Denna sommar var det åter dags för ett besök i Öregrund, min barndoms sommarstad, mammas och mormors stad. Det brukar bli en utflykt över dagen. Fyra timmar i bil fram och åter från Stockholm och några timmar i Öregrund.

Just som vi beslutat att fara denna sommar kom ett mail med ett erbjudande från ett pensionat i Öregrund, övernattning med frukost samt ett par olika tillval. Tillvalen som stod till buds var en färd med Thundercat-båt eller, vilket vi valde Picknick-korg och lån av cyklar, allt till ett attraktivt pris.

Pensionatet heter Ankargården och ligger centralt i Öregrund alldeles intill kyrkan. Tidigare har byggnaderna varit både annex till det numera rivna stadshotellet och senare också vandrarhem. Vi valde ett dubbelrum med egen WC och dusch. Även rum med tillgång till WC och dusch i korridoren finns att tillgå.

Vid ankomsten till Öregrund besökte vi först kyrkogården där mormor och hennes föräldrar ligger begravda. Därefter blev det en sväng förbi ”mormors stuga”, som inte längre är i släktens ägo, innan vi for för att checka in på Ankargården.

Vi togs emot av en mycket vänlig och trevlig innehavarinna som verkade ha tusen järn i elden, men ändå full kontroll. Hon stod då vi ville checka in och gräddade våfflor för det sommarcafé som hon också driver på innergården till pensionatet. Vi fick snabbt vår nyckel till rummet och medan vi väntade på att rummet skulle bli helt i ordning avnjöt vi varsin frasvåffla med grädde och sylt i trädgårdscaféet.

Efter att vi installerat oss tog vi en första liten promenad runt hamnen och ut mot färjeläget på Skatudden. Målet med denna promenad var också att kolla utbudet av öppna restauranger inför kvällens middag.

Innan middagen körde vi en tur med bilen och besökte då grannstaden Östhammar. I Östhammar är jag född men har egentligen aldrig varit där som vuxen. Det fanns i min barndom en sorts fejd mellan Öregrund och Östhammar vilket gjorde att till Östhammar åkte man bara om man måste. Där fanns t ex sjukhus vilket inte fanns i Öregrund. Östhammar är också en pittoresk stad värd ett besök.

Söndagskvällens middag avnjöt vi i kvällssolen på en uteservering på en av de fortfarande öppna restaurangerna i Öregrunds hamn. Restaurangen är inrymd i den av de gamla sjöbodarna där man i min barndom tog emot och vägde in färsk fisk fångad i området före transport till Stockholm. Då var det en plats där man inte gärna vistades på grund av fisklukten.

Den ljumma sensommarkvällen ägnade jag åt att ensam vandra runt i stan för att fotografera och minnas hur det var en gång för länge sedan. De flesta av husen finns kvar så miljön är sig ganska lik. Nästa alla de gamla butikerna är borta förstås. Så även den gamla kiosken mitt på torget, där mormor jobbad deltid för att bättra på inkomsten från sömnaden. Kiosken har idag ersatts av en mycket större vilken i första hand erbjuder Thai-mat. På mormors tid var det frukt och godis som gällde. Det är också så att många av husen idag ägs av sommargäster vilket gör att mycket står tomt då vi nu går mot höst.

Jag gick bort till Badhusparken och tittade ut över Öregrundsgrepen. Den vyn är sig ganska lik från förr, med undantag för silhuetten av kärnkraftverket i Forsmark som tillkommit. Tyvärr var vi här för sent på säsongen för att se solen gå ner i havet. Öregrund är en av de få platser, kanske den enda, på östkusten där man kan se solen gå ner i havet under några få veckor i juli.

Vad jag dock fann var Oscar II:s namnteckning inhuggen i berget. Den har funnits där sedan 1892. Där strax intill finns också prins Bertils namn inhugget 1950.

Efter min kvällspromenad sov jag sedan gott i vårt fina rum på Ankargården.

På måndagsmorgonen åt vi en utmärkt frukost på pensionatet. Därefter lånade jag en bra treväxlad cykel och gav mig ut på ytterligare en nostalgitripp. Jag besökte det som tidigare kallades Slipen, numera Öregrunds Varv. Jag åkte till Kärrdal som numera går under namnet Rörhamn och inte på något vis påminner om den lugna lilla vik där min morbror brukade ha sin roddbåt med aktersnurra. Några av de gamla sjöbodarna finns kvar men platsen domineras av alldeles nya likadana grå villor på rad och en faslig massa sprängsten där troligen fler hus ska byggas.

Efter besöket vid Kärrdal åkte jag till Abborrbergen där vi brukade bada då vi inte for över till Gräsö. Här kunde man då, och säkert även nu, ligga på de solvarma släta klipporna efter bad i det klara men kalla vattnet i Öregrundsgrepen.

Under den här morgonturen på cykel upptäckte jag något som jag minns från barndomen. Alla man mötte hälsade, precis som det ofta är utomlands. En annan upptäckt var att mitt språk, eller snarare mina tankar övergick till att formuleras på Öregrundsmål. Mina även i vanliga fall tjocka L blev ännu tjockare och den för den norduppländska dialekten specifika egenheten att sätta ett H först i ord som börjar med vokal och att ta bort H ur ord som verkligen börjar med H lade jag mig också åter till med denna morgon.

Jag cyklade förstås också utmed Långgatan där jag en gång lärde mig att cykla men också för att åter titta på det hus där mammas morfar en gång drev bageri.

Jag avslutade min cykeltur med en sväng ut till Tallparken och till Hummelfjärd. Då jag kom tillbaka till pensionatet sa jag till hustrun att jag önskar att jag hade gjort den här cykelutflykten tillsammans med min mamma medan hon ännu levde och kunde cykla. Det slutade hon med först då hon fyllt 85.

Efter förmiddagskaffe på pensionatet hämtade vi ut vår picknickkorg som var en specialinredd ryggsäck med ett stort ”kylfack”. I Ryggsäcken fanns termos med kaffe, två flaskor mineralvatten, två tunnbrödsrullar med sallad, skinka, ost och pepparrotsgrädde, två hembakta kakor samt glas och kaffemuggar. Vidare fanns i ryggsäcken två tallrikar, knivar, gafflar och skedar samt öppnare för flaskor både med kapsyl och kork.

Vi ställde nu kosan mot färjeläget för en färd över till Gräsö. Målet var att åka till Djurstens fyr en knapp halvmil norrut på ön. Där skulle jag leta rätt på en geocache och där skulle vi avnjuta vår picknick.

Då vi kom fram till fyren som för övrigt är en av Sveriges äldsta satte vi oss i solen nere på de röda granitklipporna endast någon meter från vattnet, alldeles nedanför fyren. Fyren är inte så hög men ändå mäktig där den står för att leda sjöfarare rätt.
Den här fyren som man ju ser från Öregrund brukade min mormor skoja om och säga att det var en trådrulle som stod där på udden. Mormor var sömmerska och den svartvitrandiga fyren ser så ut på avstånd.

Efter vår lilla picknicklunch for vi åter till fastlandet med färjan, återlämnade vår picknickryggsäck och checkade ut från pensionatet. Vi tog en sista sväng förbi mormors stuga innan vi for hemåt mot Stockholm.

Det blev ett fantastiskt dygn i ett sensommarfagert och lugnt Öregrund. De så kallade Badortsdagarna var just över och därmed började stan gå mot ”vinterdvala”. Flera av stans restauranger hade redan på söndagen stängt för säsongen.
Vi kommer säkert att göra om detta igen om något år. Att bo på pensionat i hjärtat av Öregrund var en mycket positiv upplevelse.

Vill man uppleva ett annat och mer fartfyllt Öregrund ska man komma under turistsäsongen. Här är då ett hektiskt båtliv. Det är gott om sommaröppna restauranger här pågår ett antal evenemang, bland annat nyss nämnda Badortsdagarna en familjefest i augusti när hela staden återuppstår som badort från förra sekelskiftet. Även vintertid är Öregrund värt ett besök men då är utbudet av öppna restauranger ytterligt begränsat.

Öregrund är i första hand en sommarpärla.