Vacaciones blogg

En resa jag längtat efter är äntligen på gång. Jag har tänkt på den länge och läst om den ännu längre. Jag var på väg att åka redan i januari men då ställde pandemin till det. Men som sagt, nu är jag äntligen på väg, jag ska äntligen besöka bergsgorillorna i Rwanda - Uganda. En natt på ett flygplan ligger framför mig, sen är äventyret igång.

Att flyga långt på natten är inte min grej, men den här gången går det helt okej. Mellanlandning i Addis Abeba och vi landar vid 13.00 i Kigali, Rwanda. Det första stoppet är inte långt från flygplatsen och när man reser med Rosa bussarna så vet man att det är enkelt boende. Vi sover på bussen men står oftast i närheten av någon service. Den här gången är det vid ett hotell som för tillfället är stängt på grund av pandemin. Men service finns där i form av dusch o toalett, så det lånar vi därifrån. Det är väldigt enkelt här, kall dusch med lågt tryck, men det finns en i alla fall, och det är skönt för det är varmt på dagarna. Vi tar en promenad i närheten och hamnar på en marknad.

Första dagen är en tung dag på grund av ämnet, folkmorden som skedde här i Rwanda 1994. En miljon människor slaktade inom loppet av tre månader, helt fruktansvärt. Vi besöker två olika minnesplatser, hotellet som finns med i filmen Hotel Rwanda samt museet. De berättelser vi får till oss är så hemska att jag inte tänker återberätta dem här. Men det gör starkt intryck och alla är berörda av det vi får höra, man kan bara inte förstå det. Lyssna på podden Vår blodiga historia om du vill veta mer.
https://poddtoppen.se/podcast/1440434845/var-blodiga-historia/44-folkmordet-i-rw...

Om man ska åka billigt i Kigali så är det motorcykeltaxi som gäller, så det måste jag ju prova. Jag avslutar dagen i Kigali med lite inköp och ropar till mig en motorcykeltaxi för att komma hem till bussen. Är det för mycket trafik så att det inte går att köra om på utsidan så går det lika bra att göra omkörningen på insidan.


Nu ska vi packa ihop boendet för att ta oss till Ruhengeri. Där har vi olika aktiviteter bokade och jag har valt vulkanvandringen till Bisoke. Bussresan tar oss runt fyra timmar. Landskapet är fantastiskt, och jag förstår varför det kallas de tusen kullarnas land. Det är höga berg och slingriga vägar, jag verkar ha en förkärlek för de här landskapen. Det är väldigt frodigt och grönt och stora delar av landskapet är odlat, mycket potatis här. Vi installerar oss på det nya stället och det verkar fräschare här. Ett tvingande antigen test, en promenad in till city för några inköp och några öl hinner jag med innan det är dags att lägga sig. Det är tidig start som gäller imorgon.

Lite konstigt är det, i vanliga fall är jag en morgontrött person som gärna är uppe på kvällarna. När jag är på äventyr med Rosa bussarna kliver jag upp klockan fem på morgonen och somnar sött vid tio på kvällen. Här går solen ner vid 18.00 och upp vid 06.00 och då skiftar det snabbt, nästan ingen skymning eller gryning. Så när vi vaknar vid 05.00 är det fortfarande mörkt. En timmes transport tar oss till startpunkten för vulkanvandringen. Det här måste vara den sämsta väg jag någonsin åkt på. Trots att vi åker en jeep med hög markfrigång är det promenadfart som gäller.


Vandringen visar sig vara väldigt tuff, tuffare än vad jag förväntat mig. Vi ska göra 1100 höjdmeter och nå upp på 3700 meters höjd. Vi börjar bland potatisodlingar och lätt skog. Det är varmt och går ganska brant uppför redan från början. När djungeln tar vid blir det rejält brant. Här blir det även fuktig lerjord som underlag så halkigt är det också. Vid drygt 3000 meter höjd och cirka två timmars vandring så ger jag upp. Känner att jag inte kommer att komma upp och väljer att vända neråt istället. Vi är tre som väljer att vända, resten fortsätter och lyckas nå toppen, bra jobbat tycker jag.






Eftersom det finns buffel i djungeln här så får vi en guide och en beväpnad ranger med oss. Efteråt är jag nöjd med beslutet att vända och ser det som att målet inte är det viktiga utan vad man gjorde på vägen som spelar roll. Det är fantastiskt att vandra här. Tät djungel med en härlig utsikt över dalgången. Mycket stickiga, brännande växter som bränner genom kläderna får man stå ut med. Men att lyssna till fåglar och syrsor som sjunger och spelar, att ha utsikten över dalgången gör ändå dagen riktigt bra. Vi var fyra stycken från Rosa bussarna som gjorde den här vandringen, tre gubbar och en ung tjej. Ni kan ju gissa vilka det var som vände och vem som kom upp. Det enda jag känner besvikelse över är att jag gjorde fel val av utflykt. Både vandringen till Dian Fosseys grav och besöket hos golden monkeys hade varit riktigt bra. Så där har ni ett tips från mig om ni ska hit.

Nu ska vi lämna Rwanda för att ta oss över till Uganda. Jag kommer att minnas Rwanda som ett vackert, trevligt och rent land. I Rwanda är plastpåsar förbjudna och den sista lördagen i varje månad genomförs den rwandiska traditionen ”Umuganda”, vilket är en förmiddag då alla rwandier är ålagda att arbeta med diverse samhällstjänster (städa skolgårdar, rensa väggrenar, bygga brunnar, m.m.). Såklart har även de oerhört starka berättelserna om folkmorden ätsat sig fast i minnet men det kan nog vara nyttigt att känna till vad mänskkligheten är kapabel till, både hemskheter men även försoning som de faktiskt lyckats med här. Vi kommer nu att tillbringa dagen på bussen för att ta oss över till Uganda. Passkontrollen fungerar bra och tar oss runt en timme. Lunch blir det på bussen efter vägen. Smörgåstårta har de bakat ihop, snyggt fixat av matlaget. Jag tyckte Rwanda var vackert men Uganda är snäppet vackrare. Väldigt bördigt, väldigt grönt och så klart väldigt mycket snirkliga vägar upp och ner i bergen. Vårat första stopp blir Lake Buniyonyi. Där ska vi bo i tre nätter och därifrån ska vi besöka bergsgorillorna. En bild som jag vill att ni tittar lite extra på är den från stenbrottet. Här jobbar barn och vuxna med att bryta berget och tillverka makadam. De har som ni ser inga maskiner utan jobbar med hammare och mejsel. Bilden är knäppt från bussfönstret men ett sånt här minne ger mig perspektiv och insikter om hur priviligierade vi är som lever i Sverige. Jag ska inte gnälla nästa gång det är för varmt på kontoret. Att vi en halvtimme senare kommer till vårt underbara boende gör kontrasten väldigt stark.

Klockan ringer 03:50 och eftersom jag är matlaget idag så jag är uppe lite före de andra. Vi sätter oss i minibussarna för transport mot nationalparken vid 05:00. Vi ska nu sitta två och en halv timme på en lång, skumpig och krokig väg.
Väl framme får vi en kort briefing och vi börjar vandringen ut i djungeln. Det är lätt att bli lyrisk över landskapet. Vi vandrar in i en dalgång med solstrålarna strilande genom de höga träden.
Vi kommer att vandra tills vi finner vår gorillagrupp, Mishaya. För att öka chansen att hitta dem så har två spårare varit ute för att leta upp gorillagruppen. Spårarna avslutar sin arbetsdag då gorillorna bäddar för natten och på den platsen börjar de sökandet nästa dag. De här spårarna fungerar även som vakter åt gorillorna så att det inte händer dem något. Bergsgorillorna är en hotad art främst då deras naturliga miljöer krymper då människor som också bor här behöver odlingsmark. Efter lite mer än en timme så får vi besked om att de har lokaliserat gorillorna. Spänningen i vår grupp är nu på topp och när vi ser att det rör sig i buskarna så vet vi att de finns där. Den närmaste timmen blir helt fantastisk. Det är en silverrygg med flera honor och deras avkommor i olika åldrar. Den yngsta är under ett år. Vi har en timme med gorillorna i deras eget habitat. Det här är helt otroligt enligt mig. Känslan jag har här är lika den känsla jag hade då jag vandrade in i Machu Picchu eller kom upp på Kebnekaises topp, en lycka och en eufori. Här har jag inte gjort någon prestation själv utan känner bara ren lycka av att jag äntligen får uppleva detta. Vi upplever så mycket under den här timmen tillsammans med gorillorna. En ung hane hänger i en gren bara någon meter ifrån oss och kaxar sig lite mot oss, en unge som spexar med några kullerbyttor och att slå sig för bröstet, en hona klättrar upp i träd med sitt barn för att vara lite ifred. Men mest spektakulärt är att just idag har den stora hanen bestämt för att para sig. Det här blir även vår guide lite exalterad över då det inte är särskilt vanligt att få se. En av vakterna vi har med oss berättar att han jobbat i över två år här och aldrig sett det, så vi har tur.
En gorillagrupp har besök en timme om dagen, resten av dygnet får de vara ifred. Att vi faktiskt reser hit och betalar för att se dem hjälper bevarandet av bergsgorillorna och med ett bra upplägg som gör att vi inte stör dem för mycket så känns det riktigt bra. Populationen av bergsgorillor har ökat från ett kritiskt lågt antal till att idag bestå av mer än 1000 individer.
Vi avslutar med en medhavd lunch mitt i djungeln och alla har samma känslor som jag, glädje samt ren och skär lycka. Resan hem är lika lång, skumpig och krokig som vägen dit men av någon anledning är hemresan mycket lättare.

Nu är det äntligen en vilodag inplanerad. Tempot är oftast högt på dessa resor, det finns så mycket man kan och vill uppleva så när det kommer en vilodag så uppskattar man den. Det finns dock en båttur på sjön som jag väljer att följa med på. En behaglig tur där jag bara kan njuta av solen och naturen. Vi gör några stopp på olika öar för att titta på djur eller dricka en öl så det här var en tur som passade perfekt idag, bara att njuta.






I den här sjön kan man bada eftersom det inte finns några farliga djur, såsom krokodiler, flodhästar eller buffel som annars är vanligt förekommande i andra sötvatten här i Uganda. Så efter båtturen väljer jag att ta ett bad. På kvällen är det dags för resans pinkparty där det bjuds på tacos, trevligt. Fyra stycken i vår grupp reser på lilla bergsgorilla resan så det här är deras sista kväll med oss. De ska lämna oss för Sverige imorgon. Trots att vi bara har tillbringat 9 dagar tillsammans så blir det ett känslosamt avsked, ett tecken på att man knyter band på den här typen av resor.

Vi flyttar idag till nationalparken Queen Elisabeth. Där ska det bli safariturer, en med bussen och en med flodbåt. Vi anländer på eftermiddagen och det är då för sent för safari. Vi åker istället på en kratertur. Den är inte så upphetsande och det mest spännande är väl då vi anfalls av broms och geting som kommer in i bussen.


Vägarna vi åker på nu är sand och grus så dammet som dras upp blir riktigt besvärligt. Sällan har jag känt mig så smutsig som jag gör på den här resan. På väg in mot vårt nattstopp så kör vi förbi en stor grupp med elefanter, så mäktiga djur de är. Vi ställer upp bussen i parken och det första vi ser är två vårtsvin som lungt promenerar förbi oss, helt obekymrade om att vi är där.
När mörkret har fallit och jag ska gå på toaletten kommer en hyena smygande några meter ifrån mig. Den håller koll på mig lika intensivt som jag håller koll på den, ännu ett väldigt mäktigt ögonblick. När jag sen ska somna den här natten kan jag ligga och lyssna till flodhästarnas läten nere från floden. Naturen är väldigt nära här.

Tidig morgon igen, nu ska vi på safari. Både med bussen och senare på dagen med flodbåt. Vi har förberett med en stege inne i bussen och den tar oss upp på taket när vi kommer in i safariparken. Utsikten är så klart slående eftersom vi sitter här uppe och vår rosa buss väcker uppmärksamhet och glädjer de andra besökarna i deras små jeepar. Däremot är det inte så mycket djur. Elefanter, impala, vårtsvin och en stor flock buffel som är på väg mot floden ser vi i alla fall.





Efter lunchen ska vi ut på floden och då ska vi återse den här flocken med buffel. Flodturen blir ännu en fantastisk upplevelse. Här kommer vi att se mängder med djur och fåglar och vi kommer dem riktigt nära då de inte bryr sig så mycket om oss på båten. Två timmar är vi ute och ser som sagt mängder med djur t.ex. flodhästar, elefanter, vattenbufflar, babianer. Olka typer av antiloper som impala, eland och vattenbock och även några krokodiler. Med den kunniga guiden på båten så blir det här en riktig höjdartur. Efter flodturen så ska vi flytta igen. Vi packar in oss i bussen för att ta oss till nästa ställe, Lake Maburo. Resan blir ganska lång och vi kommer fram vid halv nio på kvällen och då är det riktigt mörkt.