Idag hade vi en väldigt enkel agenda. Vi skulle sitta på en buss i 7 timmar från Venedig till Pula. Allt gick inte helt som planerat...

Det hela började med att vi checkade ut från hotellet, tog oss via bussbåt till busshållplatsen i mycket god tid och inväntade bussen. Några minuter innan utannonserad tid så dök bussen upp och vi ”checkade” in vårat bagage och tog plats vid mittenpartiet av bussen. Ganska snart var vi på väg och efter en timme så var det dags för en 15-minuters paus.

Vi klev av och sträckte på benen, tog en glass och gick på toa.

Tillbaka på bussen och iväg mot delmålet – Trieste.

När vi kom fram till Trieste så kände jag mig inte så väldigt fokuserad. Jag hade fått en släng av förkylning som sambon tidigare burit med sig från Gardasjön. Vi blev informerade av en Italiensk passagerare på bussen via knackig engelska att vi skulle stanna i Trieste i 30 minuter. Min sambo kommunicerade med kvinnan som först sa något om att bussen skulle fortsätta från en annan plats.

Vi försökte klargöra vad hon menade men efter ett tag ändrade hon sig och sa att vi inte behövde oroa oss. Jag ville inte gärna springa runt på stan i värmen men sambon tyckte att vi skulle gå ut och sätta oss i skuggan en stund.

Vi vandrade iväg under en 6-7 minuter till ett litet torg där vi satte oss på en bänk.
När det var ungefär 10-15 minuter kvar så promenerade vi tillbaka till bussen.
Där stod inte längre någon buss och väntade på oss...
Tre bussar stod parkerade men inte den vi kom med.
Nu började panik snabbt sprida sig. Hur gör vi? Vart ringer vi? Vad händer med vårat bagage på bussen?
Vi for runt som små uppskrämda höns på torget och stirrade hetsigt efter varje buss vi kunde se. Sambon for in till busstationen för att försöka få kontakt med någon.
Jag stod kvar och försökte se om bussen stod någon annan stans på torget. 5 minuter kvar...
Jag fick syn på en liknande buss som kom ut ur byggnaden där busstationen var placerad och började gå dit för att se om våran buss stod där. Samtidigt kommer sambon ut från stationen i full fart. Jag lyckas få kontakt med henne och lyckligtvis så stod våran buss parkerad inne på stationen.

Trött, utmattad och svettig kliver jag på bussen, min sambo strax bakom mig. Hon skrattar lite upprört över det hela men jag kan inte riktigt sträcka mig till att skratta åt detta riktigt ännu.

Kanske om några dagar...

Tre timmar senare är vi i Pula och lyckas få en taxi som tar oss 9 km norr till Fazana. Taxiresan på 9 km kostar mindre än taxiresan på 600 meter i Nice...
Vi checkar in på hotellet, tar oss en matbit på närmsta restaurang och sover ut dagen i århundradets värsta säng...