Bella Bologna

Två 12-13-åringar började i början av -98 breväxla med varandra, och nu, 8 år senare när Ilana skulle tillbringa en termin i Italien – tyckte vi inte att det, med tanke på priset på Ryanairs flyg och avståndet om man jämför med New York, fanns några ursäkter för att jag inte skulle komma ner och hälsa på.
Så det lilla lösa pratet i form av ”ja det vore ju trevligt ifall det eventuellt skulle gå att ta sig ner till Italien i höst”- jag skrev under våren, blev till den konkreta frågan ”när kommer du?” nå’n gång i början av september, och efter lite planerande och fixande så bokades flyget.
Jaha, Bologna, vart ligger det? Frågade pappa när jag berättade att jag skulle dra ner. Mitt svar ”En timme öster om Florens” möttes av en förtjusning i stil med min då jag började planera vilka glassar jag skulle smaska i mig därnere, och följdes av ”Ja, jag är ju ledig en vecka då, och jag har alltid velat se Florens….får man följa med?”.
Så av bar det – gamla traktorn Bettan tog oss ner till Götet på tisdagskvällen – där färska frallor och polisserie väntade på oss hos kusinerna.
På onsdag eftermiddag lyfte flyget mot London – där vi mellanlandade. Vad som vi trodde skulle bli några långtråkiga timmar på Stanstead hann aldrig ens bli väntan – eftersom alla procedurer med incheckning osv tog en evinnerlig tid. De nya reglerna för handbagage ställde minst sagt till det… INGET fick tas med. Ingen mat, dricka, hygienartiklar, inget…. De stod med stora säckar och samlade in i kön till säkerhetskontrollen, men jag brydde mig inte så mycket…tils jag insåg en sak… Eftersom vi på Säwe upptäckte att ingen av oss lyckats få med tandkräm köpte jag en ny tub i butiken där, och den låg nu i min ryggsäck…. Jag vägrade slänga den helt nya, oöppnade tuben, och log vänligt och svarade no på alla ” do you have any liquids-bottles-make up-toiletries-lipstick-deodorant-tooth paste?” Jag funderade på om jag skulle sätta den i strumpan, för de är ju inte känna av den när man går igenom den där porten, men insåg att det kunde bli lite svårt att förklara varför man råkade glömma en tub tandkräm i strumpan om de kom på det…. Så jag lämnade kvar den i ryggsäcken, gick snällt igenom och….ingen brydde sig….. so far so good…. Vidare var det skoscanner som stod på programmet! Av med skorna och upp på rullbandet – vilket möttes av ett skratt från mig! ”I knouw, we call it stinky cooorne” sade kontrollanten när jag fascinerad passerade förbi. Det var en otroligt rolig syn att se alla affärsmän och folk sitta på golvet i strumplästen, så jag tog ett kort… oh-oh…BIG no-no!!! Blev genast jagad av en säkerthetssnubbe som bad mig radera alla bilder…JA! Här är vi inte paranioda iaf….

Sen gick det iaf bra, trots alla förseningar, så jag hoppar direkt till vandrarhemmet i Rimini. Dit kom vi 01.40, och möttes av en ägare i pyjamas. Vi dök in i vårt svinkalla rum med två våningssängar, rullade in oss i det enda lakan vi fått(!) och försökte sova. Det var så kallt att pappa gick upp mitt i natten för att stänga fänstret, bara för att upptäcka att det redan var det… Efter att ha täckt mig med två dubbal filtar gick det dock rätt bra.

I Rimini strosade vi längs strandkanten, doppade fötterna, och förundrades över att den flera kilometer långa och 200 m brevda stranden var helt öde.
Vi bestämde oss för att luncha utomlands – och hoppade på den internationella busslinjen till San Marino. I detta lilleputtland åt vi pizza, tittade i alla små gränder och på små slott, grät lite över att det var soldis, annars hade nog utsikten från den flera hundra meter höga klippan varit fantastisk, och pratade med ägaren till spributiken Systembolaget. Det visade sig att hans fru var svensk, därav namnet, och han berättade glatt om sina olika drycker – och stack till oss små smakprov inemellan.

På kvällen var det dags att åka till Bologna för att möta Ilana, och jag var så nervös att jag trodde jag skulle spy. Efter att ha insett att det fanns en till ankomsthall möttes vi tillslut, och det gick ju bra, som det väl alltid egentligen gör fast man är så himla orolig.
Vi lämpade av pappa på hotellet och ägnade kvällen till att se Bologna by night med henens kompisar. Arrestering och polisjakt på ett torg och raggande drag queens kanske inte hör till normalkvällarna i Bologna, men eeh…intressant var det ju.

På fredagen blev det lite sightseeing i Bologna, den röda staden, klättrande i det höga stadstornet, den dagliga glassen, och på kvällen var det stor mat- och vinprovning på en gård utanför Bologna. Vi var en busslast full med Erasmusstudenter – jättekul! Det var en fem smårätter – och alla hade sitt eget vin (som de gjorde på gården). Flaska efter flaksa dukades upp, för man kunde ju inte dricka samma vin till osten som skinkan heller….Duh!
Det hela avslutades med något av det vidrigaste jag smakat. Nån 40%-ig likör gjord på nötter…hur kan man bara komma på idén?
Vårt internationella bord (USA, Sverige, Spanien, Holland, Ungern, Frankrike) hade iag jättekul under kvällen och jag var glad att jag lyckats snika mig med.

Lördagen åkte pappa till Florens – utrustad med guidebok, planerade rutter, och med Enya i mp3:n var han redo att ta staden med storm!

Jag och Ilana åkte till Modena – Pavarotti’s födelsestad. (15 km söder om där vi landade ligger Mussolinis födelsestad också. Ville bara säga det.)
Staden är även känd för sin balsamvinäger och ett torn som tydligens ka luta nästan lika mycket som Pisa, men som enligt mig var alldeles rakt. Så eftersom detta var det som fanns, provade vi balsamvinäger (9 år gammal – eeeeuuuh), tittade på kyrkor, fick en privatvisning av ett museum med världens sötaste lilla tant till guide, och åt på en mysko restaurang där tiden stått till sedan 60-talet då den hade sian glansdagar.

Söndagen, den sista dagen, blev det guidad tur i Ravenna med amerikanerna. Hela gänget från Ilana’s program. Tyvärr var inte Meryl Streep’s dotter med på utflykten, det var jag lite besviken över… lite coolt att de läser tillsammans där i Italien iaf.
Ravenna var fint, med kullerstensgator, mosaik överallt och Dantes grav. Åt den sista glassen där också, en vit choklad med nutella/Kinderchoklad-glass – mumma!

På söndag kväll var det bara att åka tillbaka igen, och åter igen var planet försenat. Vi lyckades komma till Stanstead i sista sekunden innan de slutade släppa in fler plan – men det innebar också att alla bra platser var tagna på hotell flygplatsgolv. De fyra timmar jag låg och frös på stengolvet där är väl inte några av de roligaste jag upplevt, men som tur var gick planet tidigt så vi checkade in ganska snart. Tur för oss, för sen var det megakö i kontrollerna, alla plan blev försenade och många missade sina flyg. Hjärtskärande att se dom komma springande med skorna i handen och sen bli nekade att få komma ombord….

Hem kom VI iaf, och gamla Bettan racade hem till mammas pannkakor och lektion uppe på KAU. Tillbaka hemma i vardagen känns det redan riktigt långt borta, men jag får ju återuppleva lite av det nu iaf när jag lägger upp bilderna! ?

Så, Italienbehovet och –längtan är botat för ett tag iaf – men hoppas ändå det blir snart igen! (*menande blinkningar och ögonkast till Valle*)

Ciao ciao belli!