Hultengrenp är en 51 år gammal man från Linköping. Förra året fick han möjlighet att upptäcka Borneo.
– Vi var tio förväntansfulla resebyråtjänstemän och kvinnor som samlades på Arlanda och äntrade den smäckra Malaysian airlinesmaskinen för vidare transport till Borneo, berättar han.
Så här skriver han i sin blogg:
Minnen från Malaysia 2007
Borneo. Smaka på ordet…B o r n e o.
Det finns ett fåtal platser på jorden som låter mer avlägset än andra, Borneo är helt klart ett sådant ställe. Jag har haft förmånen att få åka på en studieresa till denna sägenomspunna ö.
Kinabaluparken och botaniska trädgården
Det är grönt på Borneo. Det blir det när det regnar 5000 millimeter om året. Kinabaluparken på nordvästra delen av Borneo är ett 754 kvadratmeter stort område som bland annat innehåller de varma källorna och en urtidsdjungel som är 130 miljoner år gammal (Där du mamma, där ligger du i lä i åldershänseende). Vi hade dessutom turen att få se den extremt sällsynta Raflesia-blomman – jordens största blomma som blommar sju dagar under sin livstid.
Lektion tre: Vad man kan göra på en korallö
Sedan skulle vi “studera” vad man kan göra på två korallöar. Likt barn på skolresa ledade vi upp oss på hotellets pir, plockade på oss våra “arbetsredskap” för dagen nämligen handdukar, cyklop, simfenor, kameror, sololja och strandmadrasser.
Öarna vi skulle besöka heter Manukan och Mamutik Islands. Ö heter för övrigt Pulau på Malaj. Två av fem korallöar skulle besökas. De låg alldeles utanför kusten cirka tio minuter med båt.
Ett antal soldränkta timmar senare och med en rejält trött kropp (simma aldrig medströms först och tro att det sen blir lika lätt att simma
tillbaka) var det dags för hemfärd. Vid piren lämnades alla lånesaker tillbaka. Nåja, utom min neongröna handduk förstås för den ligger på 8,5 meters djup under bryggan på korallön.
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre
Sepilok ligger på Sandakan på nordöstra Borneo. Det är en stor upplevelse men samtidigt väldigt turistisk. Å andra sidan är de i stort behov av pengar för att driva verksamheten så ett viss mått “tillrättalagdhet” får man ta för den goda sakens skull. Djuren matas två gånger per dag. Man har tur om man får se 10-12 djur men eftersom det är vilda djur vi pratar om (det är inget zoo det här) så kan det hända att inga djur alls kommer fram ur djungeln.
Djungel och flodsafari
Efter Sepilok var det dags för “riktiga” djungeln. Resan utgick från “the water village”, en samling kåkar byggda cirka två meter över havsytan ute på vattnet. Man märkte att västra och östra delen var byggda på olika sätt. Ena sidan tillhörde Malayerna och den andra Kineserna. Här, två meter ovanför vattenytan lever de hela sina liv och de har det så bra så.
En solskyddad båt svepte iväg med oss över vattnet. Föraren hade i brist på alpina anläggningar i området lyckats utröna en ny sport, nämligen marin båtslalom! Befolkningen är här till större delen fiskare och man kan inte påstå att de la ut sina nät i raka linjer utan vi fick kryssa mellan nät, fiskare och vågor så det stod härliga till.
Djurspaning!
Vår guide fick syn på något, 5-55 meter in i djungeln. Vi urbaniserade ursäkter till människor kunde naturligtvis inte urskilja något,ens om det varit elefanter på g. Vår guide däremot lyckades från 150 meter ut i floden och 20 meter in i djungeln spana in fyra långsvansande makaker.
Spänningen steg, alla kastade sig fram mot fören för att se aporna.
Ursäkta, var dååå? Att se djur i djungeln är som att leta trattkantareller, för en oinvigd helt sjukt omöjligt alltså. Första kortet, som jag trodde var en apa var ett myrbo i ett träd! Men skam den som ger sig, fyra minst sagt suddiga bilder senare klippte jag min första lyckade ap-bild.