Nu är vi tillbaka i Pisa, ack ack så sorligt. Saknar Lucca, vilken otroligt mysig stad! Så trevlig, så charmig.

Ja, dagen började i alla fall i Lucca, packade väskan, åt frukost, drog ner väskorna nerför trappan och ställde dem i hallen. Sen promenerade vi på marknaden igen, där vi var i lördags. Men det enda som inhandlades var strumporna som mamma köpte.

Hämtade väskor och tog tåget till Pisa Centrale. Lämnade väskorna och checkade in på samma hotell som förra natten, gick tillbaka till centralen och köpte tågbiljetter inför imorgon. Sen promenerade vi runt i Pisa. Inte mycket att se i denna staden, tyvärr. Gatorna ser likadana ut och det känns som att man går i cirklar. Vi tänkte ta något att äta när klockan närmade sig 17, för att gå och vila och sen gå ut igen på kvällen. De planerna gick i stöpet när inte ett enda ställe hade öppet vid den tiden. Italienarna äter ju sällan före 1930. Så vi kilade hem, jag hoppade in i duschen. Gud så skönt! Ursh. Mensfeber ska ni vara glada att ni inte har!

Stannade på vägen till hotellet också och köpte en bok från min favoritförfattare - Janet Evanovich - Fearless Fourteen. Nr 14 i serien om prisjägaren Stephanie Plum. Älskar de böckerna, så otroligt bra!
Vi gick i alla fall ut sen igen, mina blå klackar drar VERKLIGEN till sig uppmärksamhet, haha. Vi gick bakgatan - bakgata - bakgata tills vi hittade "Il Nuraghe" (Via Mazzini 58) och det var nog den bästa maten under hela resan. Eller ja, någon av den bästa maten jag någonsin ätit. H E L T P E R F E K T . Anki åt vildsvin, jag åt pasta med lax, mamma åt lamm. TIll dessert tog jag den godaste pannacottan jag någonsin ätit - och jag har ätit måånga pannacottor i mitt liv. Mamma och Anki njöt av tiramison gjord på kocken och resturangägarens egna recept.
Notan gick på strax över 700 kronor, men det var ju i alla fall inte den dyraste resturangen hittills, haha. Urtrevligt ställe, kocken - ägaren - chefen - var ute och pratade på och var väldigt trevlig.

På vägen hem promenerade Anki och mamma åt ett annat håll än vad jag sa, vilket slutade i att PMS-Agnes blev arg och vägrade läsa kartan och vi hamnade i världens minsta återvändsgränd i världens minsta bakgata. Då mina fötter började strejka så flinade jag åt den äldre generationen som kände sig väldigt överbevisade och på ca 15 minuter senare var vi på hotellet.

Detta var sista kvällen i Italien, och i morgon flyger vi hem. Snyft!

Semper Fi.