Det var nästan midnatt när vi landande på Chanias flygplats. Planet kom iväg sent från Arlanda då minst 8 handikappade skulle ombord och deras permobiler/rullstolar lastas in med truckar. Undrar om de måste betala övervikt? En permobil var så stor så att den såg ut att väga som en hel Opel.
Jag hade i förväg bokat rum hos Marios på Armonia inne i stan och han satt tålmodigt och väntade in oss och välkomnade oss mitt i natten. Armonia ligger på Theotokoupolou. Gatan är döpt efter Dominikos Theotokoupolou, mer känd som El Greco som sägs vara född på Kreta. Det är den absolut vackraste gatan i hela Chanias gamla stad tycker jag.
Morgonen efter hämtade vi ut vår hyrbil, en lite Hyndai Atos med skottkärrehjul. Ja, vi tänkte att det kan väl räcka bra till oss två. Jodå, nog fick vi plats i bilen men……. Snålheten bedrar ofta visheten sägs det ju.

Vi lämnar Chania stad och drar ut på stora E75. Hasse är lite nervös för trafiken men eftersom den värsta högsäsongen är förbi så går det lugnt tillväga.
Vi stannar för lunch i Georgiopoli. Vi har grovplanerat rutten lite och har tänkt stanna första natten i någon by uppe vid Lassithi-platån men vi känner att vi vill köra ända till Agios Nicolaus. Båda två är vi mycket nyfikna på hur orten har utvecklats på de 34 år sedan Hasse senast var där och på de 11 år sedan jag senast besökte orten. Hur ska det kännas att komma tillbaka?
En postitiv sak med Agios Nicolaus är att orten har så smala gator så att charterbussarna har problem att ta sig fram och därmed är den heller inte exploaterad utan ger ett genuint intryck.

Den lilla lagunen med restauranger är lika vackert nu som då men något har hänt.
Inkastare! Mer påflugna är någonsin. En servitör på restaurang La Strada springer t.o.m efter oss över gatan och tvingar sig på oss med visitkort samtidigt som han bedyrar att om vi inte tycker om maten behöver vi inte betala för den. Vi promenerar helt sonika förbi stråket och hittar en underbar kina-restaurang, utan inkastare, med härligt kryddad mat, så underbart god så att vi kommer tillbaka nästa middag igen. Ja, sannerligen är jag Greklandsfantast men den grekiska maten har mycket kvar att erbjuda i smakupplevelser tycker jag.

Vi väljer att stanna i Agios Nicolaus och ha det som bas för några nätter. Vi bor på hotell Pergola med ljuvlig utsikt över bukten och med en delfin som leker i vattnet alldeles nedanför oss. Vi badar vid den härliga stranden Valumna strax söder om Agios Nicolaus.
Nästa dag åker vi norröver förbi Elounda med alla sina lyxanläggningar och vidare till Kato Selles där vi badar med stranden för oss själva.

Vi äter sedan lunch i Vlichadia där några greker har kört ner till stranden för att tvätta sina filtar. Ja, de måste ha vägt några kilo i vattnet! Sedan släpade de upp dem för att spola av dem i sötvattnet. Vilket slit!
Vi åkte sedan upp på Katharo platån. Vilken härlig väg upp till molnen det var. Det gjorde då ingenting att vi valde bort Lassithiplatån. Ett svenskt par som vi träffade sa att där trängdes turistbussarna och att Katharo var mer sevärt. På vägen upp passerar man cypress-skogen som är bedårande vacker i sig och väl uppe på platån så känner man verkligen skillnaden i klimatet. Vi såg päronträd bla.
Vi vände ner igen och åt middag i byn Kritsa. Ljuvlig liten by som är känd för sitt hantverk.
Tanterna i Kritsa är väl för söta?
Mochlos en by väl värd att besöka. Ett känsla av att stanna upp och njuta av en bok infinner sig.
Ja, nu var vi verkligen tillbaka till Kreta.

Vi åker igenom Sitia helt enkelt för att vi tycker att det är en ful och tråkig ort. Inte alls som Mochlos.
Vi har tänkt bege oss till Vai. Ökända stranden dit turistbussarna kommer med horder av folk som trängs bland palmerna som sägs ha frösåtts här genom vindens förtjänst. Häftigt ställe!

Vi stannar enbart för att fota men åker vidare till Itanos strax bortanför Vai och njuter av lugnet och sköna bad.
Nästa stopp är Kato Zackros. (En del orter med Ano eller Kato framför ortsnamnet betyder helt enkelt övre eller nedre)
Här kan man vandra i Dödens dal, en av de många raviner som finns på ön och som vi lämnar outforskad denna gång. Vi har varken tänkt att sola, vandra utan enbart utforska platser med bilen och det innebär en hel del vandring på alla de orter vi besöker så att kroppen hålls i fysisk trim så det räcker gott.
Kato Zackros är underbart vackert och lugnt. Vi bor i ett rum alldeles vid stranden och hör vågornas skvalp hela natten. Middagen avnjuts vid en av de mysiga tavernorna utmed vattnet och vi sitter länge ute och njuter av den stjärnklara natten.
Då vi gillar det småskaliga och vill njuta av lugnet stannar vi i Xerokambos. Vilka härliga bad och stränder.
Dessutom är vägen upp så vacker att man nästan tappar andan.
Vi stannar i Goudouras och äter den bästa grekiska salladen någonsin! På en taverna utmed havet som har det allra blåaste vattnet och vågor som styr in med sån kraft att några killar har kul på en surfingbräda.

Framåt eftermiddagen drar vi vidare. Raka vägen förbi Makrigialos, Ierapetra och de övriga stora orterna tills vi kommer fram till lilla Myrthos.

Härlig liten by där vi, som alla andra nätter, hittar boende billigt precis invid havet. Denna gång en hel lägenhet rentav i alldeles nyskick.

Via Viannos åker vi till Keratokambos och badar.
Kör via Dermatos till Tsoutsouras som sägs vara en favoritort bland grekerna och att där bokas fullt av grekerna själva över helgerna. Det är fredag lunch när vi anländer till orten och den visar sig vara nästintill öde. En nästan kuslig känsla så tomt på folk är det. Vi äter en god lunch på en taverna alldeles ensamma och kör vidare. Vi hade lite förhoppningar om att stanna vid Pyrgos eller Mires men finner dessa orter lika ointressanta så vi åker till Matala. Stannar vid Faistos men går inte in på området. Vi har kul åt denna kaktus-graffiti strax vid entrén. Många som har karvat sina namn där.
Om Tsoutsouras var öde så var Matala allt annat! Ojdå, hoppsan sa vi, vilken trängsel. Blir varken bad, käk eller någon övernattning här inte. Det var ändå häftigt att se stället med de stora hålorna i berget där hippies höll till på 60-70-talet. Hur ska här vara under högsäsong undrade vi.
Så det var ganska sen kväll när vi körde ner till stranden i Triopetra och frågade efter boende.
Jodå, det finns här bredvid sa taverna-ägaren som vi frågade. Ring det här numret sa han och gav oss ett kort. Vi tittade på varann och vi kände ”nej, här känns inte bra” men sa till varann vi har kört tillräckligt idag och det börjar bli sent…..vad göra.
Jag insisterar på att vi vänder upp på vägen och kör ner där vi såg en skylt det stod Pavlos på.
Så gjorde vi och väl framme hos Pavlos så var vi hemma!
Vilket ställe! Ett pensionat som ligger utmed berget med solnedgången i havet vi det tre klippblocken som beskriver namnet Triopetra (tre stenar) och med stranden nedanför. Stora rum med altaner med solsängar på. Inga TV apparater finns på rummen som stör friden.
Här stannar vi två nätter beslöt vi på stående fot och i mun på varandra.

En personlig prägel finns på stället. Övriga gäster njuter av lugnet sittande vid borden på den stora taverna-terassen där även en hängmatta finns att slöa i. Några läser en bok andra småpratar lite. En kvinna sitter och stickar på en kofta och jag blir så sugen på att handarbeta så att jag vill gå fram och fråga om jag får sticka några varv men avstår när jag tänker på hur jag skulle framstå.
Tyvärr blir det lite mulet under vår vistelse hos Pavlos så det blir inga bad men ändå lämnar vi stället med ett sånt välbefinnande och känner att det är hit vi ska tillbaka nästa gång det blir ”tillbaka till Kreta”. Ett smultronställe som jag nästan vill hålla för mig själv men kan inte hålla det för mig själv.
Vår tur går vidare mot Preveli. Ett stort område har bränts ner och det är svart och luktar illa. Vi går ner till stranden och hittar ett hippie-läger fullt med ryssar låter det som. Vet inte om dem övernattat eller enbart brett ut sina tillhörigheter. Vi tycker att brandlukten ligger i luften och undrar om det brunnit nyligen. Vår mulna dag i Triopetra kanske erbjöd åskväder vid Preveli?
Vi far förbi Plakias och tar ett foto mot byn på väg upp på andra sidan.
Vacker vy och vi undrar om kanske borde stannat en natt där trots allt men vi är ivriga på att besöka Frangokastello. Det sägs att spöken rider in från havet till den övergivna fästningen vid Frangokastello den 17 maj varje år. Nu i september fanns där bara solbadare och jag tror jag föredrar dem före gastarna.
Kvällen och natten tillbringar vi i Chora Sfakion.
Vi har tänkt stanna i Loutro men regnet hänger i luften så vi beslutar att ta bilfärjan följande morgon ändå till Paleoshora.
Det visar sig att båten inte går förrän kl 1 och det regnar. Uselt humör så vi surar lite.
När färjan stannar i Loutro spöregnar det. Vi får återkomma dit en annan gång för det ser mysigt ut i denna lilla bilfria ort som ligger alldeles vid havet. Färjan går vidare till Agios Roumeli där Samaria-ravinen slutar och alla vandrarna kommer för att ta färjan tillbaka till bussarna i Sougia. Vi har fått veta att vi ska byta färja i Agios Roumeli men jag har inte så noga koll men märker att vi måste uppehålla oss där i två timmar innan färjan kommer.
Det regnar inte längre men blåser så att håret står på ända.
Många vandrare tar sig ett dopp medan andra bara ligger utslagna på stranden. Många sitter med bara fötter och plåstrar om sina skavsår och jag känner mig ganska lat mitt bland dessa hurtbullar som vandrat hela Samariaravinen.
Jag gör mig lustig över de stackare som bli nerstänkta vid ombordstigandet på färjan när vågorna slår högt in, glad över att jag har en bil att sitta i när jag ska ombord.
Sånt straffar sig för när det är dags kommer en av färjkarlarna fram och säger att jag måste gå ombord och att enbart chauffören ska köra bilen ombord. Jag blir naturligtvis träffad av största vågen någonsin och står som en dränkt katt och väntar in Hasse med som sitter i bilen med min biljett som jag glömt ta med mig.
I blåsten kan jag torka ganska snabbt dock så när vandrarna kliver av i Sougia är jag torr. Mins fem bussar väntar där och vi blir knappt dussinet kvar på båten som ska vidare till Paleoshora.
Vi kommer fram i Paleoshora mycket senare än vi väntat oss och stöter för första gången på problem att hitta boende. Efter lite letande får vi denna natt nöja oss med en bakgård och inte havet som närmsta granne. Rummet är ok men Paleoshora känns för trångt och överbefolkat av turister att vi båda känner att vi vill vidare. Vi beslutar att ta genvägen till Elafonissi.
Nu sätts Hyndai-en på prov. Visst har vi åkt grusvägar förr men den här var sämre och det är flera mil med smal grusväg och branta stup nerför. En och annan get är det enda liv vi ser förutom en tandlös grekisk fåraherde. Vi är rädda för att få punktering men det går bra.
Väl framme i Elafonisi kan vi njuta av det klara vattnet. Här kan man faktiskt ta sig undan de stora turistskockarna om man vadar ut till ön och går längre bort. Människor är lata märker vi. När vi kommer åter efter vårt solbadande är det trängsel bland solstolar och parasoller och jag häpnar hur folk vill trängas så nära varandra.
Nöjda av upplevelsen åker vi upp mot norr för att bo i Kissamos. Där bor vi två nätter för att besöka Balos. Vi har hört om den dåliga vägen mot Balos bay och utsätter nu bilen för den största prövningen någonsin. Här är det gropar, stenar och den 13 km långa vägen tar oss över en timme.
Framme så tillkommer en vandring på nästan lika lång tid för att komma till stranden. Vi är glada att vi har riktigt bra sandaler. Många möter vi som stapplar på den steniga stigen i dåliga flip-flip skor.
Det är en bedårande syn som möter oss men det visar sig vara ”på håll”. När vi närmar oss stranden ser vi skräp i mängder. Det är nackdelen att åka på eftersäsong. Grekerna städar upp inför sommarsäsongen så på vår juni-resa brukar vi slippa se så mycket skräp.
Inne i viken ville vi heller inte bada då det inte kändes så rent.

Nästa dag for vi till Falasserna. Här var det rent och snyggt.
Sanden här skiftar i rosa.
Vattnet är klart och ingen trängsel alls.
Jag gillar de grekiska strandliljorna som växer i sanden. Hur kan de överleva?
Så var vi då tillbaka i Chania hos Marios på Armonia.
Nu hade han lovat oss sitt stora rum högst upp i huset med den stora balkongen mot gatan. Härligt! När jag tittar på de skraltiga fönsterluckorna på byggnaden mitt över gatan kan jag nästan tänka mig tillbaka till 1800-talet. Chanias gamla stadsdel med de venetianska byggnaderna är så vackert. Gränderna är smala och det finns lite hantverk bland tingel-tangel och vi har turen att återigen hitta en kina-restaurang. Tyvärr är här dubbelt så dyrt mot vad vi betalade i Agios Nicolaus men vi njuter ändå av härligt spicy food.

Två veckor har gått till ända. Med på resan har jag haft boken ”Tillbaka till Kreta” av Byron Ayanoglu som var passande, eller hur. Förutom att den är en aptitretare på Kreta som resmål ger den en inblick i matkulturen hos grekerna som gör att jag nu mer förstår varför jag upplever maten som så tråkig och smaklös. Dessutom finns där humor i boken som gör att jag skrattade högt flera gånger. Boken kan verkligen rekommenderas.

Sammanfattningsvis. Vi borde hyrt en dyrare jeep som tryggt kunnat fört oss fram på alla de små vägar vi åkt i dåligt skick. Motorn var så svag så i uppförsbackarna fick vi stänga av AC för att den skulle orka.
Vi inhandlade en riktig bilkarta på en större bokhandel i Agios Nicolaus. Rekommenderas verkligen! De vackraste vägarna finns utmärkta. Vi har njutit av vackra vyer men har lärt oss att avstånden är mycket längre än man tror. Snarare, det tar helt enkelt längre tid att ta sig eftersom det är såna ”kringelkrokar”.
Toppen att ha en bil att stoppa packningen i och en frihetskänsla att bege sig ”dit näsan pekar” och stanna och övernatta var man ville. Även om vi grovplanerat så upplevde vi mer är förväntat. Litegrann kände vi oss instängda i bilen. Det har å andra sidan fungerat som bästa solskyddsfaktor. Inte brända bara bruna!

Kreta har så mycket att erbjuda. Arkeologi, kulturhistoria, sol, bad, vandringar, ja, listan kan göras hus lång som helst.
Väl hemma på Arlanda, med samma handikappade och där grekerna hade ännu mer problem att få ombord dem på planet vilket medförde två timmars försening, så var vi inget annat än mycket nöjda med vår resa.