Igår startade vi vår färd mot Bangkok. Vi hade beslutat att åka raka vägen till Bangkok med en resdag på 8-9 timmar istället för att dela upp resan i två delar. Detta för att få en dag i Bangkok. Det visade sig att det var en klar miss att ändra vår ursprungliga plan. Resan tog inte 8 timmar utan 11 timmar. Vi hade köpt en färdig resa med en resebyrå som ordnade hela transporten fram till Bangkok. Jag råder alla som åker från Siem Reap till Bangkok att ta en egen taxi till thailändska gränsen och sedan ta en ny taxi från gränsen till Bangkok. Då kan man välja om man vill ta en natt vid thailändska gränsen innan man fortsätter. Gränsövergången är en riktigt ansträngning. Det var ca 33 grader och byråkratin gör att man ska köa i tre olika omgångar och då stå tätt ihop med alla som ska passera samtidigt. Kommer man med egen taxi kommer man inte samtidigt som 100 andra. Passkontrollanterna öppnar inte fler luckor för att flödet av folk ökar. Saga höll på att svimma i värmen men klarade sig nätt och jämnt. Känslan när vi har bokat bussresor över gränsövergångarna har varit att vi turister behandlas som boskap. Arrangören har fått sina pengar och vill bli av med oss så fort som möjligt. Fram till gränsen hade de bland annat såld 5 biljetter för mycket så fem japaner fick sitta på en varsin plaststol i mittgången. Hade det varit vi så hade det blivit ett väldigt liv kan jag säga. Japanerna log och slog sig ner. Resan från gränsen till Bangkok är bland det värsta jag har upplevt. Vi åkte minibuss som körde i 150 kilometer i timmen och mesta tiden låg han i fel körbana och pressade ut mötande trafik. Som tur var det inte bara vår förare som körde på det här sättet utan trafiken fungerar så här. De kör aggressivt och mycket fort. Jag och Elsa satt längst fram bredvid föraren och det fanns inget bilbälte till Elsa. Det var en skräckfärd och jag önskade bara att vi skulle överleva. Jag fick sitta att blunda större delen av tiden för att inte börja kräkas. Det är en fruktansvärd känsla att lika i motsatta körfältet i 150 kilometer i timmen och ha en mötande lastbil mittemot. Elsa grät av rädsla. Jag kunde inte släppa tanken på vad som skulle hända om vi råkat ut för en olycka. Tänkte på att det kunde hända mig och Johannes något och att barnen i så fall skulle få en mycket traumatisk upplevelse eller om någon av oss inte överlevde. Sm tur var kom vi till slut fram och jag uppmanar alla som ska resa den här sträckan att arrangera egen taxi som man kan bestämma lite över själv. Vi träffade andra backpackers framme i Bangkok som upplevt samma sorts resa som oss. Vi hade förbokat ett hotell kvällen innan och tyvärr visade det sig att det inte var det bästa hotellet och helt fel läge i stan. Det var till och med svårt för taxichauffören att hitta hotellet. Det var dessutom flera taxichaufförer som vägrade köra oss. De ville ha en körning som de kunde köra någon på tillbakavägen och eftersom hotellet låg så avsides så ville de inte. Hela mentaliteten i Thailand är en helt annan än i Kambodja och Vietnam. Allt är stressigare. Vi ångrar att vi inte struntade i Bangkok och bara åkte till ett hotell nära flygplatsen. I alla fall var det bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Vi sov på skrutthotellet och sedan checkade vi snabbt ut på morgonen och tog en taxi in till stan. Vi fick lämna våra väskor på en indisk restaurang/guesthouse där vi åt vår frukost. Sedan tog vi en tur på stan och avslutade med en sen lunch på indiska restaurangen. Den indiska personalen var fantastiskt trevliga och hjälpte oss med att ordna med transporten till vårt sista hotell vid flygplatsen. Nu är vi på plats på hotellet och softar inför en tidig flygresa i morgon.

/E