Jag, Bea och Lasse landade på flygplatsen i Surat Thani. Hela Buns tjocka släkt kom för hämta oss där. Förutom Marlene som var hemma med Anton. Bun, Marlene och lille Anton hade redan varit där två veckor. Byn vi skulle till hette Bana och var en timmes bilfärd in mot skogen. När vi kom fram satt vi och surrade en bra bit in på natten och det kändes helt fantastiskt att vara framme. Varmt, trevligt inne i Thailands obygd. Buns mamma, pappa och tre bröder med familjer i ett hus som stod på fyra stolpar för att undvika djur, regn och lera. Det stod ett kylskåp i ett hörn, men det agerade skohylla...

Kvällen före bröllopet rådde det en kaosartad stämning, dels upptäckted det att Marlenes traditionella Thai-klänning som hon skulle ha vid ceremonin var för smal över ryggen. Klänningen hade kommit på eftermiddagen efter att ha varit hos en skräddare för att bli perfekt. Klockan var väl elva på kvällen när Marlene hade en minut över att prova den på. Tack och lov finns det alltid en faster, kusinsvåger eller granne som har vissa kunskaper om alla tänkbara läror så till slut fick det fason på eländet. Dels så hade Buns mamma stukat foten och hon, jag och Buns pappa satte oss på en motorcykel och drog iväg in i djungeln - där skulle nämligen områdets helbrägdagörare finnas och veta råd. Det var ytterligare en bisarr situation, jag förstod inte varför de prompt ville att jag skulle med, men jag är ju inte den som är den utan följde glatt med. Vi kom fram till något jag bäst kan förklara som mitt ute i ingenting, där var det överraskande nog köbildning vid en liten bungalow. Under tiden mamma väntade på att bli behandlad passade pappa på att visa mig runt i gummiplantaget och i "gummiverkstan" som fanns utanför. land annat försökte han få mig att testa att tugga på ett blad, men jag tordes inte. När jag sedan visade mamma bladet så fick sig pappan en åthutning av rang. Av kroppspråket att döma var det inte riktigt rumsrena blad jag blivit bjuden på - antagligen hade det någon drog-liknande effekt på folk och fä. Han är en riktig skojjare, Buns pappa visade det sig om och om igen.

Vigselceremonin var klockan åtta morgonen efter. Det innebar att klockan fyra var det tänkt att vi skulle åka in för att få Marlene sminkad. Klockan halv sex när tuppen gal som värst blev vi väckta och då blev det bråttom! På håliga vägar tog vi oss med bröllopskläder och allt in till närmsta centrum på motorcykeln. Det var på håret att vi tog oss tillbaka till munkarna i tid men det gick. Det var en väldigt speciell upplevelse att vara delaktig i ceremonin. Vi fick välsigna vatten, plaska vattnet på brudparet med hjälp av palmblad och hedra munkarna. Tre timmar satt de och mässade. På kvällen kom det ungefär 500 gäster för att delta i festligheterna. I Thailand fungerar det som så att alla tar med sig lite mat så att ingen familj behöver stå för hela kalaset själva. Det spelar inge roll om man är släkt, vänner eller bara nyfikna på tillställninge - alla kommer som bara har möjlighet. Till och med den kommunala chefen var där, mest på grund av att det är lite ovanligt att en västerlänning gifter sig med en thailändare. Han hade till och med ordnat dit en karaokeanläggning och jag fick sjunga "Yesterday" tre gånger innan han var nöjd. Jag sjöng även "Let it be me" till brudparet, jag var kvällens kändis :)

Efter att ha varit en vecka i Bana åkte vi ut tillsammans till Koh Samui för en veckas strandliv innan det var dags att åka hem igen. Nästa gång Familjen Churat reser till Thailand ska jag definitivt följa med!