Jag tycker det är lite roligt när man läser artiklar och broschyrer om olika resemål och läser graden på barnvänlighet...
Vem är det egentligen som bestämmer vad som är barnvänligt eller inte? Visst, självklart ska man använda sitt sunda förnuft och inte ta med barnen precis vart som helst, men såna ställen bör man nog undvika även om man reser utan barn.
Förutom uppenbart farliga och ohälsosamma platser kan allt räknas som "barnvänligt" om man frågar mig. Är det inte så att barn mår bäst av att få spendera tid TILLSAMMANS med sina föräldrar, vart i världen de nu råkar befinna sig? Och är det inte lite roligare att få vara med om ett riktigt äventyr när man är på semester??
Jag säger absolut inte att det är något fel med en veckas latande på playan nånstans i Sverige eller utomlands, folk får göra precis vad de vill när de har semester, så länge de mår bra av det. Men när man ska göra något lite annorlunda är man inte riktigt klok (har man hört). Är det verkligen så att man är galen för att man tar med sig en nio veckors bebis till Tunisien eller Cypern? Kan det inte vara så att man faktiskt är förberedd för värmen och faktiskt kan hitta skugga för den lilla resenären?
Eller att dra iväg till Asien med två små barn och ryggsäckar och luffa runt, hur vågar man göra nåt sån't?
Är det inte så att det finns små barn i dessa länder också? Hur gör de??

Jag tror att det är så att allt beror på vilken inställning man har inför resan, eller egentligen allting man gör. Är man rädd för att allt ska skita sig, då gör det garanterat det. Men har man inställningen att allt kommer att gå bra och om det blir nåt strul löser man det då på bästa möjliga sätt. Och allt går jätte bra. Man ska inte vara rädd för allting, man måste ju våga leva!

Man kan själv välja vilket man tycker är det mest barnvänliga ;-)

Att bo på någon blue village (eller vad de nu heter) liknande semesterort, med alla tänkbara bekvämligheter där barnen får äta hur mycket glass och dricka hur mycket läsk de vill och välja bland en lång lista skräpmat, ha barnvakt så att föräldrarna inte behöver trötta ut sig i sällskap av sina barn och istället låta dem delta i aktiviteter ledda av en nalle eller någon annan lurvig varelse som svalt en stackars svettig reseledare (ok, säger det här med glimten i ögat, så hoppas ingen tar illa vid sig av min ironi här...).

Eller resa till någon mindre turistig ort i Långtbortistan, leva under enkla förhållanden (men ändå ha det mysigt ihop), se hur man lever på andra ställen, och inse att man kanske inte MÅSTE få allt man önskar sig, att barn i andra delar av världen inte har ALLT, men ändå har allt. Med allt menar jag att de är nöjda med det de har. Inte alltid mycket, men tillräckligt. Man lär sig så mycket, både som barn och vuxen, och kommer varandra väldigt nära.

Egentligen kunde jag skrivit allt det här med en enda mening (nu kommer jag att låta lite filosofisk, haha); Varje upplevelse blir vad du själv gör det till!

• Mia*