gladiatorspelen...

”Kvällen före varje föreställning på Colosseum bjöds gladiatorerna på en präktig festmåltid, som en del gjorde all heder av, en del av lättförklarliga skäl bara stirrade på. Till det allra märkligaste hörde emellertid, att allmänheten var välkommen att beskåda detta makabra fest- och sorgespektakel.
Nästa dags eftermiddag for gladiatorerna i vagnar från sina kaserner till Colosseum. Iförda guldbroderade purpurmantlar tågade de in genom den huvudentré som vetter mot Forum, gjorde sitt varv runt arenan och hälsade kejsaren med de kända orden: ”Ave Caesar, morituri te salutant (Hell dig, Caesar, de som skola dö hälsa dig)!”
Efter paraden kontrollerades vapnen. Trubbiga och slöa svärd kastades bort, och lottningen vidtog om vem som skulle möta dem. Samt vadhållningen naturligtvis. Därefter var det dags för första gladiatorparet att inleda blodbadet till en militärorkesters bullerstamma toner av någon antikens Sousamelodi.
En besegrad men ännu levande motståndare kunde vädja om nåd genom att kasta sig på rygg och sträcka upp vänster arm. Publiken fick då med tummen avgöra hans öde. Pekade den nedåt betydde det döden. Ferrum recipere – erhålla nådastöten – som den bildade romaren sade. Men en exalterad publik, som satt pengar på fel gladiator, kunde mycket väl skrika: ”Jugula (Stryp honom)!” och då måste den olycklige sträcka fram halsen.
Publiken ville se blod. Dess inställning var djurisk...”

(ur ”Du och jag i Rom” av Sigge Hommerberg)