en portion av den goda maten, som jag liksom de andra åt på det rätta sättet, med höger hand.

När vi gick tillbaka genom byn var det nermörkt några få svaga lyktor syntes i hyddorna, en och annan vildhund skällde och över oss hade den mest fantastiska stjärnhimmel jag sett. Kristallklart och mörkt runt omkring gjorde att man såg mångt fler stjärnor än i vanliga fall. Med en bastmatta, som underlag kröp jag ner i min sidensovsäck och la mej och sova.

Förutom att jag vaknade till vid 3-tiden, när fiskarna gav sig iväg med sina båtar sov jag gott trotts det hårda underlaget.

Efter en lätt frukost bestående av en vetebulle och te, gick vi en runda och jag filmade en del. Jag tog även kort på familjerna vi hade besökt, det var det enda de ville ha för sin gästfrihet. Ett otroligt vänligt folk som lever i harmoni. Inga paktbildningar och utröstningar. Alla hjälps åt och tar det lugnt, men samtidigt är det ett hårt arbete med fisket. Innan återfärden, hann vi se hur fisken togs om hand, när båtarna kom tillbaka. Näten tömdes, fisken sorterades, sköljdes i saltvatten, packades i trälådor tillsammans med is. Isen förvarades i sågspån som block, sen krossades den för hand med ett järnrör.
Trälådorna fraktades sedan med båt till Kalpitiya, för vidare transport till Colombo, där den säljs på marknaden dagen efter fångsten. Bättre logistik än KF...

Samma båt och kapten tillbaka till Kalpitiya och även nu fick jag sitta på bänken och tom hjälpa till och styra lite. Förutom de hoppande fiskarna, fick vi även se några delfiner som gjorde några hopp och rullningar.

Resan tillbaka till Negombo gick bra utan någon dramatik och vi var tillbaka strax före kl. 10 på kvällen.


Robinson-Kaj