Resan fortsatte söderut idag till den närliggande nationalparken Sequoia där planetens största varelse står i fokus nämligen sequoiaträden. Det här är den näst äldsta parken i USA efter Yellowstone och är uppdelad i en del med träd och en del med en jättelik kanjon kallad Kings canyon.

Jag valde att besöka kanjonen först då jag fick tips vid besökscentret om några vattenfall och en äng som var värd ett besök. Sedan var det vackert att bara köra utefter bergskanterna i denna kanjon och se ner mot dalen fylld av grön växtlighet. Första stoppet blev grizzly falls, ett 3-delat vattenfall ca 20 m högt som studsade bland stenarna. Nästa stopp blev roaring falls som var ett kraftfullt och kort vattenfall som landade i en rund gryta. Här badade folk och det såg härligt ut. Sista stoppet i denna delen av parken blev i en dal där man kunde gå ut på små trädbryggor och vandra omkring i en grön äng. Omgivningen med de vita granitklipporna och de gröna ängarna var fina tillsammans. Nu åkte jag vidare för att se träden då mycket i Kings canyon liknade yosemite.

Redwoodträden kan bli högre och andra träd kan vara bredare men inga andra träd rymmer samma volym som sequoiaträden. Jag åkte till en skog som upptäcktes på 1800-talet då en jägare var ute i detta område och reagerade på att träden helt plötsligt blev 3 gånger så stora som de han tidigare sett. Här har man inte krånglat till namnet utan helt enkelt döpt området till giant forrest, jätteskogen. Man parkerade bilen började vandra i en granskog tills man möttes av en skylt, welcome to giant forrest, och när man tittade upp såg man skepnaderna av dessa jättar. De vanliga gran och tallträden såg plötsligt ut som miniatyrer bredvid de enorma sequoiaträden. Anledningen till att träden växer så bra här ska vara att det helt enkelt verkar vara optimala förhållanden.

Det fanns asfalterade stigar att gå på i skogen och jag gick runt 2 timmar bland dessa jättar. Mestadels stod man bara och gapade. Vissa träd växte för sig själv och i några fall växte flera gigantiska träd bredvid varandra och utgjorde stora väggar. Här finns flera av världens största träd och många var märkta med egna namn. Jag sparade det bästa till sist då jag besökte General Sherman som är världens största träd. Inget annat träd har lika stor volym som detta träd. Lite fakta är att trädet är 90 m högt och som bredast har en diameter på 11 m och omkrets på 31 m. Toppen är dödad av en skogsbrand men trädet växer ändå och blir större för varje år. Detta träd tros ha stått på samma ställe i ofattbara 2200 år! Vilken livshistoria det hade kunnat berätta. Här fick man stå i kö för att ta kort som ändå inte blev särskilt bra då hela trädet inte fick plats på samma bild.

Sista stoppet i parken blev ett besök på en bergstopp kallad Moro Rock. Fram till detta ställe fanns ett nedfallet träd man låtit ligga kvar över vägen och grävt ur så det gick att köra igenom stammen. Upp till bergstoppen var det inte så långt men däremot en intensiv stigning på 493 trappsteg om jag räknade rätt. Väl framme på toppen var det lätt bli knäsvag då utsikten var 360 grader. Man såg ut över en kanjon täckt av grön växtlighet så långt ögat nådde och Sequoiaträden såg nu faktiskt små ut långt nedanför kanterna. En av de bästa utsikterna på resan! Moro rock borde få mer uppmärksamhet helt klart.

Resan till hotellet ut ur parken gick nedför smala och krokiga vägar där det ofta var 180 graders svängar. Här hade jag turen att få se en svartbjörn i diket lufsa uppåt kanten men jag hann inte stanna och kolla. Kvällen avslutades med ett dopp i poolen under en stjärnklar himmel. Får se om jag träffar på himlens invånare imorgon då jag reser vidare till änglarnas stad.