Vi var ju väldigt glada och uppsluppna, för att vi skulle komma tillbaka till Kos den 7 september. Vi har träffat många trevliga människor där och skulle få en vecka tillsammans med ett par av våra bästa vänner. Nu blir det inte så.

Vi var ute med vovven Noack och promenerade i tisdags eftermiddags. ( Se min blogg: Hej, jag heter Noack) Han har vuxit mycket och är mycket stark. 7 månader gammal, tror jag, han är nu och han väger väl åtminstone 40 kilo, mot slutvikten på 60. Det är ju normalt för en Berner Sennenhund. En Berner Sennen är vakt- drag- och vallhund.

"Vår" kära gulliga kompis Noack. Den bästa vovven i världen tycker vi. Han blir så glad, när han träffar oss och hoppar och har sig.

Han såg nåt intressant i en buske vid sidan om stigen vi gick genom en mindre skogsdunge, så han ryckte till och sprang in i buskarna. Eftersom han är så stark var det bara för mig att släppa kopplet och be B, att ta honom. B gick före mig med ryggen mot, så han varken såg eller hörde. Då skulle jag springa in i snåret och ta Noack. Jag kom inte långt, för jag snubblade på en liten stubbe cirka 5 cm hög och med ung. 2½ cm i diameter. Eftersom jag har en dålig högerfot, som jag har stukat många gånger, trodde jag att nu var det dags igen. Icke sa Nicke. Min vänstra ankel bröts helt och hållet. Där låg jag i skogen och kunde inte resa mig.

B fick rusa till en närbelägen bensinmack, där vi just hade varit och be dem ringa 112. Sen kom han tillbaka för att hålla mig sällskap. Han hade naturligtvis redan tagit hand om Noack. Vi fick vänta ordentligt, för det hade inte gått fram ett larm om brådska. Under tiden kom frun på bensinmacken bort till oss och tog hand om Noack och pratade lugnande med mig, medan B gick ut mot vägen för att visa ambulansen var jag låg nånstans.

Det tog en ordenlig tid, men så småningom kom det två ambulanskötare, en manlig och en kvinnlig och satte upp mig på en bår och bar mig till ambulansen. Just när de skulle sätt upp mig var de nästan på väg att välta båren. Usch, så rädd både jag och dom blev. Det gick bra i alla fall. Så blev det transport direkt till lasarettets akutmottagning, där jag blev omhändertagen. Redan i ambulansen fick jag morfin, så man kunde dra foten rätt, men så småningom efter röntgen blev jag opererad och inlagd med ett provisoriskt gips på foten.

Morgonen därpå fick jag nytt gipsförband. Eftersom B var där, när de frågade vilken färg jag ville ha på gipset, sa han att det skulle vara lila. Det blev så. Det ska sitta kvar först i 3 veckor, då man tar bort det och tar stygnen och röntgar och så får jag nytt gips och det ska vara kvar i ytterligare 3 veckor. Nu har jag kommit hem med en gångstol med fyra ben utan hjul, som jag får hoppa kring på mitt högra friska ben. Jag får inte stödja på det andra alls innan man tar av gipset sista gången.

Men jag mår bra efter omständigheterna och har inte ont. Det är det viktigaste.

I dag fredag den 1 september, fick vi besök av två av B.s barnbarnsbarn och deras mamma. Det var första gången jag fällde några tårar. Inte för att jag var ledsen, men jag blev så rörd att de brydde sig. Den yngsta, 6 år gammal, tittade så konstigt på mig, att jag blev tvungen att tala om att jag inte var ledsen, men glad att de var där. Jag vet att det här är väldigt, väldigt personligt, men jag har flera vänner även utanför reseguiden, som läser det här och vill veta hur det står till.

PS. Vi fick även vara utan en visning av kryssningsfartyget Constellaition, som anlöpte HBGs hamn i torsdags. Vi var inbjudna av vår resesäljare på Resia som VIP-gäster eftersom vi köper alla våra resor genom dem. Det bjöds även på lunch ombord. DS.