Vi hämtades första dagen på flygplatsen av våra vänner och kördes till vårt centralt belägna hotell som heter Bosnia och ligger mitt i staden. Ett bra, fyrstjärnigt hotell som inte var farligt dyrt. Rummen var bra, frukosten OK och det var lugnt och tyst.

Då vi checkat in var vi redo för en första titt på sta’n tillsammans med våra vänner. Vi vandrade först förbi den eviga flamma som brinner i ett gathörn för att påminna om dem som stupade under andra världskriget.
Vi strosade sedan gågatan Ferhadija fram förbi saluhallen, en stor park med en massa skulpturer, den katolska katedralen Srca Isusova. Allt detta i den del av staden som byggnadsmässigt präglas av den Habsburgska tiden, d v s mellan 1878 och 1918 då Österrike – Ungern härskade över Bosnien och andra delar av Balkan. Då man kommer fram till en av tvärgatorna något kvarter bortom katedralen byter gatan helt karaktär. Vi kommer nu in i den del som kallas Baščaršija, den turkiska delen som bär prägel från den Ottomanska tiden i staden. Turkarna härskade över området i mer än 400 år.

Baščaršija är fantastiskt att gå omkring i. Området består av låga byggnader med massor av små butiker, restauranger och bodar. Här finns även tillverkning av diverse föremål, både souvenirer och nyttoföremål såsom plåtföremål för hem och hushåll. Varje gränd och gata i området har sin specialitet. Juvelerarna har sin gata. De som säljer de typiska kopparföremålen har sin gata o s v.

Då vi vandrat genom hela Baščaršija-området var vi framme vid en krök av floden Miljacka som rinner genom Sarajevo. Här ligger Sarajevo City Hall (Gradska Vijećnica pa bosniska)ett mycket vackert hus i moorisk stil som tidigare även innehöll National Library. Detta hus, som har stort symboliskt värde, bränndes ner av serberna (de sköt på civila mål i staden från bergen)under kriget på 90-talet men har så sent som i år (2014) åter öppnats efter en omfattande renovering. Husets interiör är mycket vackert och kan i många stycken jämföras med Alhambra i Spanien. Tyvärr råder fotoförbud inne i byggnaden så några bilder kan jag inte visa.

Efter besöket i City Hall vandrade vi åter genom Baščaršija mot vår första måltid i Sarajevo. Vi åt en fantastisk blandning av för området typiska rätter på en restaurang med namnet Pod Lipom vilket betyder ”under linden”. Restaurangen ligger i den turkiska delen av staden på en av sidogatorna till huvudstråket.
Efter denna härliga måltid som naturligtvis bland allt annat innehöll ”nationalrätten” cevape var det dags att återvända till hotellet för att sova.
Den andra dagen i Sarajevo startade vi, givetvis efter frukost på hotellet, med att besöka ett antal mindre museer i staden.
Vi började med ett besök på Museum Sarajevo 1878 – 1918 för att bekanta oss med den österrikisk – ungerska perioden. Museet är beläget på den plats där attentatet mot ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru skedde 1914. Här finns bl a vapnen som användes i attentatet och naturligtvis en massa information om händelsen.

Vi fortsatte sedan till Museum Despića House för att se hur en rik serbisk familj levde för ca 100 år sedan. Mycket intressant med dessa museer där man genom donation av ett hem lyckats frysa tiden. Allt verkar stå kvar som det var då människorna bodde i huset.

Tredje anhalten för dagen blev Museum Bruza Bezistan beläget i en gammal byggnad som en gång varit en turkisk bazaar. Föremålen på museet är huvudsakligen från den Ottomanska perioden.

Efter dessa tre små museer satte vi oss i bilen och for ut till det som kom att bli vår starkaste upplevelse under resan. Vi for till museet Tunnel of Life (Svårt att oversätta—tunneln kallas for Tunnel of Life men också Tunnel of Hope—på gatuskyltar i Sarajevo står det ”tunnel of life” och pa olika nyhetssajter heter den Sarajevo War Tunnel, vilket är en korrekt teknisk beskrivning. Annars betyder Tunel spasa ”räddningstunnel” på bosniska.). Under belägringen av Sarajevo 1992 – 1995 var staden avskuren från omvärlden. Bergen runt staden var behärskade av bosnienserberna som sköt sönder staden. Flygfältet som först behärskades av serberna men senare kontrollerades via FN spärrade all införsel av förnödenheter och vapen. Ett litet antal personer, civila och soldater grävde då en 800 meter lång tunnel under flygfältet från den fria delen av Bosnien i förorten Donji Kotorac och området Dobrinja på andra sidan.
Tunneln är endast 1,60 meter hög och en meter bred. Genom denna tunnel smugglade människor in mat, vapen, tobak mm. Soldater passerade genom den på sin väg till och från fronten i bergen.
Man var hela tiden tvungen att gå böjd då man på ryggen bar sina tunga bördor genom tunneln. Senare under kriget installerades räls i tunneln så att man lättare kunde genomföra transporterna i tunneln.
I museet kan man se en film om tunneln och tunnelbygget. Av filmen framgick också mycket tydligt hur illa utsatt Sarajevo var under belägringen. Att se husen i staden brinna var en mycket stark upplevelse.
Här finns också en ca 25 meter lång del av den autentiska tunneln vilken man fick gå genom för att uppleva denna för Sarajevoborna livsviktiga transportled. I museet finns naturligtvis också en mängd föremål från tiden då tunneln byggdes och användes. Husen vid tunnelmynningen är fortfarande i det skick de var vid krigsslutet, fulla med hål från gevärskulor och granatträffar.
Besöket i tunneln blev för oss extra starkt eftersom vår manlige vän var en av dem som soldat jobbade i tunneln under kriget med att 18 gånger per dygn bära tunga bördor genom tunneln.

Efter detta tunga kapitel ur Sarajevos historia bar det åter av mot en mer lättsam kvarleva ur historien. Vi for till en stor park i Ilidza och åter till den Habsburgska tiden. Vid änden av en lång allé bytte vi från bil till häst och vagn för att genom allén färdas in i parken och till floden Bosnas källa. Detta är en mycket vacker park med höga träd, somliga fyllda med ”nystan” av mistel, vilket jag tidigare aldrig sett. Vi vandrade runt i parken och tittade på den vackra naturen innan vi åter tog häst och vagn tillbaka till bilen.
Innan vi for från detta vackra område passade vi också på att titta på lämningar efter romarnas tid i området och även på de fyra vackra hotellen från den Habsburgska tiden.

Efter denna fantastiskt innehållsrika dag for vi åter in till sta’n för att uppleva resans kulinariska höjdpunkt. Vi åt middag på Restaurant Cappuccino som ligger nära floden Miljacka nära gatan Grbavička, inte långt från våra vänners bostad.
Cappuccino är en av deras favoritrestauranger vilket vi väl förstår eftersom måltiden smakmässigt blev en av de bästa vi någonsin ätit.
Efter middagen bar det av med taxi tillbaka till hotellet för vila inför nästa dag.

Dag tre på vår tid i Bosnien gjorde vi en utflykt med bil, en timmes resa, till den lilla staden Konjic. Staden är känd för tillverkning av möbler i Ottomansk stil och för sin allmänna charm.
Vägen dit går mellan de vackra bergen, på slingrande vägar och även genom några tunnlar. Men också genom små byar där nästan det enda som skiljer dem från byarna i Alperna är att det står en moské mitt i byn istället för en kyrka.

Staden Konjic ligger vackert vid floden Neretva över vilken det finns en gammal bro, ursprungligen från 1682. Bron förstördes 1945, under tyska arméns reträtt i slutet av andra världskriget.
Under många år därefter användes de kvarvarande bropelarna som fundament för en tillfällig bro men mellan 2003 och 2009 restaurerades bron till sitt ursprungliga utseende.

Vi vandrade över bron till den äldsta och charmigaste delen av Konjic. Alldeles invid brons fäste ligger ett litet stadsmuseum som vi besökte och fick en mycket detaljerad visning av via en myckcket kunnig person på museet. Museet innehåller i huvudsak föremål som skänkts av innevånare i Konjic med omgivningar. Föremålen belyser vardagslivet i denna del av Bosnien i äldre tid och i viss mån även fram till idag. I museet finns också en fotoutställning som beskriver den gamla stenbrons öden och återuppbyggnad.

Efter museibesöket åt vi lunch på restaurant Konak som ligger vägg i vägg med museet alldeles vid flodens strand.

Färden gick sedan tillbaka till Sarajevo där vi bara korsade stadens utkant för att åka upp på ett av de ”olympiska bergen” från 1984, Trebević. Här befinner man sig i den ”serbiska delen” av Bosnien. I det mycket natursköna området med utsikt över staden Sarajevo finns idag ett relativt nyöppnat rekreationsområde med diverse möjligheter till aktiviteter för familjer. Här finns också en liten konstgjord sjö med fontän och en utmärkt restaurang med namnet Brus.
På restaurangen intog vi öl eller annat drickbart efter önskemål innan vi förenade oss i en bilkö ner mot staden tillsammans med andra söndagsfirare som besökt Trebević-området. Trebević ligger bara 9 kilometer från Sarajevos centrum.
Därmed var åter en fin dag med bosniska vänner till ända.

Den fjärde dagen startades med ett besök i det Judiska Museet som är inrymt i den gamla synagogan i Sarajevo. Ett mycket intressant museibesök även detta då det belyste även denna folkminoritets öde i Bosnien, framför allt under den tyska ockupationen under andra världskriget. Idag återstår endast ca 1000 judar i hela Bosnien.

Nästa intressanta objekt att besöka var Museum Svrzina House, i gamla staden, ett gammalt ottomanskt hem som tillhört en mycket rik muslims familj. Även detta museum är ett strålande exempel på hur man genom donation av ett helt hem lyckats frysa tiden.

Efter detta museum gjordes av praktiska skäl ett besök på centralpostkontoret som ligger invid järnvägsstationen i Sarajevo. Järnvägen såg dock ganska igenväxt ut beroende på en numera mycket sparsam järnvägstrafik.

I närheten av Järnvägsstationen ligger en av de moderna och mest spektakulära byggnaderna i Sarajevo av idag, det 35 våningar höga Avaz Tower. Tornet är den högsta byggnaden på Balkan. Den har en utsiktsbalkong på 35e våningen. Från utsiktsbalkongen har man en mycket bra överblick över staden. Då man står där kan man mycket väl förstå att serberna hade Sarajevo som i en liten ask då de behärskade bergen runt om staden under belägringen. Tornet har byggts/bekostats av en media-tycoon som också är en framgångsrik politisk ledare i Bosnien.

Efter denna ”tornbestigning” for vi åter upp till Trebević för en kort promenad i den vackra naturen och därefter åt vi en lång lunch på restaurant Brus. Vädret var så varmt att vi kunde sitta ute utan att frysa.

Då vi åter fått skjuts ner till staden igen tog hustrun och jag en sakta vandring genom centrala Sarajevo med tonvikt på Baščaršija, innan det åter var tid att gå till sängs.

Den femte och sista hela dagen i Bosnien kunde man på morgonen ana att ett väderomslag var i antågande. Det var fortfarande varmt men på himmelen fanns molnslöjor som vi inte sett något av de tidigare dagarna.
Denna dag gjordes ytterligare en utflykt med bil. Vi for samma väg ut som då vi var till Konjic men denna gång körde vi hela 2,5 timmar för att komma till vårt första mål för dagen. Vi åkte på slingrande vägar med hårnålskurvor och genom bergspass och tunnlar. Kvalitén på vägen var mycket bra men trafikrytmen är en helt annan än vad man är van vid i Sverige.

Vårt huvudmål för dagen var den muromgärdade lilla byn Počitelj, byggd av turkarna på 1500- och 1600-talen. I byn finns ett citadell högst uppe på berget. I sluttningen nedanför finns en moské som för många muslimer är ett mål för ”pilgrimsfärd”. Počitelj blev svårt sönderbombad av kroatiska styrkor under kriget 1993. Med den äldsta konstkolonin i sydöstra Europa, är Počitelj en känd tillflyktsort och inspiration för konstnärer. Restaurangen i byn är dock inte att rekommendera enligt våra vänner.

Efter detta stopp började magen att knorra och vi vände och for tillbaka mot Mostar, dock utan att stanna där. Istället for vi ner till en liten ort som heter Blagaj inte långt från Mostars flygplats.
Här där berget stupar nästan 100 meter lodrätt och där floden Buna rinner fram ut en grotta i berget ligger en annan mycket vacker helig moské. Moskén, som kallas Blagaj Tekija,ligger vid floden Bunas källa (Vrelo Bune på bosniska), är ett muslimskt sufistiskt kloster uppfört omkring 1520. Platsen är ett nationalmonument i Bosnien och även denna plats är ett mål för muslimska pilgrimer. För att få gå in och titta i ”klostret” måste man ta av skorna och damer måste bära sjal, vilket kan lånas vid ingången. Det är tillåtet att ta bilder inne i byggnaden.

Floden Buna som här har ett mindre vattenfall erbjuder längs stränderna flera bra fiskrestauranger. Utomhus och till bruset av vattenfallet, åt vi här en fantastisk fisklunch bestående av forell som specialitet men även av en del seafood såsom små friterade bläckfiskar. Det är ju inte mer än ca 50 kilometer till Adriatiska havet.

Mätta och belåtna med dagen startade vi återfärden till Sarajevo utmed samma slingrande väg som vi kommit många timmar tidigare.
Väl tillbaka tog vi farväl av våra vänner efter dessa fantastiska dagar. Inte lätt men vi håller givetvis kontakten och ses troligen igen till våren.
Innan sänggåendet tog vi, jag och hustrun åter en kort sista promenad genom centrala Sarajevo. Sedan beställde vi transport till flygplatsen följande förmiddag och därefter var det god natt.

Sista morgonen vakande vi att vi hörde regnet mot hotellfönstret, Sarajevo gråter på dagen för vår avfärd. Vi konstaterar att vi haft en otrolig tur som fått ha ett sådant otroligt väder under vår vistelse i denna mycket intressanta och vackra del av världen.

Färden till flygplatsen sker i ösregn och snöblandat regn och innan planet lyfter snöar det ymnigt så att planet måste avisas innan vi får lyfta, något försenade.

Vi genomförde denna resa genom att själva boka via Internet. Vi flög med Lufthansa via München vilket tog ca 4 timmar och 40 minuter. Biljetterna kostade ca 2.400 SEK per person. Hotellet kostade för ett dubbelrum med frukost ca 775 SEK per natt.