Som vanligt är vi klara att ge oss av vid halv tio, målet idag är Bohinj i norra Slovenien.
Kör ut på motorvägen till Umag och tar en biljett för senare betalning.
Det är lugnt på motorvägen, vilket känns bra.
Vi har inte så mycket bensin men bestämmer oss för att tanka längre fram.
Plötsligt i lugnet varnar elektroniska skyltar för kö men eftersom det fortfarande är lugnt tar vi ingen större notis om det.
Vi kör förbi en avfart till Umag men jag bara noterar det för än är det ingen kö.
Och så helt plötsligt står det still, ibland rör sig kön en meter, ibland två och efter ca en timme så ser vi betalstationen. Bensinmätaren varierar sig mellan att vi kan köra 3 till 10 mil till och det oroar oss, vi har inte en aning om hur lite bensin vi egentligen har. När vi kommer närmare inser vi att kön och stillaståendet inte bara beror på betalstationen utan att det står helt stilla efter också!
Kommer så småningom ut genom betalstationen och in i kaos där alla bilar ska dela på två filer där trafiken nästan står still.
Efter vad som känns som en evighet ser vi en avfart till Umag och kör de sista 800 m på vägrenen. Sen är det bara några hundra meter till macken.
Vi klarar oss dit, antagligen med hjälp av Sankt Kristoffer och köper bensin och mineralvatten för våra sista Kuna.
Vi väljer nu en mindre väg mot Buzet och stannar till på Plodine strax innan gränsen och köper, bröd, smör, salami, ost och juice!
Åker över en gränsstation helt utan kö, stannar på en liten parkering och dukar upp vår lunch på bagageluckan, mums.
Vi är senare än vi tänkt men bilen är fulltankad och vi är mätta, vad kan man mer begära?
Nu tar vi sikte på Ziri, Skofja Loka, Zelezniki och Bled!
Naturligtvis är delar av vägen avstängd och jag råkar ut för mitt livs näst läskigaste alptur (läskigaste? Combe Laval i Frankrike). Till slut är vi nere i Bohinj och jag kan slappna av igen.
Vi får rabatt på Hotel Center via en av turistinformationerna och det ligger vid sjön (Bohinjsko jezero). Lite senare blir det pizza och öl på hotellets uteservering.
Helt plötsligt börjar trubaduren att sjunga Santa Lucia på italienska eller slovenska, men oavsett vilket språk så känns det lite skumt att höra den sången i juli, inte utan att man får lite hemlängtan!
Vi avslutar kvällen med en promenad i de vackra omgivningarna, i morgon påbörjar vi hemresan.
Med tanke på att det tog så lång tid ner så bestämmer vi oss för att ta två övernattningar på vägen hem.