Efter safarit och barnhemmet var det dags att kasta sig iväg till Dar es Salaam, därifrån går färjorna över till Zanzibar. Zanzibar - för er som inte visste det redan - är en tropisk paradisö utanför Tanzanias kust. Freddie Mercury föddes där som en liten kuriosa. Det finns till och med en Bar/Restaurang uppkallad efter honom i Stonetown, Zanzibars "huvudstad".

Hettan när vi steg av bussen i Dar es Salaam var överväldigande. Det var stor skillnad både i luftfuktighet och temperatur om man jämför med Moshi. Vi sov en natt på hostel i Dar vilken var den mest avskyvärda natten i mitt liv. Jag trodde jag skulle drunkna i mina egna vätskor.... Rummet hade iofs AC, problemet är att den Tanzanianska regeringen har tydligen monopol på elförsörjningen och det vill de gärna poängtera titt som tätt genom att stänga av strömmen i några timmar. Det här var en sådan natt. Luften stod still och hettan var mig övermäktig. Tack och lov överlevde jag natten utan akut vätskebrist, men vattenflaskorna gapade tomma efter nattens aktiviteter. Klockan 10 satte färjan av mot Stonetown och paradisets lustgård som i vanligt tal kallas Zanzibar. :)

När vi kom fram så visade det sig att trots turistvisum, stämplar, passkontroller och rutiner som äger rum när man kommer till ett nytt land, och att Zanizibar tillhör Tanzania, skulle vi igenom ännu en immagrations-kontroll. Det var kanske tur för Emmas del, de upptäckte nämligen att ambassaden i Sverige som utfärdat hennes volontärvisum, hade angett fel datum i passet. Det var bara för henne att vackert hosta upp 50 dollar för ett nytt visum. Hade det inte upptäckts hade hon fått betala tresiffriga böter när hon lämnade Tanzania i sin helhet. Nåväl - det var en bisak men väl värt att ha i åtanke om man ansöker om visum hemifrån...

Stonetown var en ljuvlig företeelse på alla sätt och vis. Släng dig i väggen Gamla Stan och dina gränder! Vi gick runt i flera timmar och sög i oss stämningen, byggnaderna och lukterna. Gränder som hemma i storstan fast bättre. Det som är mest påtagligt i mina ögon, är människorna! Barn som går runt och håller varandra i handen, spelar boll, skrattar och är så där nyfikna som barn ska vara. Vuxna män och kvinnor som med ett outröttligt leende på läpparna jobbar, pratar med varandra, pratar med oss och försöker emellanåt sälja dig något. De lite äldre som redan har jobbat ett helt liv sitter ute på gatstenar och stolar och umgås med varandra, röker lite, diskuterar vad som har gått snett med världen... Det är den stora skillnaden. Befolkningen umgås. Utomhus. Finns inte en tanke på att sätta sig framför en TV eller ett dataspel när man kan ha så trevligt tillsammans! Jag njöt verkligen av varenda minut. Första kvällen åt vi fisk på Mercurys restaurang. Delikat! När vi sedan skulle gå och lägga oss var det en varm magkänsla som bubblade i magen och vi visste att den här veckan vi hade framför oss var ett säkert frikort till trivsel. Vi bodde på ett hotell som hette Zenji Hotel, vilket rekommenderas med starka ord. Servicen anade inga gränser, sagolika rum med AC, gratis Internet (de hade en bärbar dator med trådlöst Internet och såklart att man kunde ta in det på rummet om man ville det.. )
Vi åkte upp till Nungwi andra dagen, vi ville spara lite Stonetown till de sista dagarna. Zanzibars huvud-ö är väldigt liten och nätt så det tar inte speciellt lång tid att ta sig från norr till söder. Första dagen i Nungwi - Emma ligger och solar i tjugo minuter på en kritvit sandstrand. Bränner sig trots att hon smort in sig. Det blir miljarder små blåsor på hela hennes bål. Blåsorna flyttar ihop med varandra och efter några dagar skvalpar en stor fet vattenfylld blåsa på hennes mage när hon går. När hennes ont har gått över tar jag varje tillfälle i akt att berätta för henne hur äckligt det ser ut och vad tänkte hon på egentligen :)

Det hindrade oss inte för att aktivera oss med annat. Fullt påklädda hädanefter. Vi tog en snorkeltur med en Dhow - vackert, men det verkar som om reven är döende. Färgerna har förvunnit och de fiskar som fanns där nere verkade tämligen förvirrade. De saknar väl mat, gömställen och annat gott ett friskt rev kan tänkas tillhandahålla. Den röda tråden när man pratar om dödende rev är att det beror på att temperaturen i haven har ökat med någon grad. Växthuseffekten alltså. Det var en Sydkorean med på båten. Jag fick för mig att han var Japan först med tanke på alla kameror han hade med sig, men det visade sig att det var en man som hade i uppdrag att göra en film om turism i Zanzibar. Jag har aldrig sett på maken vilken stil han hade. Kameror flög åt alla håll och kanter, utan en tanke på mål, mening eller vågrätning... Det visade sig att han var rädd för vatten så jag erbjöd mig att filma en blåprickig stingrocka som jag hade hittat nere på botten (han hade en undervattenskamera). Det förstod han inte, trots flera upprepningar av mig, han började istället intervjua mig om vad det var jag såg. Ville att jag skulle beskriva vad som skedde därnere... Sedan när alla hade klivit upp och vi skulle åka iväg med båten på lunch bestämde han sig för att det var ett bra tillfälle att hoppa i. Vågorna drev honom närmare och närmare reven och han försökte i sakta mak, med ena armen (den andra armen var upptagen med att hålla sin undervattenskamera uppe i luften) att plaska sig mot båten igen. Det hela slutade med att kaptenen hoppade i och gav honom ett rep. Vi fick med dold glädje bevittna den stackaren bli bogserad tillbaka till båten... :)

Andra saker som är väl värda att spendera lite tid till är att åka till Jozani Forest och titta på de röda Colobus-aporna. Är osäker på att de heter så på svenska, men fritt översatt... Att åka på en kryddutflykt, där man får se, smaka och lukta på den mångfald av kryddor som växer på ön. Jag har aldrig tidigare reflekterat över vart till exempel kardemumma kommer från - nog för att jag förstod att den inte kommer från burken... Jag har sett hur det växer, kanelträd, nejlikoträd, vanilj, peppar, chili... ja, jag skulle kunna räkna upp mycket mer men det får räcka. Den är väl värd en tur, men om ni är beredda på att lägga till en extra slant för att inte vara så många i gruppen rekommenderas det starkt.

Styrkan jag ser med Zanzibar som turistmål, förutom det jag nyss pladdrat på om, är att än så länge är det gamla hederliga bungalows med bast-tak som gäller. Inte glittriga, glasinklädda flervåningshotell som alla destinationer blir drabbade av tids nog. En riktig, romantisk idyll helt enkelt!

Nu blev det här inlägget gräsligt långt... igen. Har ni tagit er ända hit är det bara att gratulera och tacka för visat intresse och välkommen åter!!

Cecilia