Söndag 3 Februari 2013 - Stockholm
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Vi var 27 st "seniorer" i SSSK som träffades på Stockholms Central för att åka pendeln till Kallhäll.
Promenad till isen och sedan ut mot solen och den svaga vinden. Nästan blankt, bara lite buligt här och där.
Efter en kilometer var vi dock tvingade att be en deltagare att återvända till startplatsen. Hon var allt för dåligt rustad konditions- och åkteknikmässigt för att fortsätta med oss. Tråkigt men så är det ibland.
Sedan fortsatte vi ner mot Hässelby för en första lunchpaus på Lambarön. Här njöt vi av vår matsäck och av solen. Här lämnade två åkare gruppen för att i medvind återvända till Kallhäll.
Vidare in till Hässelby värmeverk för en kortare promenade förbi vaken som fartygen åstadkommer.
Sedan blev det klättring över ett par bryggor innan vi åter kunde glida mot Nockeby där vi lämnade av ytterligare en åkare.
Vi Nockebybron var det lite lurigt med en del "fräthål" vilket för en åkare gav ett fotplurr. Skärpt uppmärksamhet gäller i sådan lägen.
Vidare mot en andra rast strax innan vi började vända in utmed farleden mot stan.
Vi tvärbanans bro bestämde vi att försöka ta oss ända in till Riddarfjärden. Sex person er avvek dock här för att åka in till Alvik.
Vi styrde kosan ut mot Lilla Essingen. Då vi nästa nått fram till den hopfrusna fartygsrännan uppmärksammade vi det som grusade våra planer. Två fartyg, en bogserare och en pråm kom ångande i rännan och skar av vår tänkta väg.
Det blev att för oss också styra kosan mot Alvilk för att åka T-bana eller Tvärbana mot våra hem.
En härlig dag trots detta något snöpliga slut.
Här, http://youtu.be/RZb39EdY6DA , kan du se hur fint vi hade det på våra 27 kilometer i solen.
Promenad till isen och sedan ut mot solen och den svaga vinden. Nästan blankt, bara lite buligt här och där.
Efter en kilometer var vi dock tvingade att be en deltagare att återvända till startplatsen. Hon var allt för dåligt rustad konditions- och åkteknikmässigt för att fortsätta med oss. Tråkigt men så är det ibland.
Sedan fortsatte vi ner mot Hässelby för en första lunchpaus på Lambarön. Här njöt vi av vår matsäck och av solen. Här lämnade två åkare gruppen för att i medvind återvända till Kallhäll.
Vidare in till Hässelby värmeverk för en kortare promenade förbi vaken som fartygen åstadkommer.
Sedan blev det klättring över ett par bryggor innan vi åter kunde glida mot Nockeby där vi lämnade av ytterligare en åkare.
Vi Nockebybron var det lite lurigt med en del "fräthål" vilket för en åkare gav ett fotplurr. Skärpt uppmärksamhet gäller i sådan lägen.
Vidare mot en andra rast strax innan vi började vända in utmed farleden mot stan.
Vi tvärbanans bro bestämde vi att försöka ta oss ända in till Riddarfjärden. Sex person er avvek dock här för att åka in till Alvik.
Vi styrde kosan ut mot Lilla Essingen. Då vi nästa nått fram till den hopfrusna fartygsrännan uppmärksammade vi det som grusade våra planer. Två fartyg, en bogserare och en pråm kom ångande i rännan och skar av vår tänkta väg.
Det blev att för oss också styra kosan mot Alvilk för att åka T-bana eller Tvärbana mot våra hem.
En härlig dag trots detta något snöpliga slut.
Här, http://youtu.be/RZb39EdY6DA , kan du se hur fint vi hade det på våra 27 kilometer i solen.
Lördag 26 Januari 2013 - Dalarö
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Vi var nästan 300 långfärdsskridskoåkare som í 6 abonnerade bussar for från Stockholm till Gålö denna lördagsmorgon. Alla var rädda att annars missa det fantastiska isläge som rådde i Stockholms södra skärgård. Snö väntas till veckan.
Vi klev ut på ett av frostrosor dekorerat blankt salsgolv. Dela upp oss i de vanliga grupperna efter åkstyrka och vände åt nordost med vinden i ryggen.
Mestadels fantastiska blanka saltisar med ett och annat strävare parti däremellan.
Mitt för Dalarö skans var det en i gruppen som inte varit tillräckligt observant på ledarens instruktioner och därför plurrade i en ännu inte bärig vindbrunn.
Vi fick dra upp honom med lina och sedan hjälpas åt att få på honom torra kläder.
Vi sinkades därmed en halvtimme på vår färd mot Dalarö hamn.
Sedan blev det ca en kilometers promenad genom Dalarö innan vi kunde kliva på isen på Dalarö strö och fortsätta ut på Jungfrufjärden.
En sen lunch och därefter åter ut på isen med vinden i ryggen.
Det var nästan bara att glida upp mot målet i Mörtviken på Ingarö där de abonnerade bussarna väntade på oss för återfärd till stan.
En härlig dag. Åksträcka 37 kilometer.
Tyvärr är det fel datum i kameran jag plåtade med så det är väl ingen som tror på denna berättelse.
Vi klev ut på ett av frostrosor dekorerat blankt salsgolv. Dela upp oss i de vanliga grupperna efter åkstyrka och vände åt nordost med vinden i ryggen.
Mestadels fantastiska blanka saltisar med ett och annat strävare parti däremellan.
Mitt för Dalarö skans var det en i gruppen som inte varit tillräckligt observant på ledarens instruktioner och därför plurrade i en ännu inte bärig vindbrunn.
Vi fick dra upp honom med lina och sedan hjälpas åt att få på honom torra kläder.
Vi sinkades därmed en halvtimme på vår färd mot Dalarö hamn.
Sedan blev det ca en kilometers promenad genom Dalarö innan vi kunde kliva på isen på Dalarö strö och fortsätta ut på Jungfrufjärden.
En sen lunch och därefter åter ut på isen med vinden i ryggen.
Det var nästan bara att glida upp mot målet i Mörtviken på Ingarö där de abonnerade bussarna väntade på oss för återfärd till stan.
En härlig dag. Åksträcka 37 kilometer.
Tyvärr är det fel datum i kameran jag plåtade med så det är väl ingen som tror på denna berättelse.
Onsdag 7 Mars 2012 - Trosa
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Vintern för oss skridskoåkare har varit magisk. Den började visserligen lite sent men sedan blev det riktigt bra.
Jag trodde då jag skrev om skridskoturen i Kolmården i januari att det skulle vara säsongens höjdpunkt men det blir att svårare att utse någon sådan.
Igår var vi cirka 150 personer från SSSK som i abonnerade bussar for till Trosa för att sedan på mestadels blanka isar ta oss upp mot Södertälje i rykande medvind.
Strax före klockan tio klev vi på isen i Trosa hamn. Jag tog kö-ansvaret för en grupp på 12 personer som skulle köra i grupp fem-takt vilket är den långsammaste gruppen. Gubben börjar ju bli gammal.
Vi kämpade oss i motvind ut från Trosa mot Gölöfjärden. Vi föll sedan av lite och fick en fin slör ner mot den fasta iskanten vid Doftskär. Att åka ut till iskanten då man åker i skärgården hör till en sådan utflykt, om det är möjligt.
Därefter följde vi iskanten en bit i behaglig medvind in mot Gälnö och körde sedan norr ut utmed fastlandet.
Vid Jättarsberget i Furholmens naturreservat tog vi vår första rast. Det var svårt att hitta lä så vi traskade en bit in i skogen sedan vi lyckats ta oss iland. Det blir allt besvärligare med ”landlösheten” nu då det drar mot vår. Ovan berget vid vars fot vi rastade kunde vi också iaktta en örn då vi gav oss ut på fortsättningen av färden.
Sedan bar det av in i Tullgarnsviken för att åtminstone på avstånd titta på det kungliga slottet Tullgarn. Vi ville undvika för mycket motvind därför åkte vi inte ända fram.
Istället var det av på blanka ”salsgolv” med ca 12 meter per sekund i ryggen upp mot Pålsundet där vi på grund av öppet vatten i sundet tvingades till en cirka tre kilometer lång promenad. Först över stock och sten och klättring över stängsel. Sedan över en lerig åker men slutligen på väg fram till Kasholmen där vi åter kunde beträda isen.
Även här mötte vi en sagolikt blank is och den kraftiga vinden hade vi i ryggen. En åkare som hade med sig GPS loggade 20 kilometer i timmen trots att vi inte tog ett enda skridskoskär.
Det var bara att stå och försöka styra och att undvika att köra ner i någon spricka. Sedan gällde det också att bromsa ner farten innan vi skulle korsa ett par råkar.
Såhär utan ansträngning kryssade vi av och an över Nora fjärden och Stavbofjärden upp till Ulvsundet där det åter var dags för en liten landpromenad. Här vid Ulvsundet gick förr en färja mellan Mörkö och fastlandet
När vi nu ändå var iland och hade tagit av skridskorna passade vi också på att ta vår andra lunchrast.
Efter denna andra lunch hade vi endast ett par kilometer kvar till slutmålet, Ytterjärna kyrka där våra bussar väntade på att ta oss tillbaka till Stockholm. Vi var den första gruppen som kom fram cirka fem minuter före avtalad tid. Vi hann i lugn och ro packa in vår utrustning i bussen och ta plats innan anstormningen från övriga grupper inträffade.
När bussen rullade mot Stockholm var det bara att njuta av minnen från dagen och de minnena kommer att leva kvar länge, jag långt efter det att den stora vaken som kallas vår öppnas där vi idag fått glida fram i väldig fart.
För den som på allvar vill få möjligheten att visualisera denna färd erbjuder jag här denna lilla film (ca. 12,5 min)
Jag trodde då jag skrev om skridskoturen i Kolmården i januari att det skulle vara säsongens höjdpunkt men det blir att svårare att utse någon sådan.
Igår var vi cirka 150 personer från SSSK som i abonnerade bussar for till Trosa för att sedan på mestadels blanka isar ta oss upp mot Södertälje i rykande medvind.
Strax före klockan tio klev vi på isen i Trosa hamn. Jag tog kö-ansvaret för en grupp på 12 personer som skulle köra i grupp fem-takt vilket är den långsammaste gruppen. Gubben börjar ju bli gammal.
Vi kämpade oss i motvind ut från Trosa mot Gölöfjärden. Vi föll sedan av lite och fick en fin slör ner mot den fasta iskanten vid Doftskär. Att åka ut till iskanten då man åker i skärgården hör till en sådan utflykt, om det är möjligt.
Därefter följde vi iskanten en bit i behaglig medvind in mot Gälnö och körde sedan norr ut utmed fastlandet.
Vid Jättarsberget i Furholmens naturreservat tog vi vår första rast. Det var svårt att hitta lä så vi traskade en bit in i skogen sedan vi lyckats ta oss iland. Det blir allt besvärligare med ”landlösheten” nu då det drar mot vår. Ovan berget vid vars fot vi rastade kunde vi också iaktta en örn då vi gav oss ut på fortsättningen av färden.
Sedan bar det av in i Tullgarnsviken för att åtminstone på avstånd titta på det kungliga slottet Tullgarn. Vi ville undvika för mycket motvind därför åkte vi inte ända fram.
Istället var det av på blanka ”salsgolv” med ca 12 meter per sekund i ryggen upp mot Pålsundet där vi på grund av öppet vatten i sundet tvingades till en cirka tre kilometer lång promenad. Först över stock och sten och klättring över stängsel. Sedan över en lerig åker men slutligen på väg fram till Kasholmen där vi åter kunde beträda isen.
Även här mötte vi en sagolikt blank is och den kraftiga vinden hade vi i ryggen. En åkare som hade med sig GPS loggade 20 kilometer i timmen trots att vi inte tog ett enda skridskoskär.
Det var bara att stå och försöka styra och att undvika att köra ner i någon spricka. Sedan gällde det också att bromsa ner farten innan vi skulle korsa ett par råkar.
Såhär utan ansträngning kryssade vi av och an över Nora fjärden och Stavbofjärden upp till Ulvsundet där det åter var dags för en liten landpromenad. Här vid Ulvsundet gick förr en färja mellan Mörkö och fastlandet
När vi nu ändå var iland och hade tagit av skridskorna passade vi också på att ta vår andra lunchrast.
Efter denna andra lunch hade vi endast ett par kilometer kvar till slutmålet, Ytterjärna kyrka där våra bussar väntade på att ta oss tillbaka till Stockholm. Vi var den första gruppen som kom fram cirka fem minuter före avtalad tid. Vi hann i lugn och ro packa in vår utrustning i bussen och ta plats innan anstormningen från övriga grupper inträffade.
När bussen rullade mot Stockholm var det bara att njuta av minnen från dagen och de minnena kommer att leva kvar länge, jag långt efter det att den stora vaken som kallas vår öppnas där vi idag fått glida fram i väldig fart.
För den som på allvar vill få möjligheten att visualisera denna färd erbjuder jag här denna lilla film (ca. 12,5 min)
Lördag 14 Januari 2012 - Kolmården
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Skridskosäsongen har startat trögt denna gång. Ingen is att tillgå under hela december och så plötsligt så smäller det till och blir fantastiska förutsättningar. Den senaste veckan har jag åkt mer skridsko än jag gjorde på hela förra säsongen.
Lördagen den 14 januari gav mig en av de bästa upplevelserna i mitt skridskoliv. Jag har hållit på med långfärdsskridskoåkning i ca 40 år.
Efter två timmars bussresa från Stockholm stannar vi vid sjön Svängbågen i Kolmården. Det är en kylig men oerhört vacker morgon. Det är ca 20 år sedan det var idé att göra denna resa senast. Skridskoåkning i Kolmården har stått på min önskelista sedan dess.
Isen ligger blank med bara några lätta snöfläckar här och där. Jag tar på mig uppdraget som kökarl för en grupp 5 med 19 deltagare och vi börjar resan på Svängbågen norrut i lätt motvind längs med vägen mot Simonstorp. Efter ca tre kilometer svänger sjön 90 grader åt höger och vi får en fantastisk medvind.
Isen är hård och slät som en glasskiva och alldeles snöfri. Man glider fram utan ansträngning. Solen skiner från en klarblå himmel.
Svängbågen är en mestadels mycket smal sjö och vi färdas nära stränderna in och ut i varje vik. Stränderna ser ut som vore de klippta ur John Bauers bilder där man kan ana ett troll bakom varje sten. Här växer martallar som i Stockhoms skärgård. Kort sagt ett fantastiskt landskap.
Vi rastar ett par gånger men glider större delen av dagen omkring på den vidstäckta sjön Svängbågen med ett par kortare promenader till de angränsande sjöarna Haggölen och Skärgölen.
Vi utnyttjar dagen maximalt och återvänder till bussarna bara en minut före överenskommen tid. Vi har med dessa underbara förhållanden tillryggalagt drygt fyra mil på ett salsgolv av glansis.
Därefter återstår två timmars bussresa hem igen efter en fantastisk dag i trollens rike.
Rörliga bilder från turen hittar du här
Lördagen den 14 januari gav mig en av de bästa upplevelserna i mitt skridskoliv. Jag har hållit på med långfärdsskridskoåkning i ca 40 år.
Efter två timmars bussresa från Stockholm stannar vi vid sjön Svängbågen i Kolmården. Det är en kylig men oerhört vacker morgon. Det är ca 20 år sedan det var idé att göra denna resa senast. Skridskoåkning i Kolmården har stått på min önskelista sedan dess.
Isen ligger blank med bara några lätta snöfläckar här och där. Jag tar på mig uppdraget som kökarl för en grupp 5 med 19 deltagare och vi börjar resan på Svängbågen norrut i lätt motvind längs med vägen mot Simonstorp. Efter ca tre kilometer svänger sjön 90 grader åt höger och vi får en fantastisk medvind.
Isen är hård och slät som en glasskiva och alldeles snöfri. Man glider fram utan ansträngning. Solen skiner från en klarblå himmel.
Svängbågen är en mestadels mycket smal sjö och vi färdas nära stränderna in och ut i varje vik. Stränderna ser ut som vore de klippta ur John Bauers bilder där man kan ana ett troll bakom varje sten. Här växer martallar som i Stockhoms skärgård. Kort sagt ett fantastiskt landskap.
Vi rastar ett par gånger men glider större delen av dagen omkring på den vidstäckta sjön Svängbågen med ett par kortare promenader till de angränsande sjöarna Haggölen och Skärgölen.
Vi utnyttjar dagen maximalt och återvänder till bussarna bara en minut före överenskommen tid. Vi har med dessa underbara förhållanden tillryggalagt drygt fyra mil på ett salsgolv av glansis.
Därefter återstår två timmars bussresa hem igen efter en fantastisk dag i trollens rike.
Rörliga bilder från turen hittar du här
Söndag 30 Januari 2011 - Stockholm
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Här är en skridskoblogg till. Kanske inte riktigt med det innehåll jag tänkt mig då jag åkte hemifrån i förmiddags.
Jag tänkte åka på den, för närvarande, bästa biten av Vikingarännetbanan. Enligt de israpporter från gårdagen, som jag läst skulle isen vara bäst mellan Hässelby och "sta´n".
Jag tog min fullständiga utrustning och tog T-banan ut till Hässelby Strand. Jag hade inte avtalat om skridskosällskap med någon. Jag är mycket väl medveten om att man inte ska vara ute på isen ensam men jag var denna dag, med solsken och förväntad medvind från nordväst, övertygad om att denna plogade ränna skulle vara full av andra skridskoåkare.
Redan på T-banan slog jag mig i slang med en "kille" som skulle åka med Friluftsfrämjandet i Huddinge, samma väg som jag tänkt mig. Det är inte första gången jag upplevt detta med den gemeskap som uppstår mellan skridskoåkare omedelbart man ses bara för att man har samma typ av utrustning med sig. Vi pratade skridskoerfarenheter hela vägen till Hässelby, 40 minuter.
Framme vid Hässelby Strand steg vi av tåget och gick ner till Mälarens strand på den sida av värmeverket som vetter in mot Stockholm. Jag ordande min utrustning. På med isdubbar och knäskydd, ryggsäck och skridskor och gav mig sedan ut på den ganska blanka isen som löpte in mot stan som en blänkande orm i motljuset.
Jag gillar egentligen inte att åka skridsko på plogad bana. Dels så går upplevelsen av äventyr helt förlorad, dels så är risken för fall oerhört mycket större än då man åker på öppna snöfria ytor. Risken för besvärliga och farliga sprickor är mycket stor på plogade banor. Detta beror på de spänningar som uppstår mellan den tjockare isen på den plogade banan och den omgivande isen som oftast på grund av snön är betydligt tunnare.
Mina farhågor besannades ganska snart. Redan strax före Nockebybron körde jag omkull rejält på grund av att jag för ett ögonblick inte var tillräckligt uppmärksam på isen. Min ouppmärksamhet berodde på att jag spanade bort mot Drottningholm för att se om man kunde se slottet från den plats jag befann mig på. Tänkte att det kunde vara en bild att foga till min tilltänkta Glidarblogg.
Att falla på is då man är nästan 67 år blir inget graciöst och vackert fall som dem man kan se då man tittar på konståkning. Nej jag fladddrade nog ganska ordentligt med armar och ben och jag kände hur det högg till kraftigt i mitt vänstra lår innan jag låg där på isen.
Ett skridskoåkande par som såg mitt fall stannade och hjälpte mig upp. Jag kände att det gjorde rejält ont då jag försökte stödja på vänster ben. Jag stakade mig in till en närbelägen brygga och beslutade att ta en kopp kaffe och medhavda saffransbullar medan jag begrundade mitt öde.
Jag satt där i och njöt av kaffet och hustruns goda bullar. Lyssnade på trafiken på Nockebybron och njöt av solen som faktiskt kändes lite varm fast det bara är en av de allra sista dagarna januari. Jag funderade på hur jag skulle fortsätta min utflykt. Det första alternativet var att avbryta färden och gå upp vid Nockeby och ta en buss till Brommaplan och tunnelbanan. Det är dock ganska brant just vid Nockebybron och säkerligen inte speciellt lätt att ta sig upp till vägen då man har ett skadat ben.
Jag satt där och, via min mobiltelefon, beskrev min belägenhet för vänner och vänners vänner på Facebook, som eventuellt ville läsa. Lite "cybermedlidande" kunde ju inte skada då man har rejält ont.
När jag svalt den sista bullbiten och packat ner sittunderlaget i ryggsäcken beslutade jag trots allt att försöka staka mig vidare. Man kan ju stå med fötterna parallellt och staka med pikarna. Jag tänkte att det längre fram faatiskt finns bättre ställen att ta i land på än just vid Nockeby. Envis som en röd gris , brukad min pappa säga.
Jag upptäckte att det gick riktigt bra att staka sig fram och då isen var riktigt slät gick det dessutom att ta riktiga skär, om än något trevande sådana. Snart började jag urskilja bebyggelsen i Hägersten på andra sidan vattnet och då var jag strax framme så att jag kunde runda udden vi Ålsten. Nu hade jag Solviksbadet till vänster och såg Stora Essingen framför mig. Snett till höger såg jag bebyggelsen vi Ekensberg (Gröndal) där jag växte upp. Nu var det ju inte långt kvar till mitt planerade slutmål vid Alvik.
Strax innan den plogade banan slutade framme vid båtrännan som ändå skulle sätta stopp för vidare färd in mot stan avvek jag från isen. Jag tog av skridskorna och stapplade upp till Tvärbanan. Åkte tvärbana till Årstaberg och sedan pendeltåg till Stockholm Södra. Det är kortast promenad hem därifrån jämfört med om jag tagit tunnelbanan.
Det var nämligen betydligt besvärligare att gå än att åka skridsko med den skada jag ådragit mig.
Två skridskoutflykter efter varandra, som resulterar i fall på isen kan få en att undra om man verkligen ska fortsätta med det här skridskoåkandet. Kanske ska det här få vara den sista glidarbloggen?
Men så här års finns det inget som för mig har sådan dragningskraft som isen.
Jag tänkte åka på den, för närvarande, bästa biten av Vikingarännetbanan. Enligt de israpporter från gårdagen, som jag läst skulle isen vara bäst mellan Hässelby och "sta´n".
Jag tog min fullständiga utrustning och tog T-banan ut till Hässelby Strand. Jag hade inte avtalat om skridskosällskap med någon. Jag är mycket väl medveten om att man inte ska vara ute på isen ensam men jag var denna dag, med solsken och förväntad medvind från nordväst, övertygad om att denna plogade ränna skulle vara full av andra skridskoåkare.
Redan på T-banan slog jag mig i slang med en "kille" som skulle åka med Friluftsfrämjandet i Huddinge, samma väg som jag tänkt mig. Det är inte första gången jag upplevt detta med den gemeskap som uppstår mellan skridskoåkare omedelbart man ses bara för att man har samma typ av utrustning med sig. Vi pratade skridskoerfarenheter hela vägen till Hässelby, 40 minuter.
Framme vid Hässelby Strand steg vi av tåget och gick ner till Mälarens strand på den sida av värmeverket som vetter in mot Stockholm. Jag ordande min utrustning. På med isdubbar och knäskydd, ryggsäck och skridskor och gav mig sedan ut på den ganska blanka isen som löpte in mot stan som en blänkande orm i motljuset.
Jag gillar egentligen inte att åka skridsko på plogad bana. Dels så går upplevelsen av äventyr helt förlorad, dels så är risken för fall oerhört mycket större än då man åker på öppna snöfria ytor. Risken för besvärliga och farliga sprickor är mycket stor på plogade banor. Detta beror på de spänningar som uppstår mellan den tjockare isen på den plogade banan och den omgivande isen som oftast på grund av snön är betydligt tunnare.
Mina farhågor besannades ganska snart. Redan strax före Nockebybron körde jag omkull rejält på grund av att jag för ett ögonblick inte var tillräckligt uppmärksam på isen. Min ouppmärksamhet berodde på att jag spanade bort mot Drottningholm för att se om man kunde se slottet från den plats jag befann mig på. Tänkte att det kunde vara en bild att foga till min tilltänkta Glidarblogg.
Att falla på is då man är nästan 67 år blir inget graciöst och vackert fall som dem man kan se då man tittar på konståkning. Nej jag fladddrade nog ganska ordentligt med armar och ben och jag kände hur det högg till kraftigt i mitt vänstra lår innan jag låg där på isen.
Ett skridskoåkande par som såg mitt fall stannade och hjälpte mig upp. Jag kände att det gjorde rejält ont då jag försökte stödja på vänster ben. Jag stakade mig in till en närbelägen brygga och beslutade att ta en kopp kaffe och medhavda saffransbullar medan jag begrundade mitt öde.
Jag satt där i och njöt av kaffet och hustruns goda bullar. Lyssnade på trafiken på Nockebybron och njöt av solen som faktiskt kändes lite varm fast det bara är en av de allra sista dagarna januari. Jag funderade på hur jag skulle fortsätta min utflykt. Det första alternativet var att avbryta färden och gå upp vid Nockeby och ta en buss till Brommaplan och tunnelbanan. Det är dock ganska brant just vid Nockebybron och säkerligen inte speciellt lätt att ta sig upp till vägen då man har ett skadat ben.
Jag satt där och, via min mobiltelefon, beskrev min belägenhet för vänner och vänners vänner på Facebook, som eventuellt ville läsa. Lite "cybermedlidande" kunde ju inte skada då man har rejält ont.
När jag svalt den sista bullbiten och packat ner sittunderlaget i ryggsäcken beslutade jag trots allt att försöka staka mig vidare. Man kan ju stå med fötterna parallellt och staka med pikarna. Jag tänkte att det längre fram faatiskt finns bättre ställen att ta i land på än just vid Nockeby. Envis som en röd gris , brukad min pappa säga.
Jag upptäckte att det gick riktigt bra att staka sig fram och då isen var riktigt slät gick det dessutom att ta riktiga skär, om än något trevande sådana. Snart började jag urskilja bebyggelsen i Hägersten på andra sidan vattnet och då var jag strax framme så att jag kunde runda udden vi Ålsten. Nu hade jag Solviksbadet till vänster och såg Stora Essingen framför mig. Snett till höger såg jag bebyggelsen vi Ekensberg (Gröndal) där jag växte upp. Nu var det ju inte långt kvar till mitt planerade slutmål vid Alvik.
Strax innan den plogade banan slutade framme vid båtrännan som ändå skulle sätta stopp för vidare färd in mot stan avvek jag från isen. Jag tog av skridskorna och stapplade upp till Tvärbanan. Åkte tvärbana till Årstaberg och sedan pendeltåg till Stockholm Södra. Det är kortast promenad hem därifrån jämfört med om jag tagit tunnelbanan.
Det var nämligen betydligt besvärligare att gå än att åka skridsko med den skada jag ådragit mig.
Två skridskoutflykter efter varandra, som resulterar i fall på isen kan få en att undra om man verkligen ska fortsätta med det här skridskoåkandet. Kanske ska det här få vara den sista glidarbloggen?
Men så här års finns det inget som för mig har sådan dragningskraft som isen.
Lördag 22 Januari 2011 - Stockholm
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Äntligen hade snön på isen "stöpt" och ny kyla gjort att det var läge för skridskoåkning igen.
Jag ringde en fd. arbets-kompis som jag tidigare åkt skridsko med men som jag inte träffat på ett tag. Vi kom överens om att ta en tur tillsammans på lördagen. Drevviken söder om Stockholm hade rapporterats bra och ligger nära för en halvdagsutflykt.
Kompisen har ingen egen skridskoutrustning men ett besök på vinden, och jag hade ordnat en komplett utrustning för utlåning.
På lördagsmorgonen gjorde jag i ordning matsäck och plockade fram alla grejor. Sedan slog jag på mobiltelefonen och fick ett meddelande om att kompisen backade ur. Han hade blivit sjuk.
Jag var så inställd på skridskoåkning att jag åkte ut själv till Drevviken. Det var för sent att anmäla sig till någon av skridskoklubbens turer men jag utgick ifrån att det skulle vara gott om skridskoåkare på isen. Ensam ska man ju aldrig åka på sjöis.
Sent på fredagskvällen hade det kommit ett lätt snöfall som gjorde att ca en cm lätt snö låg på isen och gjorde den svårare "att läsa". Bitvis var det ganska slätt under snön men bitvis var det buligt på grund av att folk hade gått på isen då det var snöslask på den. Bitvis fanns också lite strävt gammalt snöfras kvar under nysnön.
Jag följde Drevvikens norra strand förbi Stora Sköndal och Orhem. Ganska slät is, uppmärksamhet krävdes dock hela tiden. Jag passerade mellan fastlandet och holmarna vid Skrubba och styrde in mot viken vid Trollbäcken.
Jag stannade och talade med några fiskare. De berättade att istjockleken var 30 - 50 cm.
Det var lite medvind och mestadels gled det på ganska bra. Plötsligt skar vänsterskridskon ner i gammalt snöfras och jag låg där på isen. Kände att det inte var helt OK i mitt ena knä.
Jag reste mig och gled vidare in i viken men vände snart utåt igen för att åka ner mot Trångsundet. Träffade några andra skridskoåkare som berättade att iskvaliten inte var något vidare i sundet. Mycket bulighet och snöfras. Nu var det motvind och jag beslöt att inte fullfölja min ursprungliga plan att åka hela Drevviken runt. Jag stretade istället i motvinden till den ena av Skrubba holmar där jag tog en välförtjänt fikarast.
Solen orkade nästa igenom molnen nu och det var riktigt skönt att sitta där och titta ut över isen. Efter rasten stretade jag vidare i motvinden tillbaka mot Hökarängsbadet. Knäet kändes allt bättre men jag konstaterade att mitt beslut att inte åka runt hela sjön varit riktig. Konditionen är inte riktigt vad den borde vara för skridskoåkning i motvind.
Jag får vara glad att jag kom ut, även om det blev en ensamtur och att den bara blev ca 1,5 mil. Underbart är kort säger man ju, och det var det. Både underbart och kort.
Jag ringde en fd. arbets-kompis som jag tidigare åkt skridsko med men som jag inte träffat på ett tag. Vi kom överens om att ta en tur tillsammans på lördagen. Drevviken söder om Stockholm hade rapporterats bra och ligger nära för en halvdagsutflykt.
Kompisen har ingen egen skridskoutrustning men ett besök på vinden, och jag hade ordnat en komplett utrustning för utlåning.
På lördagsmorgonen gjorde jag i ordning matsäck och plockade fram alla grejor. Sedan slog jag på mobiltelefonen och fick ett meddelande om att kompisen backade ur. Han hade blivit sjuk.
Jag var så inställd på skridskoåkning att jag åkte ut själv till Drevviken. Det var för sent att anmäla sig till någon av skridskoklubbens turer men jag utgick ifrån att det skulle vara gott om skridskoåkare på isen. Ensam ska man ju aldrig åka på sjöis.
Sent på fredagskvällen hade det kommit ett lätt snöfall som gjorde att ca en cm lätt snö låg på isen och gjorde den svårare "att läsa". Bitvis var det ganska slätt under snön men bitvis var det buligt på grund av att folk hade gått på isen då det var snöslask på den. Bitvis fanns också lite strävt gammalt snöfras kvar under nysnön.
Jag följde Drevvikens norra strand förbi Stora Sköndal och Orhem. Ganska slät is, uppmärksamhet krävdes dock hela tiden. Jag passerade mellan fastlandet och holmarna vid Skrubba och styrde in mot viken vid Trollbäcken.
Jag stannade och talade med några fiskare. De berättade att istjockleken var 30 - 50 cm.
Det var lite medvind och mestadels gled det på ganska bra. Plötsligt skar vänsterskridskon ner i gammalt snöfras och jag låg där på isen. Kände att det inte var helt OK i mitt ena knä.
Jag reste mig och gled vidare in i viken men vände snart utåt igen för att åka ner mot Trångsundet. Träffade några andra skridskoåkare som berättade att iskvaliten inte var något vidare i sundet. Mycket bulighet och snöfras. Nu var det motvind och jag beslöt att inte fullfölja min ursprungliga plan att åka hela Drevviken runt. Jag stretade istället i motvinden till den ena av Skrubba holmar där jag tog en välförtjänt fikarast.
Solen orkade nästa igenom molnen nu och det var riktigt skönt att sitta där och titta ut över isen. Efter rasten stretade jag vidare i motvinden tillbaka mot Hökarängsbadet. Knäet kändes allt bättre men jag konstaterade att mitt beslut att inte åka runt hela sjön varit riktig. Konditionen är inte riktigt vad den borde vara för skridskoåkning i motvind.
Jag får vara glad att jag kom ut, även om det blev en ensamtur och att den bara blev ca 1,5 mil. Underbart är kort säger man ju, och det var det. Både underbart och kort.
Tisdag 14 December 2010
Resealbum: Världens bästa område för långfärdsskridsko
Meningen var att upprepa förra veckans övningar på ÖIP med ett antal varv på skridsko och sedan avnjuta raggmunk med fläsk på restaurang Jakthornet.
Halv elva ringde dock min vän Lasse som håller ihop "skridskosällskapet Raggmunkarna" och meddelade att det var ändrade planer.
Det finns ju riktig is på nära håll. Vi skulle alltså i all hast styra om vår aktivitet till Stora Värtan. Träff halv 12 i Djursholm vid änden på Vendevägen nere vid vattnet.
Då han ringde var jag på väg hem från akupunktören (ska berätta om det en annan gång). Jag skulle alltså på en timme fixa en matsäck, plocka fram hela skridskoutrustningen och kolla att allt var OK, klä om till skridskokläder, gå till bilen i garaget och köra till Djursholm. Snabba ryck.
Det blev ingen genomtänkt matsäck men å andra sidan var det ju en skridskoutflykt med sen start. Några mackor, en termos kaffe och en banan fick duga.
Strax efter halv tolv var vi alla på isen och promenerade ut till åkbar yta. Det visade sig att beslutet att styra om från ÖIP till Värtan var helt rätt. Hård kärnis under lätt snö med omväxlande renblåsta partier. En och annan något bromsande driva men de kunde man oftast styra runt.
Det blev en härlig tur, endast 11,3 km dock men vi hann till Blomskär där SSSK bildades för snart 110 år sedan och sedan for vi upp mot Bogesundslandet för rast. Därefter tillbaka mot Djursholm i en härlig medvind på den blanka isen. Avslutningen blev med näsan pekande mot en bleknande decembersol över Lidingöbron och Hjorthagen.
En underbart välgörande premiärtur. Tack Lasse för den omdispositionen.
Halv elva ringde dock min vän Lasse som håller ihop "skridskosällskapet Raggmunkarna" och meddelade att det var ändrade planer.
Det finns ju riktig is på nära håll. Vi skulle alltså i all hast styra om vår aktivitet till Stora Värtan. Träff halv 12 i Djursholm vid änden på Vendevägen nere vid vattnet.
Då han ringde var jag på väg hem från akupunktören (ska berätta om det en annan gång). Jag skulle alltså på en timme fixa en matsäck, plocka fram hela skridskoutrustningen och kolla att allt var OK, klä om till skridskokläder, gå till bilen i garaget och köra till Djursholm. Snabba ryck.
Det blev ingen genomtänkt matsäck men å andra sidan var det ju en skridskoutflykt med sen start. Några mackor, en termos kaffe och en banan fick duga.
Strax efter halv tolv var vi alla på isen och promenerade ut till åkbar yta. Det visade sig att beslutet att styra om från ÖIP till Värtan var helt rätt. Hård kärnis under lätt snö med omväxlande renblåsta partier. En och annan något bromsande driva men de kunde man oftast styra runt.
Det blev en härlig tur, endast 11,3 km dock men vi hann till Blomskär där SSSK bildades för snart 110 år sedan och sedan for vi upp mot Bogesundslandet för rast. Därefter tillbaka mot Djursholm i en härlig medvind på den blanka isen. Avslutningen blev med näsan pekande mot en bleknande decembersol över Lidingöbron och Hjorthagen.
En underbart välgörande premiärtur. Tack Lasse för den omdispositionen.