Prinskorven har för länge sedan vandrat ut genom dörren här hemma, tillsammans med Jansson och sylta, grisfötterna gick av sej självt, hand i hand med resten av grisen.
Här hemma på ett blåsigt gärde i Uppland firar vi inte jul. Inte på det viset.
När barnen var små, för tjugo år sen sådär, stod jag långt in på nätterna och blötlade fjälster, rullade sylta och gjorde finska lådor av alla de slag. Mumma och julsnaps, pepparkakshus, hemstöpta ljus, hela kittet. Det pyntades högt och lågt, hårda diskussioner kring val av gran, julgodis som gömdes för att det skulle finnas kvar nåt till julafton.
För att inte tala om hur dessa anrättningar åkte in och ut i kylskåpet långt in på mellandagarna, hu vale…

Åren gick, barnen växte upp, vi hamnade i julbranschen både jag och gubben;blommor och delikatesser. Så i stället för att i total utmattning peta i sillsalladen och köttbullarna, halvsovande,bojkottar vi julen.
Dels för vår egen skull, men också lite etiskt, överflödet står oss upp i halsen.
Här hemma blir det en enkel god middag med tjälknöl och potatisgratäng, en slant till barnen det är det hela. Barnen, som nu är vuxna får sitt lystmäte hos farmor o farfar som har fullt julbord.

Jag uppmanar också alla att avvara en slant till de som verkligen behöver det. Det finns människor som inte ens har ett mål mat för dagen, en säng att sova i, eller ett eget land att leva i. Tänd ett ljus för de hemlösa barnen, de försvunna, de fängslade.
En tjuga, en hundring, ge vad du kan avvara, en ”kram-tjuga” till Röda korset, ett bidrag till Stadsmissionen, öppna ditt hjärta och din dörr för de som behöver det.
Jag väljer i år att sända en symbolisk slant till föreningen Väst Sahara.
En fridfull helg.
Anna