Tips om Nordamerika

Jag tog kontakt innan resan med en tidigare kollega som är ungerska och numera hemflyttad och bor i Budapests utkant. Hon bjöd hem oss på lunch kl 12, så det fick styra den här dagen. Eftersom hon bor på Budasidan tog oss vi först över du och han med en liten snabb promenad på den norra delen av Budakullen. Där var många turister och en hel del restaureringsaktivitet. Vädret vackert och soligt, utsikten över floden mot Pest och parlamentet strålande. Men vi fick skynda oss lite och jag hittade en nedgång där vi kunde nå rätt spårvagn. Vi smsade vår värd Ágnes som avtalat. Det var en lång spårvagnsresa mestadels uppför och vi åkte ända till ändhållplatsen. Hon skulle möta oss där och efter en stund kom hon rusande från en buss och pekade på en annan. Vi åkte alltså ytterligare några hållplatser och sedan var det någon kilometers promenad i en välmående förort. Men det kändes mer som en by. Ágnes pekade ut grönsaksbutiken, köttaffären, flera caféer/ restauranger och butiken som huvudsakligen sålde alkohol. Vi passerade en Waldorfskola. Hon bor i ett hus i två plan, just nu bor hennes dotter med familj i lägenheten ovanpå eftersom de har köpt ett hus som renoveras. Huset ligger högt med viss utsikt från framsidan, men trädgården på baksidan är mer inbjudande. Den ligger som en glänta med mycket vegetation som avgränsning mot andra tomter. Hon har inrättat det med kök och allrum som öppnar dig mot altanen och trädgården. Hon bjöd på hemgjord pasta och en gulaschliknande sås. Mycket gott! Vi satt ganska länge på altanen med kaffet och fick bl a höra om hennes hopp till ett precis nybildat parti som är i opposition till Órban och regerande Fidesz. Med hennes hjälp hittade vi var vi skulle gå av på hemresan för att se Raoul Wallenbergmonumentet. Det ligger neråt Budakullen alldeles intill en livligt trafikerad spårvagnssträcka som vi ändå skulle åka. Varför man valt den platsen vet vi inte. Monumentet är ganska stort med flera höga stenar (i svensk granit??) och en staty i full storlek av en man i fladdrande rock, men ändå nästan diskret där det står under träden och man får göra sig sina egna uttolkningar. Det konstaterar starkt till många andra monument på de på Budakullen och exempelvis Hjältarnas torg som vi såg dagen därpå. Det är mycket som är jättestort och utstrålar makt i Budapest. Vi sökte oss upp till Budakullen igen. En ungersk man anade vart vi skulle och pekade ut hissen. Han kommenterade själv att skyltningen inte är den bästa. Vi kom nu upp på den södra delen där slottet ligger. Det är numera olika museer inrymda i dessa stora och monumentala byggnader. Vi kom över till den östra sidan som vetter mot Donau och började nedstigningen och gick sedan över Donau på en av broarna. Vi såg Stephanskatedralen utifrån och fortsatte till synagogan. Eller egentligen en av synagogorna. Vi fick en mycket intressant guidning på amerikansk engelska. Guiden hann både med att förklara saker i själva rummet, som varför det kan finnas en orgel i synagogan trots att det anses som arbete att spela. Organisten var inte jude! Han berättade om ortodoxare och neologiska riktningar, om hur de uppstått och viktigaste särdrag. Han gav oss fakta om judarnas historia i Europa och Ungern och naturligtvis hur de båda världskrigen påverka dem. Ungern var ju allierat med Tyskland under en stor del av andra världskriget och då inte utsatt för direkta krigshandlingar. De ungerska pilkorsarna var nazister och antisemiter och agerade mot judar med stor grymhet både före och efter tyskarna tagit över. Situationen försämrades när regimen inte längre var lojal med Tyskland. Därför fanns det ett ghetto bara kortvarigt i Budapest. Det var vintern 44-45 men även om det bara tog tre månader innan sovjetiska armén befriade Budapest hann många dö av hunger och köld och i Auschwitz var var tredje jude som dog från Ungern. På synagogans ”bakgård” finns en minnesplats över dem som dog och dem som hjälpte och räddade judar uppkallad efter Raoul Wallenberg. Vi letade sedan rätt på den restaurang som Ágnes rekommenderat, ett lite trendigt ställe på en innergård under glastak. Maten var OK , men inget extra. Vi hade beställt en hel flaska vin ( för de tog så ohemult mycket betalt för vin på glas), men lyckades överföra en rejäl skvätt till en vattenflaska vi gjorde ledig när ingen såg. När vi väl var hemma på hotellet tvättade jag en del. Det behövs ju när vi hållit nere packningen så rejält.

Vi var angelägna att inte komma i tidsnöd. Vi hade lite som fick duga som frukost och åt i hotellets gästkök. Efter en del packande bar det av till Hauptbahnhof med S-bahn. Vi var i god tid och fick vänta in tåget som startade från Hamburg och hunnit bli lite försenat redan. Reservationen kontrollerades redan på perrongen, men kanske lite snabbt och utan större noggrannhet. När vi kom in i vår kupé kändes den redan belamrad. Där stod och satt en barnfamilj med massor av bagage. De förklarade att de inte lyckats få reservation, men att de fått besked att sätta dig var som helst. De insåg att de var tvungna att fälla ihop sin ganska otympliga barnvagn och när den och det övriga bagaget baxats upp på hyllorna kunde vi lägga våra ryggsäckar ovanpå varandra på en bit som blev kvar. Vi hann prata med dem en hel del. De var av indisk härkomst, men bodde i Toronto och detta var nog den tredje tågresan i Europa för deras del. När tåget börjat gå framkom det av utrop att det var betydande problem med reservationssystemet. Vi som hade reservation hade förstahandsrätt till våra platser, men många hade alltså biljett men inte platsresevation. Vi kom inte längre än till Berlin Sudkreus förrän en annan familj kom på. De hade reservation i vår kupé och de stackars kanadensindierna fick flytta sig. Efter Dresden följde en mycket vacker sträcka där vi följde Elbe, som här var en ganska liten ström. De verkade vara mycket folk till Prag, sedan minskade det och vi blev ensamma i vår kupé. Nytt land verkade innebära nu konduktör som ville se på biljetterna. Bara mannen i den ungerska restaurangvagnen kämpade på, den vagnen åkte med hela dagen. Där var det vita dukar och ganska omfattande utbud. Vi fikade lagom till Prag och kunde se lite av stadens sevärdheter flimra förbi. Lunch intogs väl strax innan Bratislava om jag minns rätt. Jag tog en bönsoppa, bra lunchrätt, men Peter tog något köttigare och var lite missnöjd. Det märktes att det var uppvärmt, lite torrt på ytan tyckte han. Vi kunde ta det lugnt, jag skrev ikapp på denna resedagbok och började också lägga upp fler bilder. De flesta var sådana som Peter tagit och som han fick maila över. Internet fanns, men kom och gick lite vilket naturligtvis gjorde det krångligare. Ungefär när vi kom in i Slovakien kom nyheten om att premiärminister Fico var skjuten! Det kändes nästan lite overkligt. Resan fortsatte odramatiskt genom slovakiskt jordbrukslandskap. Sista biten och första i Ungern betecknas på vår tågkarta som ”scenic”. Där följde vi en flod som heter Hron och landet var mindre uppodlat. Jag tyckte det var dags för middag, men Peter hade suttit och bespetsat sig på något mer vällagat och ville vänta tills vi kom fram. Tåget var nu en halvtimme sent, inga tendenser att det minskade och jag menade att vi väl skulle komma väl sent till Budapest. Kompromissen blev ett glas vin och chips i restaurangvagnen. Mörkret började falla och vi kom fram nio ganska exakt. Kollektivtrafik i Ungern är helt gratis för pensionärer, det är bara att kliva på. Vi hittade en lämplig spårvagn, men fick sedan gå en bra bit till hotellet som låg nära den andra stationen. Vår fråga om öppna restauranger möttes med beklaganden. Alltså som jag misstänkt för sent, och det fick bli ett besök på McDonalds innan vi gick till kojs.

Under det senaste halvåret har vi rest en hel del i Bussiness Class i Europa. Vi har tidigare rest mycket i Business Class på Interkontinentala flygning - men nu har vi gjort det även i Europa. Vi tycker att det är bekvämt med Business Class - med separat incheckning, extra bagage, Fast track, Lounge, prioriterad ombordstigning, bekvämt med fritt mellansäte ombord, att bli serverad mat och valfria drycker - vissa bolag även champagne. Vi skriver om hur vi bokar Business Pris till bra pris - ibland lägre än vad en flygstol med charterbolag kostrar vid samma datum. Vi har recenserat Lufthansa, Swiss, British Airways, Discovery Airlines, Brussel Airlines och Premium Economy i SAS PLUS. I inlägget hittar ni många bilder och mycket information http://demmereserjordenrunt.blogg.se/2024/may/business-class-inom-europa-vi-recenserar-6-flygbolag.html #lufthansa #discoverairlines #britishairways #swiss #brusselairlines #sasplus #businessclass #demmereserjordenrunt

Vi sov ut och bestämde dagplanen sent. Jag ville gärna pröva Vabali och så fick det bli! Vi åt frukost på ett ställe i närheten, gott men inte så billigt. Laxpannkaka med crème cheese för mig och scrambled eggs med tomater (och en hel del annat gott) till Peter. Vi hade gjort en reservation på Vabali till kl 11 och fick bråttom. ( Den visade sig senare vara helt onödig, vi hade kommit in utan och inget avdrag gjordes på priset så de 7€ var pengar i sjön). Men vi hann nästan! Vabali som ligger i närheten av Hauptbanhof presenteras som en upplevelse av Bali, men utan att ha varit på Bali måste jag säga att det är nog ett koncept som skulle vara omöjligt utanför Tyskland. Kring en utepool finns små hyddor med olika slags bastuar, det finns också pool inne, vilrum, solstolar i trädgården och en restaurang runt poolen. Man kan få olika behandlingar och delta i olika ceremonier i de olika bastuarna. Hela anläggningen är i två plan i en arkitektur som onekligen ger associationer till sydostasien. Allt utom restaurangen är ”textilfrei”, där ska man ha badrock, men när man rör sig runt täcker man sig med handduk. Men badkläder är alltså inte OK, inte heller mobiler eller ” Kamerageräte”. Det verkade också finnas en liten avdelning och bastu inomhus reserverad för kvinnor. Det hela har öppet året runt och långt in på kvällarna. Nu var detta solbad som gällde för de flesta. Vi hann prova flera bastuar, men långt ifrån alla. Vi bestämde oss för att 2 timmar fick räcka, priset skulle ha gått upp väsentligt om vi stannat längre och i brist på badrockar kunde vi ju inte heller äta där.. Men jag skulle gärna komma åter för ett längre besök! Vi tog U- bahn till Magdalenenstraße för att se Stasimuseumet. Vi hittade en liten anspråkslös asiatisk restaurang på själva området och tog sushi med tofu respektive kyckling(!). Sushin visade sig vara friterad också. Men det var gott! Stasiområdet finns kvar i stort sett i sin helhet, men det som tidigare var medicinskt centrum är nu vårdboende för äldre etc. Själva museumet är inrymt i en tidigare huvudbyggnad med den gamla lobbyn välbevarad med statyer av Marx och Tjekagrundaren Felix Dzerzjinskij. Alltihop är rent förskräckligt och man får historia om både DDRs uppbyggnad och fall och hur Stasi infiltrerade i alla funktioner och relationer. Men vi kunde nog redan lite för mycket om detta för att bli överraskade. Själva byggnaderna utstrålar fortfarande en slags anonymiserad makt där de höga och grå höjer sig runt innergårdarna. Det var här alldeles i närheten som Anna bodde de första månaderna när hon var i Berlin för snart tjugo år sedan och hade utsikt direkt mot ett gammalt fängelse. Vi drog oss in mot centrum igen och steg av vid Alexanderplatz. Det visade sig från sin bästa sida nu i den värmande solen. Vanliga berlinare, turister och missbrukarna delade på platser i sol eller skugga. Vi hittade en Nettobutik och tillräckligt urval av viner för att välja ett till Ángel och ett till Ágnes som vi ska luncha hos på torsdag. Vi vilade lite hemma innan det var dags att ta sig hem till Ángel i Neukölln. Han skickade en fråga om var vi var precis innan vi kom till hans adress och mötte oss utanför sin port. Trapphuset kändes gammalt och nergånget, men lägenheten ljus och trevlig med balkong som liksom hade direktkontakt med trädkronan utanför. Det är påfallande att i Berlin låter man lövträden växa nära fasaderna på ett annat sätt än hos oss. Vi tog en promenad i Neukölln och det är helt klart ett pittoreskt område. Där finns några kvarter med bebyggelse från den tid då detta var en by utanför Berlin och en fin park som nu var välbesökt. Det finns många restauranger med uteserveringar, men också många bagerier. Det bästa stänger när de sålt allt, det brukar vara en bit in på förmiddagen, berättade Ángel. Han pekade ut torget där det är julmarknad i december, guldsmedsverkstaden i ett gammalt hus och den pyttelillas kyrkan på en innergård vars klockor hörs kl 12 och kl 6 på kvällen. Väl tillbaka i lägenheten kom också Marco som har sin lägenhet alldeles i närheten. Vi åt middag som Ángel fixat, gazpacho, sallad på tonfisk, potatis mm och nektarin. Underbart gott i sin relativa enkelhet. Vi fick mer tillfälle att prata än kvällen innan och lärde känna Marco mer. Han är ju brasilianare, men tredje eller fjärde generationens Italieninvandrare på båda sidor. Som vuxen har bott i många länder, både Spanien, Italien och Taiwan. Han och Ángel pratat portugisiska med varandra. Ángel bodde ju i Brasilien som liten och har förstått på senare tid att portugisiska var det första språk han själv pratade genom att han och hans tvillingbror gick i förskola där och hade brasilianska barnflickor. Men när det var dags att lära sig läsa och skriva bodde han i USA, så han säger sig ha dålig koll på stavning och grammatik. Vi stannade nästan för länge. Det blir en tidigare morgon, tåget går 9.16 från Hauptbanhof!